Det finns typiska sätt att skriva en bok, och det finns andra sätt. I den typiska boken är introduktionen antingen en slags placering av ett ämne i ett större sammanhang (det som på kandidathandledarspråk kallas ”trattmetoden”) eller så är det ett pussel i vilket det bevisas att en bok saknas i just detta ämne (det som på masterhandledarspråk kallas för ”gapspotting”). I introduktionen till denna bok hanteras kritiken mot jämställdhet och feminism som en motivering till boken. Med rubriker som ”Alla män är faktiskt inte överordnade kvinnor” och ”Sverige är ju världens mest jämställda land” (min kursivering) illustreras hur jämställdhet och feminism är och har blivit ifrågasatt i vardagliga diskussioner – alltså diskussioner som åtminstone jag har varit med om. Hanna Gillbergs strategi för att få oss läsare att acceptera premissen om att det är rimligt att analysera samhället utifrån könets betydelse är att använda och besvara en typ av vardagskritik. Detta grepp fungerar mycket bra eftersom det direkt flyttar fram positionerna kring jämställdhet och feminism.
Boken består av åtta korta kapitel och lyckas förmedla både en introduktion till ämnet och viss fördjupning i alltifrån betydelsen av kön, feministisk ideologi, feministisk politik, heteronormativitet till härskartekniker. Det bestående intrycket av boken är att tidigare forskning förklaras och diskuteras på ett sätt som gör forskningen både lättförståelig och viktig. Som ett exempel: i kapitel tre presenteras feministisk forskning och korta sammanfattningar av feministisk forskningshistoria, queerforskning, maskulinitetsforskning, postkolonial (feministisk) forskning och feministisk poststrukturalism och som får samsas på totalt sju sidor. Trots det lilla formatet får läsaren en bra bild av ett antal grenar inom den aktuella forskningslitteraturen. Möjligtvis är titeln på underkapitlet ”Feministisk forskning” något felriktad eftersom hela boken är driven av feministisk forskningslitteratur. Detta betyder dock inte att boken är som en enda lång litteraturgenomgång. Snarare är en av dess förtjänster att bilder (både faktiska fotografier, korta historier och regleringar) av dagens och gårdagens samhälle är ankare runt vilken forskningen diskuteras.
En av de studier som refereras i kapitlet ”Att göra kön” är kanske speciellt intressant för oss i akademin. I studien, genomförd av Corinne Moss-Racusin med flera (2012), gjordes en vignettestudie där två närmast identiska CV skickades ut för en ansökan från en student som sökte positionen som ”Student Laboratory Manager”. Den enda skillnaden mellan de två olika ansökningarna var att den ena ansökan skrevs under av John och den andra av Jennifer (och att pronomen byttes ut för att reflektera könen). Experimentet gjordes genom att erfarna professorer (både män och kvinnor och i olika åldrar) fick i uppgift att bedöma lämpligheten, lönen och karriärmöjligheter för de sökande. Slutsatsen är att professorerna bedömde John som betydligt mer kompetent och anställningsbar än Jennifer, och erbjöd både mer lön och ett högre inslag av karriärmentorskap till honom än till henne. Denna slutsats gäller för alla professorer, dvs. både kvinnor och män uppvisade lika stor sannolikhet att vara fördomsfulla. I boken används studier som denna för att illustrera de osynliga strukturer och informella hinder som stoppar jämställdheten.
Jag tvekar att kalla boken för en introduktionsbok till jämställdhet eftersom ett sådant epitet tenderar att få oss att tänka på något förenklat och ”tenterbart”. Den här boken är en sådan, men den är också mer. Den passar oss som är intresserade av att fundera på vad det är som gör att jämställdhet fortfarande kan vara ifrågasatt. I denna bok får vi en hel del svar till denna fråga.
Av Bino Catasús
