”Det tillhör allmänbildningen”. Det är nog något som de flesta av oss både hört och sagt någon gång. Det vi syftar på är något vi tar för givet att de flesta kan, eller bör kunna eller veta. Såsom begreppet bildning. Alla vet väl vad bildning är, eller?
När jag läser Sverker Sörlins bok ”Till bildningens försvar” blir jag snabbt varse att bildning kanske inte är så enkelt. Direkt slås jag av hur lite jag egentligen vet om bildning, trots att jag ofta propagerar dess betydelse för mina studenter. Hur ska vi egentligen förstå bildning? Vad ska man kunna när man är bildad? Varför behöver vi bildning i ett samhälle där vi har mer kunskap än tidigare, och där en stor mängd fakta finns ett knapptryck bort? Om detta och mycket mer får vi insiktsfulla resonemang i boken, berättade med en medryckande och driven berättarstil.
Med avstamp i vad Sörlin betraktar som en förlegad föreställning om bildning – som en viss mängd kunskap som alla borde känna till – försöker han lansera en alternativ idé om bildning som något föränderligt och skiftande, och något som når bortom kunskap. Den främsta betoningen läggs här på bildning som en kollektiv angelägenhet. Det handlar, menar Sörlin, inte om vad vi tillsammans vet, utan om vad vi vet tillsammans. Att en del av det vi vet och kan också delas av andra, runtomkring oss. Bildning kräver såklart kunskap; utan kunskap kan vi inte vara bildade. Men vi behöver också förståelse och sammanhang, och kunskapen behöver mening. Häri ligger en annan viktig insikt om bildning: att den formar individens relation till samhället. Den får därmed också en normativ dimension. Bildning är inte neutral utan reflekterar och bär idéer om värde och värderingar i ett samhälle.
Om boken är något svävande på den exakta definitionen av bildning – troligen högst medvetet – så är den desto klarare i argumenten för varför bildningen behövs. Det vi vet tillsammans formar förutsättningar för vad vi kan göra i ett samhälle. Med denna kollektiva dimension av bildning öppnas ett stort utrymme för att diskutera och förstå bildningens roll i förhållande till frågor om demokrati, ansvar, frihet och medborgarskap. Med historiska såväl som samtida exempel och berättelser argumenterar Sörlin för bildningens roll i att möta stora samhällsutmaningar, inte minst klimatkrisen, ökade samhällsklyftor, och kunskapsföraktande presidenter, och den ger oss ny förståelse för nationalismens framfart i Europa.
En tillgång i boken är de många referenserna till andra begrepp som både direkt och indirekt relaterar till frågor om bildning, utbildning, kunskap och vetande. Och livet. Här görs referenser till såväl forskning som biografier. Mycket av det är för mig tidigare okänt. Medan det ger mig en plötslig känsla av att vara obildad – borde jag inte ha läst det här? – så ger det ytterligare en viktig insikt om bildning. Bildning är också att lära sig att man aldrig kan sluta lära. Här utgör boken närmast en hyllning till den svenska traditionen av folkhögskolor, studiecirklar, och folkuniversitet.
Även om budskapet att bildningen i samhället förefaller vara sämre idag än tidigare, ges också förslag på lösningar. För Sörlin är det främst tre av samhällets institutioner som är viktiga för bildningen: Skolan, universiteten och folkhögskolorna. Särskilda förslag ges på hur dessa kan både stärkas och förändras för att öka bildningen i samhället. Möjligen är perspektivet i boken här något snävt, då andra institutioner, såsom exempelvis media och kultur, endast berörs översiktligt. Men jag fastnar ändå på en särskild mening i slutet av boken: ”Bildning är på samma gång sådana enskilda ögonblick av ny insikt, och ett långsiktigt försvarsarbete för att upprätthålla kunskapen om det vi faktiskt vet.” (Sörlin, 2019, s. 156). I detta är de tre institutionerna centrala.
Detta är en bok som bildar, både om bildning och om annat som hör samhället och livet till. Det är en bok som jag hoppas att många kommer att läsa. Så många att den blir en del av vad vi vet tillsammans.
Av Linda Wedlin
Linda Wedlin är professor i företagsekonomi vid Uppsala Universitet.
