Boken är en intressant skildring av hur svenska hyresrätter har blivit en del av en global marknad. Kärnargumentet är att svenska bostäder på ett generellt plan har blivit för dyra för stora grupper i samhället – och att den svenska statsmakten därmed kan sägas inte uppfylla det lagstadgade kravet om allas rätt till bostad.
Kalkyltekniker och finansiella redovisningsmodeller lyfts fram som ett sätt att förstå varför det har blivit så. Det självspelande pianot är fastighetsföretag, värderingsfirmor, revisionsföretag och banker med flera som har enats om en bild av hur det ska räknas, där standardiserade uppfattningar om förväntningar på framtiden och bedömning av risk gör att värdeökning blir något som tas för givet.
I boken relateras historien inom flera olika fält till kärnargumentet. Läsaren erbjuds en tolkning av finanskrisen 2008 som skildrar hur snabbt värden kan förändras och vikten av att förstå processen bakom värde, hur vi värderar. Vidare används spannmålsmarknaden i Chicago på 1850-talet för att illustrera hur avståndet mellan marknad och produkt kan uppstå. I boken ges också en upplyftande redogörelse för dynamiken mellan (ett fåtal men stora) privata aktörer och det politiska systemet när det gäller hur den finansiella redovisningens regler och fokus på marknadsvärde har fått fäste. Slutligen tas vi med till flodområdet Eufrat-Tigris och vidare till slavhandel och industrins framväxt för att förstå varför det så ofta har setts som så viktigt att ha ett allmänt accepterat sätt att kalkylera på – och varför det samtidigt kan vara bland det farligaste vi kan göra. Om alla tror på samma felaktigheter, då går det riktigt illa om någon någon gång skulle lyckas påvisa att det är fel.
Bokens empiriska fokus är de allmännyttiga bostadsbolagens hyresrätter och hur dessa i vissa fall har omvandlats till en handelsvara på en global marknad. Stora bolag har kunnat köpa kommunala fastigheter när kommuner ansett sig behöva pengar till annat. Via löften om renoveringar, sociala insatser och hyreshöjningar räknas sedan värdet om och värdeökningar kan redovisas eller försäljningar kan göras till stora vinster. Extra intressant här är försöken att värdera sociala insatser. I boken illustreras både väsentligheten och de betydande skakigheterna i denna värdering.
Stig Westerdahl skriver med en övertygelse som är skön att ta del av. Vissa frågetecken skulle dock kunna sättas. Exempelvis så får marknadsvärderingen i den finansiella redovisningen bära ett av hundhuvudena för det som i boken ses som en olycklig utveckling på bostadsmarknaden. Vi bör dock komma ihåg att den finansiella redovisningen tidigare utsattes för hård kritik gällande att den inte speglade marknadsvärdering. Med andra ord klarade marknaden av att värdera saker utan stöd i den finansiella redovisningen – vid denna tidpunkt i historien var inte redovisningen performativ. Dock innebär marknadsvärden i den finansiella redovisningen en alltmer homogen bild av värden, och visst är det så att något fler skulle kunna bli skeptiska till snabba och stora värdeförändringar om inköpsvärden hade en tydlig kanal till omvärlden.
Jag tar med mig reflektionen att minskad statlig reglering inte per automatik betyder vilda västern och kaos. Om inte staten reglerar kan marknaden själv komma att sätta standarder – det är något den behöver för att kunna fungera. Alla aktörer på marknaden är inte jämnstarka, och de är extremt kortsiktiga. Starka aktörer på marknaden vill skydda och öka värdet på sina investeringar och kan därför ha intresse av att utveckla standarder för hur saker ska gå till. Det bör inte vara någon överraskning att när staten kliver tillbaka så kan det hända att andra strukturer får fäste. Dessa strukturer kommer inte nödvändigtvis att uppfylla statliga önskemål, till exempel gällande att se till att det finns bostäder för alla.
Av Mikael Cäker
Mikael Cäker är docent vid Företagsekonomiska institutionen, Handelshögskolan, Göteborgs universitet.
