Att dokumentärfilm kan ha vetenskapligt värde – som process och produkt – är inget nytt, men den är i dag varken etablerad eller accepterad inom företagsekonomin, eller ute i organisationerna¹. Skulle inte samhället – om inte annat skattebetalarna – vara mer betjänta av företagsekonomisk forskning om det var accepterat att även producera och framställa forskningen som dokumentärfilm?

På en workshop i Piteå i januari 2020 berättar filmaren och klip­paren Kersti Grunditz Brennan om hur dokumentärfilmen om Harry Schein, Citizen Schein, blev till. Bren­nan menar att det är en fa­s­ci­ne­ran­de historia om hur en per­son utan­för etablerade maktcirklar får makt och vad det gör med en män­ni­skas identitet, framför allt när det även handlar om en människa på flykt, livet igenom i Scheins fall. Makt, identitet och flykt – filmarna² har från början en teoretiskt infor­merad idé om varför fallet Schein är intressant, och de låter denna idé genomsyra processen. ”Research”, det ord do­ku­men­tär­fil­mare använder, tar sedan vid. De genomför ett fyrtiotal intervjuer med personer ur Scheins liv framför kameran (intervjuerna tran­skri­be­ras också), läser böcker, går igenom omfattande arkivmaterial (tex­ter, stillbilder, filmer) och Scheins egna samlingar (”han spa­ra­de allt” och skänkte sitt material till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek) samt spårar platser där Schein befunnit sig. Ansatsen bygger på en öppenhet till materialet, där ett slags teoretisk försiktighetsprincip råder. Frågan om hur berättelsen ska formas, själva dramaturgin är oklar en bra bit in i processen. Det läggs en tidslinje, nyckel­händelser urskiljs, varpå svag­heter och styrkor i materialet iden­tifieras. Var finns luckor? Vilka rös­ter saknas?

Filmarna bestämmer sig för fem akter som tematiskt namnges in­ternt – alla med en början, en mitt och ett slut – och där kärlek, pengar och/eller berömmelse som signaler på makt och identitet berörs. Varje akt bygger på en liknande mix av empiriska källor (intervjupersoner, något från Schein själv, arkivbilder, miljöbilder). Drömmar om berömmelse och kärlek, och tennis (klassperspektivet, ”en vit mans sport”), växer fram som teman som bär vissa scener. Ingångar och utgångar i akterna grundlägger poänger som successivt leder till slutakten. Filmen hänger ihop, vi grips. De tre teoretiska teman som driver filmen skrivs dock inte på tittarens näsa. Hen ska själv kunna läsa in sig i berättelsen. Film liksom teori kan lätt bli auktoritär.

Brennan berättar att enbart klipp­ningen av filmen, i forsk­nings­världen analys- och skrivfasen, tog ett år. Början av filmen skrevs sist. Det är som vilken kvalitativ forskningsprocess som helst. Iterativ, framväxande, beroende av systematik och struktur samt en stor portion kreativitet och spontanitet. Inte minst ihärdighet. Transparensen är god i filmen, flera deltagare och Schein själv förekommer, till och med i ljud och bild. Olika empiriska källor används systematiskt i researchprocessen och filmen. Filmarna återkopplar till deltagare och nyttjar testpubliker. Liksom tolkande forskning delar filmen frikostigt med sig av empiriskt material i olika scener som bjuder in tittaren att tolka, skapa mening, samtidigt som forskaren/filmaren erbjuder tolkningsalternativ. I filmen finns nyanser, komplexitet, men också riktningar (ofta ger tolkande forskning flera riktningar, ibland paradoxala).

Vi dras mot makt och fascineras av hur slitsamt det är att sträva mot, och hålla sig kvar i, samhällets elitskikt. Vi känner igen betydelsen av ett tidigt traumatiskt uppbrott (Schein var ett ensamkommande flyktingbarn), som blir en driv­kraft för att ta sig in och bli accepterad genom yttre statusmarkörer (peng­ar, karriär, kvinnor). Då Schein föddes in i överklassen visar filmen även hur den sociala förmågan att föra sig spelar en avgörande roll. Men insidan, då? Tiden kommer i kapp, och oviljan att nysta i det förflutna och jakten på makt lämnar Schein ensam. Behovet av makt knuten till tidiga upplevelser, den yttre och sociala förhandlingen om vem han skulle bli, står i bjärt kontrast till den inre identitetsresan och identitetsarbetet, som till slut krackelerar. Vi läser också in den cynism som blommar i maktens korridorer och det åsidosättande av sig själv som ofta krävs för att hålla sig kvar. Men det är också en berättelse om lust att skapa, att förändra och att göra betydelsefulla saker, ett verk om människans tillvaro och hur lätt det är att i sina strävanden tap­pa bort väsentliga delar av sig själv och meningsfullheten i att vara med andra människor.

Men i filmen redogörs inte för metoden och teorin, och det är inte alla som har möjlighet att lyssna till Brennans dragning. I dag blir det dock allt vanligare att det också släpps en dokumentärfilm om dokumentärfilmen, ett slags backstage-version om processen bakom.³

Citizen Schein är en timme och tjugofyra minuter lång, ungefär den tid det tar att läsa en vetenskaplig artikel. Men det här grundar sig lika mycket i forskning som de flesta företagsekonomiska artiklar vi läser (där både ”research” och teori är betydligt tunnare än i Citizen Schein). Inte minst: vilka möjligheter till reflektion och samtal om makt–identitet–flykt med aktörer både inom och utanför akademin skapar inte fil­men jämfört med en vetenskaplig artikel? Vi menar att en doku­mentärfilm som den vi beskrivit här kan ha ett lika stort vetenskapligt värde, men en betydligt större potential till samtal med en betydligt bredare publik än artikeln.

Av Tommy Jensen och Johan Sandström

Fotnoter
1. Vi skiljer här på dokumentärfilm och konstnärlig film. Se även M. Wood, P. Salovaara & L. Marti (2018), Manifesto for filmmaking as ­organisational research. Organization, 25(6), s. 825–835.

2. Kersti Grunditz Brennan, Maud Nycander och Jannike Åhlund. Producent Rebecka Hamberger.

3. Se till exempel filmen som fick årets Oscar för bästa dokumentär, En fabrik i Ohio, producerad av Michelle och Barack Obama. På Netflix finns en intervju med regissörerna och paret Obama om tankarna bakom filmen och dess genomförande.