Svenska storföretags verksamheter spänner över hela världen; det handlar då om att göra affärer i vitt skilda sammanhang med stora skillnader i normer, lagar och regleringar, traditioner, kulturer, politiska styren och välfärdsapparater. En grundläggande fråga rörande dessa globala företag är vilket ansvar de har – var börjar och slutar ansvaret, och vad avser det? Frågor kring ansvar – gällande exempelvis produktionsförhållanden i fjärran länder, eller till miljömässiga skador geografiskt långt borta eller i framtiden – är komplicerade. De kräver tanke och handling som klarar av att ta in flera dimensioner och aspekter. Men storföretag och deras ledare föredrar att bara utveckla nära relationer till de klassiska så kallade ”intressenterna” såsom banker, investerare, nyckelkunder, -leverantörer, -personal när de diskuterar förutsättningarna och villkoren för globala affärer. Dessa ”intressenter” anses vara viktiga för att de har direkt påverkan på storföretagens kärnverksamheter.
Något provokativt formulerat men långt ifrån överdrivet innebär detta att en samling väletablerade, ledande, vita män från företaget, från investerare, nyckelkunder osv., träffas för att prata och förhandla om villkoren för globalt företagande och global handel och vad som anses vara ansvarsfulla respektive oansvarsfulla sätt att göra affärer på. Med andra ord möter företagsledare företrädare från vissa typer av intressenter medan andra grupper lämnas utanför dialog och samarbeten. Det här är ett stort problem eftersom dialogerna och samarbetena därmed riskerar att fortsätta på samma sätt. Läs: att samma och oansvariga sätt att driva företags affärer fortgår.
För stunden räcker detta för svenska storföretag: ”affärer som vanligt” + en dos ”corporate social responsibility” (CSR) = säkerställd legitimitet, tillit och rykte. Men det innebär att storföretagens CSR-aktiviteter i princip aldrig bejakar och stödjer mål och behov utanför den så kallade ”samhällsekonomiska och miljömässiga nyttan” (ett begrepp som nästan aldrig preciseras men som likställs med ekonomisk nytta). Det skulle med andra ord kunna göras så mycket mer!
Jag skulle vilja föreslå att svenska storföretag inkluderar andra grupper i sina dialoger gällande affärer och ansvar än de klassiska intressenter som nämnts ovan. På det viset kan svenska storföretag dels utveckla kunskaper och färdigheter som är viktiga för ansvarstagande, dels förmås inse och agera efter att företags existensberättigande, syfte och mål måste harmonisera med breda samhällsmål och naturens förutsättningar.
Genom demokratiska dialoger med andra intressenter än de klassiska kan företaget kartlägga och blottlägga sin del i globalt orättvisa och miljöförstörande strukturer och inte minst hur det tillsammans med andra och för företaget främmande organisationer och människor kan agera annorlunda för att ifrågasätta, utmana och bekämpa det som nu verkar vara en naturgiven ordning. Man kan förstås alltid invända att prat inte förändrar särskilt mycket när allt kommer omkring, men mot detta vill jag svara: underskatta inte dialogens makt!
Iscensättande av demokratiska dialoger innebär praktiskt att centrala beslutsfattare i svenska storföretag ingår i dialoger med ett brett spektrum av samhällsintressenter. Den andra parten i dialogen består av utvalda personer som representerar olika delar av samhället. Urvalet är strategiskt så till vida att 1) intressenter som inte företags beslutsfattare normalt sätt stöter på ska ingå, och att 2) dessa ska ha betydande olikheter sinsemellan, samt att 3) urvalet av människor och organisationer är globalt. Exempel på intressenter är ideella verksamheter eller organisationer i det så kallade civilsamhället, aktivistiska nätverk, journalister, vanliga medborgare men också representanter för näringsliv, politik, statliga verk och vetenskapen.
Statsvetaren James Fishkin¹ har utvecklat en metod för att iscensätta demokratiska samtal (han kallar det för deliberativa dialoger), och han menar att det inte krävs särskilt många ”olika” människor och organisationer för att den samlade församlingen ska rymma ett tillräckligt brett spektrum av globala kunskaper, färdigheter och erfarenheter. Vid de så kallade dialogträffarna diskuteras och reflekteras på vilket sätt, när och var företagets verksamhet hänger ihop med orättvisor och miljömässiga skadeverkningar.
Dialogerna syftar inte till att peka ut företaget som skurkar, eller för den delen att det är den enda parten som måste ”reda ut saker och ting”; dialogernas syfte är att ta fram konkreta förslag gällande hur företagen kan agera för att undvika eller stävja och radera ut orättvisor, miljöförstöring mm. Viktiga frågor är vad företaget är i stånd till att göra själv, vilka andra organisationer och personer man kan göra gemensam sak med och vilka nya allianser som krävs.
Det handlar om dialoger vari diskussioner sker öga mot öga där ”deltagarna uppriktigt lägger fram och bemöter konkurrerande argument för att komma fram till väl övervägda omdömen om lösningar på gemensamma problem.”¹
Fem centrala kriterier för de demokratiska dialogerna är:
a. Information: i vilken utsträckning deltagarna får tillgång till någorlunda riktig information som de anser vara relevant för frågan
b. Substantiell balans: i vilken utsträckning argument framlagda av en sida eller ur ett perspektiv bemöts med synpunkter från personer som ser saken ur andras perspektiv
c. Mångfald: i vilken utsträckning alla de viktigaste ståndpunkterna bland företagen och olika intressenter har företrädare i diskussionen
d. Samvetsgrannhet: i vilken utsträckning deltagarna uppriktigt väger argumentens förtjänster mot varandra
e. Likvärdigt beaktande: i vilken utsträckning alla argumentens förtjänster tas i beaktande, oavsett vem som lägger fram dem.¹
Syftet med de demokratiska dialogerna är att forma en kollektiv vilja – att gemensamt komma fram till vad som bör göras. Fishkin har praktiserat demokratiska dialoger i små samhällen i Kina och vid delstatsval i Texas och hans erfarenhet är att det händer något med människors föreställningsvärld när de deltar i dialogerna. Ett intressant och relevant exempel är företaget Novia Scotia Power. Företaget deltog i demokratiska dialoger och ändrade sina strategier rejält. Efter dialogerna ”gjorde företaget stora investeringar i förnyelsebar energi”4 för att reducera sin användning av kol.
Dialoger är det kraftfullaste ”instrumentet” människor har för att kunna utveckla förmågan att se sig själv i andra. Att kunna se sig själv och sitt företag i andra och att kunna se andra genom sig själv och sitt företag är en förutsättning för att kunna överbrygga motsättningar mellan människor och för att kunna förändra sina egna tankesätt och tankemönster. Jag är övertygad om att beslutsfattare i företag så småningom kan utveckla sin etiska kompetens och vilja och utveckla nya kunskaper och färdigheter på ett djupgående och ibland radikalt sätt när de tar del av andra ”erfarenheter” och ”röster”. Och inte minst att kontinuerligt deltagande i demokratiska dialoger (förr eller senare) tar sig uttryck i mer ansvarsfulla beslut.
Frågan om svenska storföretag kan förväntas att frivilligt iscensätta demokratiska dialoger eller om det måste stiftas nya regelverk (exempelvis en förändring av aktiebolagslagen) lämnar jag därhän (för ett radikalt förslag, se mitt bidrag i Hans Hasselblads och Mikael Holmqvists antologi Företagsekonomin och Samhället, Studentlitteratur, 2013). Hur som helst tror jag att svenska storföretags nuvarande vilja och sätt att utöva ansvar på inte kommer att accepteras i längden. De eskalerande globala miljöproblemen – klimatförändringen, havererande ekosystem, miljöflyktingar, krig om knappa naturresurser som metaller, dricksvatten, bördig jord, de sista dropparna olja – och de sociala umbäranden som miljöförstöringen spär på kommer att ge upphov till en strukturomvandling som radikalt förändrar förutsättningarna för att göra globala affärer.
De stora svenska företag som inte klarar av att göra affärer på ett mer ansvarsfullt sätt än i dag riskerar helt enkelt att sopas bort från marknaden.
Tommy Jensen
Professor i företagsekonomi, arbetar vid Stockholms universitet, Stockholm Business School.
¹ Fishkin, J.S. (2011), När folket talar: Deliberativ demokrati & konsultationen av allmänheten. Göteborg: Daidalos.
