Vi lever – tycks det – i de stora uppbrottens tid. Allt det vi trodde var fast verkar förflyktigas: globaliseringen, liberalismen, kunskapsoptimismen. De fria flödena av kapital och arbetskraft finns kvar, liksom den liberala politiska överbyggnaden, men de naggas i kanten av auktoritära rörelser och växande protektionism.
Kunskapsoptimismen har också tagit stryk. Precis som på 1960-talet frammanades länge bilden av ett kunskapssamhälle, där kunskap skulle fungera som en produktiv resurs: dels i den rättframma meningen av något som kunde produceras och lägga grunden för välstånd (bioteknik, nya material, informationsteknologi …), dels något som rätt hanterat skulle kunna stärka förmågan att hantera komplexa förlopp – av typen pandemier, konflikter och sociala förändringar.
Bilden som träder fram nu är mer realistisk, där kunskap inte alls alltid är efterfrågad – tänk Brexit och upproret mot expertisen som mer eller mindre krävde ett Bremain som det enda rationella svaret. Folkflertalet svarade med att vända experterna ryggen. Skepticismen har överlag blivit närmast legitim, det må gälla klimatfrågor eller genteknik. Vetenskapen själv, med sin hyperreflexivitet, har gjort sitt till för att just relativisera kunskapsanspråken.
Betyder detta att kunskapen tagit ett steg tillbaka och ersatts av känslor och fördomar som bas och grund för handling i samhället? Nej, snarare att kunskap blivit en omtvistad resurs, som kan mobiliseras för särskilda syften och för att skapa legitimitet och trovärdighet av många olika krafter. Detta tema har blivit föremål för en växande litteratur, och Ola Segnestam Larssons bok hör dit, där kunskapens obetingade sociala inbäddning står i centrum. Hans bok behandlar två frivilligorganisationer – CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) och nykterhetsorganisationen IOGT-NTO – och hur de använt just kunskap som stöd i sin argumentation kring alkohol- och narkotikabruk. I en ledig och engagerande framställning skisserar han hur dessa två marginalexistenser i den svenska välfärdsmixen format sin roll och sin betydelse med hjälp av just vetenskap, som dras fram när det passar och döljs när det händelsevis inte passar. Vetenskapen blir på så sätt ett medel att bygga och erövra trovärdighet i ett alltmer kakofoniskt offentligt samtal. Då blir sådant som ”aktuell forskning” och fotnotsbehängda rapporter viktiga medel för att stärka saken – och skulle forskningen inte konfirmera de egna uppfattningarna ses det som ”utmanande och spännande” för att citera en av informanterna i studien. För forskning vill man ha, det ger det opinionsbildande arbetet en vetenskaplig bas att stå på.
Segnestam Larsson tecknar fint hur CAN och IOGT-NTO manövrerar i ett landskap av kamp för trovärdighet. Nu hade kanske fallet med nykterhetsfrågan varit värd en fördjupad historisk analys – området är ju ett av de mest sammantvinnade mellan forskning och politik, allt från Brattsystemet över till Systembolaget och totalkonsumtionsmodellen. När Systembolaget införde lördagsstängt 1982 var det just med forskningen i ryggen: detta skulle reducera våld och missbruk, och här förenades alkoholforskningen med frivilligorganisationer och politiker. Det var ju först när Sverige blev medlemmar av EU – där alkohol ses som en basvara snarare än en källa till social och medicinsk ohälsa – som denna allians bröts. Någon ny stark allians verkar inte vara trolig utan snarare är frivilligorganisationer hänvisade till lobbyism och påverkansarbete i den mindre skalan. Denna dagsaktuella situation fångar Segnestam Larsson in väl, men missar viktiga dimensioner av områdets glansfulla historia, en historia som än idag skuggar organisationerna. Boken hade också vunnit på att inte bara förlita sig på organisationsfältets teoriflora utan också kunskapssociologin – här hade funnits mycket att hämta om kunskapsanvändning och expertisens relativa villkor (till exempel hos Roger Pielke). Men som en påminnelse om att även frivilligorganisationer söker stöd i forskning fungerar den utmärkt, liksom som ett memento i dessa tider av samverkansvurm: dem du vill samverka med vill också ha något de kan använda, inte nödvändigtvis några absoluta sanningar. Glöm inte att räkna fingrarna efteråt.
Av Mats Benner