Med jämna mellanrum befinner man sig som samhällsvetare i en situation där man gärna velat kunna slänga in en ”elevator pitch”, en 20-sekunders självklar presentation av vad vi gör inom akademin.

Ett välskrivet bidrag där vi kan hitta underlag till en sådan pitch, och framför allt med tankar kring vår USP (unique selling point), utgör Olof Hallonstens bok Modernitetens kritiska samvete: En samhällsvetenskap som gör nytta. Här följer ett kort exempel från akademins vardag, som ingång till några mer företagsekonomiskt färgade reflektioner kring Hallonstens resonemang.

I mitten av januari 2022 höll Forsknings- och innovationskontoret (FIK) vid Göteborgs universitet en presentation för Forsknings- och forskarutbildningsberedningen (FFUB) vid Handelshögskolan. Syftet med FIK:s presentation var att uppmana oss och våra kolböcker legor att se över vilka av våra forskningsidéer som kanske kan utvecklas till innovativa lösningar på samhällsproblem. Tänk om det fanns ett patent som väntade, kanske en affärsmodell? Presentationen från FIK var ivrig och inriktad på att vara till hjälp, medan mottagandet från FFUB:s ledamöter, det vill säga vi professorer i nationalekonomi, juridik, företagsekonomi och entreprenörskap, var betydligt ljummare. Någon av oss försökte invända att våra vetenskapliga resultat inte nödvändigtvis tar sig de uttrycken. Juristen och nationalekonomen sa något försiktigt om policyskapande, kanske lagstiftning som avtryck på sikt. Ingen ville ju att FIK:s medarbetare skulle känna sig ”onyttiga” eller ovälkomna. Medarbetarna från FIK var fortsatt trugande: ”Jag kommer ju själv från en bakgrund som forskare och med en avhandling inom ett samhällsvetenskapligt ämne, jag kan förstå er situation. Men jag vet ändå att vi kan hjälpas åt att skapa patent som är väsentliga.” I det här läget hade vi ledamöter behövt introducera det som Hallonsten uttryckt som samhällsvetenskapens USP, för att snabbt och säljande presentera ”modernitetens kritiska samvete” (s. 25). Med grund i Hallon­stens förslag till USP hade vi kunnat påtala att samhällsvetenskapens uppgift är att inte ta för givet det som andra tar för givet utan i stället problematisera det, granska aspek­ter av samtiden, och också granska makt, auktoritet och strukturer.

Det samtida universitetslandskapet kräver samverkan, konkreta resultat och evidens samt ska helst förtydliga sin position i relation till begrepp som vanligen är helt främmande för vetenskapen: ”uppdrag, utförare, konkurrens, marknad, kostnadstäckning”, förklarar Hallonsten (s. 28). Här står medarbetarna på FIK på ena sidan av kravställan, och de ljumma ledamöterna i FFUB på den andra. Om vi ledamöter läst boken in­nan hade vi kunnat påtala att det är motverkan som är vår roll (så väl formulerat av Peter Svensson 2019), inte samverkan. Samhällsvetare ska kritiskt granska vad denna samverkan medför och varför idén framstår som spontant attraktiv. Det är så samhällsvetenskapen och samhällsvetare förblir relevanta – något som de alltså redan är.

Som guide för att förstå samhällsvetenskapens särart använder Hallonsten fem rubriker: 

• Kritisk, för att den ska granska det som samlas in (ibland kallat data), dess analys och det förgivettagna. 

• Kvalitativ, för att den ska identifiera det som ännu är okänt, där företeelsens egenskaper och in­ne­börder ännu är obekanta (jfr s. 81). Det kan kontrasteras med kvantitativa angreppssätt som kräver att man i stora material måste veta vad man letar efter för att kunna leta efter det, och hitta orsakssamband. 

• Konsekvensneutral, då vetenskap­lig kunskapsproduktion förvisso ska vara användbar, men det betyder inte att den ska anpassa sig för att nå vissa resultat som är nyttiga och användbara för politiker, näringslivsrepresentanter, massmedia eller and­ra. Samhällsvetenskapen ska varken legitimera eller försvara något särintresse. 

• Krävande, då det är otacksamt att vara den som stör ordningen med att ifrågasätta det förgivettagna, lyfta fram obekväma resultat och inte nödvändigtvis använda siffror för sin argumentation. En anledning till ljumheten hos ledamöterna ovan är att frågorna till FIK:s representanter hade kunnat störa universitetets ordning, där administrativa stöd får allt större utrymme. 

• Konstruktiv, då vetenskapens ”originalitet, noggrannhet och relevans” (s. 206) säkerställs genom interaktioner mellan kollegor grundade på tillit och ömsesidighet, där man med respekt för varandra tillsammans löpande diskuterar innehållet i olika delar av vetenskapandets processer. Det är processer som tar sig uttryck i forskning, i studentarbeten, i tjänstetillsättningar, i tilldelning av forskningsanslag. Den diskussion som avses äger rum i seminarier, vid konferenser, i möten som FFUB:s, men också i skriftliga omdömen som peer review av artiklar. Tillsammans möjliggör dessa forum det vetenskapliga samtalet. Som Hallon­sten lyfter fram blir den som tänker för länge ensam allt dummare. Det är omgivningen som behövs för att sortera ut de goda idéerna, för att hjälpa till med krite­rier för goda och dåliga idéer i olika sammanhang, och också för att sprida idéer.

Jag ser gärna att Hallonstens bok läses och diskuteras av så många som möjligt inom och även utom universitetsvärlden. Det är många som behöver ta del av hans välskrivna resonemang, som underbyggts med en rad studier om samhällsvetenskaplig forskning över tid. Ett område som till exempel utförligt diskuteras är efterfrågan på evidensbaserade resultat. Evidensbasering avser den vetenskapliga grund baserad på stora kvantitativa material, helst med generaliserbara resultat, vilken efterfrågas av politiker och and­ra beslutsfattare. Resultaten är tänkta att bidra till att besluten framstår som rationella och att därigenom ge dem legitimitet. Men enligt Hallonsten är det inte samhällsvetenskapens uppgift. Snarare gäller det helt motsatta. Den politiker som vill ha evidens för sina idéer, som vill ha vetenskapens stöd för dem, är också den som lämnar över ansvaret till någon annan och därmed skickar en signal om att denne själv brister i sitt politiska ledarskap, resonerar Hal­lon­sten. 

Ett annat sådant område rör den samtida akademiska kapitalismen, där forskares prestationer mäts i byråkratiska styrsystem och kvantitativa utvärderingar, vilka sedan bestämmer nivån på resurstilldelningen. Utvecklingen av denna akademiska kapitalism drivs av samtida utvärderingskultur för forskningspolitik och för forskningsstyrning, men också av de kommersialiserade vetenskapliga publiceringskanalerna. Forskarnas prestationer har blivit big business för de stora förlagen, förtydligar Hallonsten, där vi forskare erbjuder gratis arbetskraft först i form av vår vetenskapliga produktion och därefter genom peer review av andras bidrag. Resultaten av våra publicerade arbeten har dessutom en given kund – universitetsbiblioteken. Ja, det är de publikationer som forskare betalar genom den overheadkostnad som bland annat lyfts från forskningsanslag och läggs som ett påslag på löner. Förutom att denna akademiska kapitalism behöver granskas i sig, beskriver Hallonsten hur det hotar vetenskapen som helhet. Denna big business leder till konformism, tribalism och till att forskarna undviker vissa ämnen, för att i stället främst fo­kusera på de delar som snabbt ger poäng (s. 128–129). 

Inte nog med det. Det forskare de facto kommer fram till i studier är inte längre ett före­mål för samtal, utan de pratar hellre om hur många poäng en eller annan ”framgångsrik” artikel kommer att ge. Som Hallon­sten påpekar innebär denna utveckling av ”excess publishing” att själva resultaten för våra studier snarare hamnar i ”loss of mean­ing” – de tappar sin mening – och vi riskerar att missa ”sleeping beauties”, publikationer där ett viktigt resultat uppenbaras. En ekonom på en akademisk institution bör rimligen också fundera på vad detta säger om de utbildningar som ges – det är ju före detta studenter som styr de private equity-företag som äger förlagen, såsom svenska EQT. Här har samhällsvetare ett digert arbete att göra för att kunna börja fokusera på resultat i form av idéer i stället för kvantitativa mått.

Hur vet man då att samhällsvetenskapen är trovärdig? Här leder Hallonsten läsaren tillbaka till den vetenskapliga diskussionen och den pågående kritiska reflektionens möjligheter. Det handlar inte om att skapa rum som är öppna för alla, utan snarare om att skapa trygga platser. Diskussionen måste möjliggöra kritiska och konstruktiva samtal kring de avvikande åsikter och okonventionella idéer som förs fram och frånvaro av sociala konsekvenser för dem som tar fram dem. En öppen debatt där kritiska idéer kan föras fram bygger på förtroende. I vetenskapliga sammanhang kräver det en väl fungerande grupp som arbetar efter de regler och normer för samtalet som institutionaliserats över tid. Samtal som är ”pågående” kan ske i de seminarier som äger rum en gång i veckan, månaden eller kanske än mer sällan. Om akademiker värnar fungerande kollegiala grupper, de som ser till att man inte behöver tänka ensam (och riskera att bli dum), kan det kanske också möjligggöra samtal om själva innehållet i forskningen, det som annars riskerar förloras i jakten på publiceringar.

Samhällsvetarens uppgift är så­ledes att granska verksamheter som FIK med deras uppdrag och aktiviteter, men också att granska varför forskare själva ofta är otydliga med vad forskningen är till för. Varför har sam­hälls­vetenskap­liga forskningsresultat blivit så ointressanta – även för forskare? Hur möjliggörs ett samhällsvetenskapligt samtal som ökar komplexiteten i förståelsen av det förgivettagna, som visar på nya möjligheter, men som samtidigt är en trygg plats för okonven­tionella idéer och fördjupade samtal? Förhoppningsvis kan fördjupad diskussion om samhällsvetenskapens USP också hjälpa oss forskare att utforska det i dag närapå förgivettagna kring hur vi förväntas presentera våra resultat.

Bokkrönika av Ulla Eriksson-Zetterquist

Professor i företagsekonomi och föreståndare vid Gothenburg Research Institute, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Hon forskar om organisering, styrning, inkludering och digitalisering i privat och offentlig sektor.

Olof Hallonstens – Modernitetens kritiska samvete

Litteratur

Butler, N. & Spoelstra, S. (2012). Your excellency. Organization, 19(6), s. 891–903.

Fleming, P. (2020). Dark academia: Despair in the neoliberal business school. Journal of Man­age­ment Studies, 57(6), s. 1305–1311. 

Hallonsten, O. (2021). Modernitetens kritiska samvete: En samhällsvetenskap som gör nytta. Stockholm: Santérus förlag.

Svensson, P. (2019). Motverka. I A. Brechensbauer, M. Grafström, A. Jonsson, & M. Klintman (red.), Kampen om kunskap: Akademi och praktik. Stockholm: Santérus förlag, s. 149–156.