Antologier är ett aber. Hur spännande enskilda kapitel än må vara, är helhetsintrycket ofta spretigt. Kampen om kulturen utgör ett undantag, och även den som – mot förmodan – är ointresserad av området, rekommenderas ändå att läsa den som en förebild för hur en antologi kan hållas ihop.
Här finns en tydlig inledning och avslutning, en sammanhållande teoriram, en kristallklar logik, där kapitlen tillsammans bildar en helhet, och ett tydligt bidrag såväl till fältet som till teorin. Det är föredömligt rakt igenom och redaktörerna Jenny Svensson och Klara Thomson har gjort ett gott arbete.
Temat för antologin är kulturpolitikens förändring från 1990-talet fram tills i dag, och i fokus står tre idéer om att kultur: 1) är ett instrument för ekonomisk tillväxt; 2) främjas av decentralisering, och 3) kan och bör organiseras i enlighet med managementidéer och modeller.
För den som är bekant med det kulturpolitiska fältet, framstår detta som tre väl valda idéer att undersöka. Ändå skulle man som läsare önska att motiveringen var något mer utförlig, eftersom det också går att tänka sig andra idéer som kan påverka kulturpolitiken. Ett exempel är idén om att kulturpolitik ska, eller inte ska, vara en form av identitetspolitik, men den lyser nästan helt med sin frånvaro i antologin.
Likaså kan man fråga sig vilken roll det spelar att det är tre olika typer av idéer, där den första handlar om kulturens instrumentella roll, den andra om sättet att organisera kulturpolitiken och den tredje om kultursektorns organisering. Skapar det måhända olika förutsättningar för deras påverkan på kulturpolitiken?
Detsamma gäller teoriramen, som främst består av institutionell teori, med betoning på institutionella logiker. Det positiva med att ha en gemensam, genomgående teoriram överväger, men det händer att den ibland blir begränsande. Dessutom kan institutionella logiker tyckas vara förföriskt, förenklande – och frågan är om de inte fungerar som managementidéer i offentlig sektor; det vill säga ett enkelt sätt att skapa legitimitet.
Med detta sagt, ska det dock påpekas att redaktörerna introducerar teorin väl och dessutom förmår plocka hem flera intressanta poänger i slutkapitlet. Det är, som författarna påpekar, tydligt hur det finns olika logiker på fältet: en kulturprofessionell, en byråkratisk, en demokratisk, en marknads- och en managementlogik – och att de sistnämnda två har fått ökad uppmärksamhet under senare år.
Därmed inte sagt att de verkligen har förändrat kulturpolitiken, vilket antologin med all önskvärd tydlighet visar. Marknadslogiken har inte fått det genomslag som många fasat för, utan kulturpolitiken har visat sig vara trög och stabil – eller motståndskraftig, om man så vill. Alltmedan managementlogiken, som kan tänkas rimma bättre med den redan väletablerade byråkratiska logiken, fått ett starkare fäste, vilket alla som verkat på fältet, kan hålla med om. Den har, som författarna påpekar, förändrat många verksamheters legitimeringsgrund.
De enskilda kapitlen är likaså läsvärda i sig, och strukturen är, som sagt var, utmärkt. Efter en inledande, bildande beskrivning av utvecklingen av kulturpolitiken, följer en rad väl valda empiriska nedslag i EU-politiken, de svenska satsningarna på först upplevelseindustrin och sedan kulturella och kreativa näringar, samt slutligen kultursamverkansmodellen. Visst finns det andra saker som skulle ha varit intressanta att ta med, till exempel varför vissa tankar har fått så stort genomslag, som till exempel Richard Floridas idéer om den så kallade ”kreativa klassen”. Men författarna plockar också upp en rad intressanta teman, som konsulterna och policyentreprenörernas roll på fältet, vilket skulle förtjäna en helt egen antologi eller avhandling.
Efter de kulturpolitiska nedslagen följer så ett antal beskrivningar av olika kulturverksamheter. Man skulle kunna önska sig en något bredare repertoar av verksamheter, men samtidigt är fallen som sådana intressanta och beskrivna med en etnografisk känslighet, som gör dem levande och nyanserade.
Allt knyts sedan samman i ett slutkapitel av redaktörerna, som lämnar även den insatta med nya insikter. Även om man för länge sedan tröttnat på kulturpolitiska debatter, bidrar den här antologin med något annat, inte minst i sin föredömliga form och med sina många allmängiltiga slutsatser om hur idéer kolliderar och korsbefruktar varandra.
