Det är ingen hemlighet att vi akademiker har en närmast besatt relation till språklig exakthet. Viljan att lägga världen till rätta och nagla fast verklighetens flyktiga fenomen är stark. Inte förrän en viss företeelse genomborrats av le mot juste ligger det riktigt fast under den humanvetenskapliga blicken.
Men världen rör på sig. Och vår blick förändras. Vad händer då? Vi vässar våra formuleringar på nytt. Men nog är det så att vi inför vissa fenomen ställs inför frågan om de ens är värt att fixera dem under en singulär term.
Det vi idag kallar samverkan är ett sånt ord och ett sådant fenomen. Universitetets uppdrag att samverka med det övriga samhället är just nu hett omdiskuterad. Till en början tycktes ordet samverkan så elegant gjuta liv i en diskussion som stelnat i en alltför enkelriktad beskrivning av akademins relation till omvärlden, till förmån för en mer dynamisk, mångbottnad världsbild. Ändå väcks idag allt oftare frågan, så snart ”samverkan” diskuteras: vad är det egentligen vi menar? Det är ingen liten sak. Inte så sällan antyds det att universitetets legitimitet i samhället ligger i vågskålen, oavsett hur du förhåller dig till begreppet.
För den som läser antologin Kampen om kunskap – Akademi och praktik, nyligen utkommen på Santérus förlag, blir det också uppenbart att det fenomen som vi försöker fixera med detta omstridda begrepp i själva verket handlar om väldigt många olika saker.
Debatten om samverkan har blivit alltför polariserad, framhåller antologins redaktörer. Motståndarna i debatten framställer gärna varandra som antingen fast i det notoriska elfenbenstornet eller som sell-outs på marknadsplatsen. Istället vill redaktörerna ge en ”rik bild” av vad samverkan är och uppfattas vara.
Och som helhet är det onekligen något som boken lyckas med. Här samsas reflekterande texter om samverkansbegreppet med erfarenhetsbaserade texter från forskare som verkligen verkat i det där omtalade gränslandet. Med varje text följer en illustration av Axel Brechensbauer. Bilderna sägs syfta till att väcka associationer och vidga tanken – men är förstås också ett sätt för redaktörerna att närma sig det där gränslandet mellan akademi och praktik som boken trots allt handlar om.
Inte oväntat innehåller boken ett par (på många sätt välriktade) rallarsvingar mot new public management och marknadsanpassningen av akademin. Om samverkan blir ett krav i samhällsnyttans tjänst hotar det forskningens demokratiska legitimitet och egenvärde, menar Sven Widmalm. Universitetet har redan börjat betraktas som en ”genomslagsfabrik”, menar Mats Benner, och framhåller att det eventuella genomslag som forskning får inte går att förutse eller styra på det sättet. Dieter K. Müller menar i samma anda att akademien måste ha större självförtroende och ställa krav på att alla samverkansprojektet värnar akademiska kärnvärden som frihet och långsiktighet.
Samtidigt blir det här tydligt hur svårt det är att tala om samverkan som en homogen entitet. Som Katarina Wadstein MacLeod så
viktigt påpekar i sitt bidrag handlar det trots allt om väldigt många olika saker, om olika roller och med olika syften. Eugenia Perez Vico är inne på samma linje när hon liknar ett antal forskarroller vid elefanter, hundar och rävar som på olika sätt förhåller sig till strövmarkerna mellan elfenbenstornet och marknadsplatsen. De må vara olika lämpade för gränslandsliv, men alla behövs på sitt sätt – särskilt om de hittar sätt att samarbeta.
Visst är det lätt att se hur nyttotänkande och marknadsanpassning riskerar att få akademin att överila sig i ambitionen att göra sig samhällstillvänd. Men det är minst lika lätt att underskatta – eller åtminstone felbedöma – de utmaningar som kunskapssamhället står inför i vår tid, exempelvis den alltmer fragmenterade och samtidigt paradoxalt nog mer likriktade offentligheten. Johan Östlings bidrag ger en skarp samtidsanalys av utvecklingen och sätter den i ett historiskt perspektiv. Här blir det också glasklart att samverkan från ett akademiskt perspektiv inte alls behöver betyda marknadsanpassning, utan rentav kan innebära motsatsen: att stå upp för akademiska kärnvärden i en omvärld som mer än någonsin behöver oberoende kunskap. I antologins mest fyndiga bidrag uppmanar också Peter Svensson akademien att rikta fokus bort från samverkan – och istället börja motverka! Alltså: att trotsa moden och tendenser och istället kritiskt studera allt som tas för givet i samhället och i akademin.
Kampen om kunskap hade sannolikt blivit mer fokuserad som antologi om den ägnats antingen åt reflektioner kring ett begrepp eller erfarenhetsbaserade texter. Samtidigt är spretigheten uppenbarligen en del av ambitionen och i sig ett välgörande tillskott till en diskussion som lätt fastnar i inkörda hjulspår i en ganska tvärsäker del av det akademiska samtalet. Som läsupplevelse är antologin tvivelsutan både inspirerande och tankeväckande, och kan sannolikt vitalisera samverkansdiskussionen på många olika platser inom akademin.
Av Magnus Bremmer
Magnus Bremmer är fil. dr i litteraturvetenskap och redaktör för bildningsmagasinet Anekdot, ett samarbete mellan Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien.
