Det är viktigt att fundera noga på vilka organisationsformer som aktivt väljs för att ta itu med stora samhällsutmaningar. Just nu talas det mycket om ”delningsekonomin” som en lösning på dagens och framtidens stora samhällsutmaningar (så också i denna tidskrift på senare tid; se till exempel Sabina Du Rietz artikel om cirkulär ekonomi i nummer 2/2019). Hypen och hoppet till trots: det vaga begreppet väcker angelägna frågor. Med den här artikeln vill vi uppmana till viss vaksamhet och nyansering.
Delningsekonomin kommer i vitt skilda skepnader – det har stor betydelse hur den organiseras. Här vill vi särskilt lyfta fram avgörande skillnader när det gäller ägande och inflytande. Om tanken är att delning ska vara en mekanism för ökat demokratiskt inflytande, ömsesidigt ansvar och jämlikhet, kommer konsumtion via tekniska plattformar inte att ta oss hela vägen. Vi menar att detta sätt att organisera delningsekonomin i värsta fall kan komma att bli en stor samhällsutmaning i sig.
Vid första anblicken tycks det sammansatta ordet delningsekonomi beteckna någonting självklart gott. För nog måste det vara god ekonomi att dela? Den populära debatten om delningsekonomi är numera global, och delning eller sharing har blivit modeord i politiska debatter, inom näringslivet, bland aktivister och forskare. I dagens debatt handlar delningsekonomi mycket om resurseffektivitet och hållbarhet, men betydligt mindre om jämlikt ägande och inflytande, som var värdeorden i äldre former av delad ekonomi. Vi hör om det kloka i att hyra korttidsboende och borrmaskin och gå med i en bilpool i stället för att köpa nytt som sällan används. Vi erbjuds möjligheter till smartare återvinning och ”upcycling”, till exempel av begagnade möbler eller kläder, och får veta att det ju är smart att personer som ”står långt ifrån arbetsmarknaden” kan matchas så enkelt med kunder som önskar ett ”gig” utfört, som att få bråte kört till tippen eller gräset klippt.
Mycket av detta känns förstås igen, och liknelsen med det tidiga 1900-talets utsatta daglönare i hamnarna och jordbruket ligger inte långt borta. Det nya är att marknadsplatserna där dessa utbyten sker till övervägande del numera finns på nätet. Här finns de haussade entreprenörerna, mellanhänder som AirBnB, TipTap och Blocket, som skär emellan i varje transaktion. Det som står i fokus i dagens lösningsbetonade debatt är främst delad konsumtion och ett mer uthålligt och miljövänligt resursutnyttjande. Det talas högtidligt om hållbarhet, men i praktiken ser vi mycket kraft läggas på att nyttja nya saker och ny teknik för att lösa vardagliga mindre utmaningar (tänk bara på elsparkcyklarna som tagit plats i våra svenska storstäder den senaste tiden, och fått viss kritik).
Delningsekonomin befinner sig i ett ”institutionellt gränsland”, där marknaden möter föreningslivet och det offentliga. I detta gränsland finner vi de så kallade hybridorganisationerna, som försöker kombinera det bästa av flera världar. I en nyligen utkommen antologi som vi redigerat, Managing hybrid organizations, samlade vi fallstudier av ett tjugotal sådana hybridorganisationer: ömsesidigt ägda företag, offentligägda företag, idébaserade ideella företag och kooperativ. Gemensamt för dessa är att de kan sägas representera ambitiösa system för delningsekonomi som bygger på principer om ömsesidighet gällande å ena sidan ekonomiska intressen (att dela både risk och resultat), å andra sidan ambitionen att främja både sociala rörelser och allmänheten (genom sociala målsättningar och demokratiska styrformer). Vi menar att det är hög tid att lyfta fram och lära av dessa äldre former av delningsekonomi, som alltför länge lyst med sin frånvaro i den aktuella debatten.
Sociala roller som köpare, säljare, medlem och ägare visar sig vara en relevant analysram för att bättre förstå vilken typ av delningsekonomi vi har framför oss, liksom vilka konsekvenser vi kan vänta. Särskilt förekomsten av överlappande roller visar sig ha betydelse – där överlappning talar för ett mer ambitiöst delningsekonomiskt system, det vill säga när delning omfattar fler dimensioner än bara delandet av konsumtion.
Ett exempel på delningsekonomi inom ramen för en hybridorganisation är det ömsesidiga bolaget, där det av kunderna ömsesidigt ägda försäkringsbolaget Folksam är ett av de mer kända exemplen. Vad är det för delning som sker där? Vilka är det som delar? Jo, försäkringstagarna, det vill säga alla som har tecknat en försäkring i bolaget. Men vad innebär då detta? Vilka roller har försäkringstagarna? De är å ena sidan kunder, men apropå överlappande sociala roller så är de inte bara köpare utan även samtidigt ägare – ibland talas det därför om ”kundägare”. Vad är det då som delas mellan dessa kundägare? Jo, både ekonomiska risker och eventuellt överskott men också ansvar för styrningen av bolaget. Ett ömsesidigt bolag bedrivs nämligen enligt två ömsesidiga principer.
För det första är ägandet jämnt fördelat mellan försäkringstagarna. Till skillnad från aktiebolaget, där olika personer och organisationer kan äga olika många aktier, äger försäkringstagarna i det ömsesidiga bolaget en lika stor andel var av bolaget. Det finns alltså inget egenintresse i att vara ägare, och en följd av detta är att verksamhetens finansiella överskott går tillbaka till verksamheten och därmed indirekt till försäkringstagarna. För det andra, och i likhet med offentliga verksamheter och föreningar, har varje försäkringstagare rösträtt och ett demokratiskt ansvar att styra bolagets verksamhet framåt. Ibland sker det genom direktdemokrati, ibland genom representativ demokrati. Och samma sak ser vi i kooperationen och det offentliga bolaget. Helt centralt är det gemensamma, jämlikt fördelade ägandet där såväl risker som eventuella överskott delas bland medlemmar eller medborgare.
Mot denna bakgrund är det särskilt slående att den moderna delningsekonomiska diskursen beskriver ägande som föråldrat och onödigt. Vi tror att detta är en viktig iakttagelse att lägga på minnet. Ett exempel på hur det kan se ut när ägande ”pratas ner” har vi hämtat från en ny forskningspodd med International Institute of Industrial Environmental Economics (IIIEE) i Lund som avsändare, där principen ”tillgång över äganderätt” presenteras enligt följande: ”Hållbar konsumtion innebär att dela tillgång till varor och minskar behovet av att äga.” Detta antyder en uppfattning om att ägande i allmänhet är något som skapar olägenheter för personer. Som jämförelse framhålls ”att inte behöva äga/minska behovet av att äga” som en lättnad, och som en tjänst i sig själv ovanpå den redan kraftfulla argumentationen att reducerat privat ägande också innebär en lättnad för planeten.
Även om detta resonemang mycket väl kan ligga i linje med en framväxande konsumentkultur så väcker det kritiska frågor, inte minst om betydelsen av demokratiskt inflytande. För det är ju fortfarande någon som äger i den moderna delningsekonomin, inte sant? Vi menar att synen på ägande som en olägenhet för privatpersoner är en trend som på sikt kan komma att få olyckliga politiska och demokratiska konsekvenser. Medan vi har fullt sjå att oja oss över entreprenöriella och tekniska landvinningar i online-gemenskaper och plattformar, fab-laboratorier, open source och digitala samarbetsytor, pratas det förvånande lite om vad det kan komma att leda till om ett fåtal större bolag – i delningsekonomins namn – ska äga ännu mer och vanliga medborgare ännu mindre. I tider av oro för ökade socioekonomiska klyftor och ett ökande demokratiskt underskott i världen finns det all anledning att prata mer om vad en sådan utveckling kan få för konsekvenser.
Andra äldre och väletablerade uttryck för delningsekonomi som bibliotek och kollektivtrafik har sedan länge ägts och drivits av det offentliga. Med dessa exempel som utgångspunkt kunde vi förvänta oss mer av det offentliga som ägarrepresentant å allas våra vägnar. Även om det nu finns en hel del goda exempel på modern offentligägd delningsekonomi runt om i världen, tas initiativen ännu främst av det privata näringslivet. Trots att ordet delning (sharing) fortfarande anspelar starkt på föreningsliv eller offentlighet är det i praktiken fråga om mycket lite gränslandslogik och desto mera renodlad marknad. En generell slutsats vi drar är därför att delningen är mer begränsad i de nyare formerna av delningsekonomi, där delad konsumtion ofta organiseras genom privata företag, jämfört med de äldre hybridformerna där organisationen ofta startats just i syfte att fungera som en nod för delning av såväl konsumtion som risk, ansvar och överskott.
Smart organiserat kan delningsekonomi vara klokt för både plånboken och planeten. Men de som i dag slår på stora trumman för att delad konsumtion är lösningen på dagens och morgondagens samhällsutmaningar har ändå mycket att lära från de äldre formerna av delningsekonomi. I korthet tycks det vara mer ekonomi än delning i den moderna delningsekonomin, och särskilt skillnaden i synen på gemensamt ägande är slående.
Så om delning i dag handlar mest om delad konsumtion och mycket lite om jämlikt ägande och inflytande över styrning och resultat, vad tänker vi om det, vad gör vi? I den moderna konsumentkultur som växer fram ser vi tendenser till aningslös lättja. Det är ju så skönt att slippa undan ägandets vedermödor. Det låter hårt, men kanske får vi helt enkelt den delningsekonomi vi förtjänar?
”Man saknar inte kon förrän båset är tomt”, heter det, så här gäller det att se upp eftersom en ökad utbredning av delningsekonomi i modern marknadstappning (med ett koncentrerat ägande hos ett fåtal stora privata företag) kan bidra till att ytterligare förstärka den demokratiska erosion och socioekonomiska ojämlikhet som redan nu är alarmerande. Faktum är att också de ”gamla” formerna av delningsekonomi i dag lider av ett vikande intresse för att ta ägaransvar som ”kundägare” i ett ömsesidigt bolag eller ”medlemsägare” i ett kooperativt företag. Det räcker alltså inte att formerna finns. Vill vi se en mer inkluderande delningsekonomi kräver det engagemang, inte minst från oss som delar. Ännu är inte båset tomt. Möjligheterna till delning i flera dimensioner finns där, frågan är bara: kommer vi att förverkliga dem?
Susanna Alexius
Docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet och verksam som forskare vid Score (Stockholms cent-rum för forskning om offentlig sektor).
Staffan Furusten
Professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet och föreståndare för Score (Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor).
Litteratur
