Det är nyttigt att ompröva gamla sanningar. Redaktörerna Irvine Lapsley och Hans Knutsson med författarteam gör det med den äran i sin antologi om skandinaviska reformer i offentlig sektor, med särskild tonvikt vid Sverige.
Författarna lyckas med konststycket att skildra Sverige och Skandinavien såväl inifrån som utifrån. Därtill bidrar de med ett välbehövligt historisk perspektiv på de senaste decenniernas ansträngningar att modernisera offentlig sektor.
Bokens sexton kapitel rymmer en rik samling välskrivna fallstudier om lednings-, styrnings- och marknadiseringsreformer från vitt skilda verksamheter såsom hälso- och sjukvård, grundskola och akademi, Försäkringskassan, kommunala bolag och offentlig revision. Sammantaget kan fallstudierna liknas vid facetter som från olika håll speglar bokens bärande tema: det utmärkande för skandinavisk reformtradition, vilket enligt författarna är en pragmatisk reformanda som ytterst syftar till att balansera socialism och kapitalism.
Boken kan bitvis bli något romantiserande, men jag instämmer med Christoffer Hood (professorn bakom den mest välciterade NPM-artikeln från 1995) som i sin inledande hyllning av boken särskilt lyfter fram författarteamets värdefulla bidrag; att räta ut det vanliga misstaget att ”New Public Management” skulle vara liktydigt med ett angloamerikanskt tankegods.
Ett valår som detta är det angeläget att inte dra förhastade slutsatser kring offentliga reformers politiska förtecken och ursprung. I detta avseende bjuder en av bokens författare, Tom S. Karlsson, på en historisk analys som utmanar och förkastar den vanliga föreställningen att NPM-reformer i Sverige har sitt ursprung i en tidig 90-tals våg (efter finanskrisen 1990) av angloamerikanskt nyliberalt tankegods inspirerat av Margaret Thatcher och Ronald Reagan. I sitt kapitel, Shaping NPM: social democratic values at work drar Karlsson istället slutsatsen att NPM-reformerna i Sverige snarast bör ses som en naturlig fortsättning på en lång socialdemokratisk policytradition. Det är också ett tema som genomsyrar bokens anslag och slutsatser.
I ett annat av de många läsvärda kapitlen, The welfare state that wanted to keep track of its citizens: personal identity numbers as administrative technology, utmanar Alexander Paulsson den vanliga föreställningen att mätande och detaljstyrning (med tillhörande integritetsproblematik) skulle vara ett senare påfund. Paulsson berättar det svenska personnumrets historia, med rötter långt tillbaka i den kyrkliga folkbokföringen, och som för det svenska samhällskontraktet och medborgarens nära relation till staten har varit en alldeles avgörande administrativ teknologi, väl värd att uppmärksamma.
Sammanfattningsvis är det en välstämd och klok reformanalys Lapsley och Knutsson med författarteam bjuder på. Jag kan varmt rekommendera boken.