I Kenya har man som hittills enda land i världen lyckats stort med något andra försökt med i många år: i princip alla använder mobiltelefoner för att flytta pengar elektroniskt. Varken el, internet eller bank behövs. Bara tjänsten ”M-PESA” (M står för mobil och PESA betyder pengar på det lokala språket swahili) som tillhandahålls av den lokala mobiloperatören Safaricom och en helt vanlig mobiltelefon. Företag, stat och inte minst befolkningen jublar över denna plötsliga förändring. Men hur kommer det sig att mobila betalsystem blivit en sådan succé i just Kenya? Och vad kan andra länder lära av det ”kenyanska undret”?
Om detta skriver forskarna Tonny K. Omwansa och Nicholas P. Sullivan i boken ”Money, real quick: Kenyas Disruptive Mobile Money Innovation”. De berättar historien om hur den mobila tjänsten M-PESA oväntat snabba framväxt har gått till. Boken är lättsmält och mycket läsarvänlig, kryddad med talande exempel från människors och företags vardag. Den utgör den första skildringen av hur det kenyanska telekomföretag Safaricom plötsligt lyckas bli bäst i världen på mobila betalningar. Förklaringen ligger enligt författarna i en kombination av starkt ledarskap, ändamålsenlig teknik, smart lanseringskampanj, stort behov av säkrare betalsystem i ett land där många tidigare skickade kontanter från stad till landsbygd med buss efter att ha gömt dem ”i madrassen” samt en tillåtande reglering.
Boken anammar framgångssagans retorik och blir en form av hyllning till företaget bakom innovationen. Kritik och teoretisering lyser tyvärr till stor del med sin frånvaro. Läsaren lämnas med en undran, hur är det möjligt? Är det inte lite för bra för att vara sant? Jag hade önskat att författarna i högre grad diskuterat frågor om tillit, organisering och maktbalanser till exempel. Dessa brister till trots är boken en spännande läsning för den som vill få inblick i hur ett ensamt företag på mycket kort tid kan rita om kartan för två branscher (telekom och bank). En förändring som har fått resten av världen att förundras.
Läsaren får inblick i ett samhälle som på ett slående sätt skiljer sig från det svenska: ekonomiskt, socialt och kulturellt. Men samtidigt blir likheter tydliga: enskilda entreprenörers drivkrafter, människors snabbt förändrade beteende, ett företags förmåga att se och fylla ett behov hos sina kunder och branschers skepticism till varandra. Bankerna var (förstås) till en början tveksamma till telefonbolagets mobila betaltjänst. Till skillnad från länder som Sverige var de kenyanska bankernas position dock relativt svag, och centralbanken valde efter en omfattande utredning att inte se på M-PESA som en banktjänst. Detta var något som kom att bli avgörande för framgången, enligt författarna. Och när gemene man snabbt tog till sig den nya teknologin och började ”m-pesa” pengar till varandra i stor skala (m-pesa används numera som ett verb i Kenya) var bankerna inte sena med att göra en kovändning. Telefonbolaget hade lyckats skapa både lönsamhet, tillit, och tillgänglighet genom de numera över 80 000 M-PESAagenterna, ”det humana nätverket” som författarna benämner dem. Dessa är entreprenörer med egen insats som ingår ett kontrakt med Safaricom, de utgör mänskliga bankomater som kan omvandla kontanter till sms (”e-float”) och vice versa. Dessa agenter finns i minsta by. Byar som må sakna vägar, rinnande vatten och elektricitet – men numera inte mobila pengar.
Ofta kan vi genom att studera och försöka förstå ”den andre” få en djupare insikt om oss själva. Money, real quick, ger just en sådan möjlighet.
Av Matilda Dahl