8 mars 2020 blev en video av tre personer som slogs över ett par toalettpappersrullar viral. Gladys Berejiklian, transportministern i New South Wales, Australien, kommenterade incidenten med; ”jag kan inte förstå logiken. Vi har en stor fabrik i Penrith som producerar toalettpapper! … Snälla, lugna er och bete er rationellt!”
Resten av världen inklusive Sverige var inte bättre.
15 mars tar jag fascinerat en bild på de tomma toalettpappershyllorna i den lokala livsmedelsaffären. I tidningen Expressen kommenterar Martin Drobena, platschef för pappersbruket i Lilla Edet, bristen på toalettpapper. ”Det är helt fascinerande. Jag har aldrig upplevt något liknande!… Det är ett stort tryck på oss, och under den här peaken kanske det blir lite jobbigare men vi kommer att klara det här utan problem”. Snabbspola framåt ett drygt halvår in i Corona-pandemin och plötsligt är D-vitamin det nya guldet medan hyllorna gapar tomma. Med all önskad tydlighet; människor är inte lugna och ”rationella” när det kommer till att hantera pandemin och dess effekter.
Det är beklämmande hur många som dött eller hamnat i kläm i pandemins kölvatten men tänk om situationen vore ännu värre? Vad skulle hända om toalettpappret, maten, medicinen, elektriciteten, wifi:n(!) verkligen tog slut? Tänk om D-vitaminer och desinfektionsmedel (vars potential Donald Trump såg!) botar ett än farligare virus än Coronaviruset men bara finns i begränsad omfattning; om samhällsbärande instanser (ex. sjukvård, polis, brandkår) skulle upphöra med sina samhällskritiska uppgifter?! Skulle vi slåss om mer än bara toalettpapper? Om du, likt jag, tänker att givet att vi just sett människor hamstra och slåss om toalettpapper, så är det också fullt möjligt att mänskligheten inte skulle visa sig från sin allra bästa sida. Insatsen är hög och i slutändan handlar det om förmågan att hantera det som må komma vår väg. Kanske handlar det till och med om vår existens. Men hur ska vi kunna förstå och förbereda oss inför situationer vi aldrig ställts inför?
Domedagen kan inte studeras i realtid och företagsekonomiska studier därav lyser med sin frånvaro. Det finns dock de som funderat länge och väl kring en framtida domedag: författare till olika former av fiktion. Indirekt utmanar författarna oss att våga ställa frågan ”tänk om…”. En vanlig invändning mot att använda filmer och böcker i forskningen är att fiktion är fiktion. Syftet med att använda fiktion som forskningsmaterial är dock inte att återge hur framtiden kommer att te sig. Det handlar om att betrakta möjliga utfall från ett alternativt perspektiv. Det var också med den utgångspunkten som Richard Clarke, en säkerhetsanalytiker i USA, författade en rapport som beskrev möjligheten för terrororganisationer att använda kommersiella flygplan som vapen. Grunden för rapporten var Tom Clancys bok ”Hedersskuld”. I Hedersskuld kapas ett flygplan och flygs in i Kapitolium varpå presidenten och många regeringsmedlemmar med honom dödas. Rapporten glömdes bort men ett par år senare var 11 september ett faktum. Angående de Coronabeteenden som beskrivs inledningsvis kan jag också konstatera att många beteenden redan beskrivits i fiktionens värld, däribland i zombieserien ”The Walking Dead”. I den serien ser vi otaliga exempel på både det medmänskliga och goda, men också det obarmhärtiga och hemska i och mellan grupper av överlevande. Bland annat kastas en del ljus på toalettpappersslagsmålen och hamstrandet utifrån att vi är oss själva närmast.
Tycka vad man tycka vill om zombiefiktion men den handlar inte om de odöda. Zombiefiktion handlar om oss och hur vi beter oss mot varandra i ett domedagsscenario. Zombiefiktion handlar om vad som kan tänkas hända när allt vi tar för givet plötsligt är borta. När nästa kvartalsrapport eller vetenskapliga publikation inte är värda pappret de är tryckta på. När toalettpapper är vårt minsta bekymmer. Genom att utgå från fiktionens värld kan vi skapa alternativa scenarios. Vi kan också förstå oss själva bättre och få insikter om ledarskap och gruppbeteenden som hade kunnat vara användbara i dagens pandemi. Ett annat exempel på pandemifiktion som också hade kunnat vara användbar i nutid är Albert Camus ”Pesten”. I boken beskrivs en stad som isoleras för att dess innevånare drabbas av pesten. Trots situationens allvar fortsätter livet i staden som vanligt. Människor går på caféer och restauranger samt fortsätter att träffas. Det obekymmersamma levernet får som följd att smittan sprids. En av karaktärerna försöker fly och bryta isoleringen för att vara med sin flickvän. Till skillnad från f.d. generaldirektör Dan Eliasson tar vederbörande sitt förnuft till fånga. Om vi för en stund tillåter oss att leka med tanken att fiktion hade kunnat vara behjälplig för att förstå Coronapandemin finns det anledning att undra över huruvida det i dag finns utrymme att ställa frågan ”tänk om …”? Finns det utrymme för de galna idéerna att frodas? Utrymme för att utforska en idé för att den är intressant snarare än för var den kan publiceras?
Osökt kommer jag att tänka på Peter Tillbergs målning ”Blir du lönsam, lille vän?” Målningen föreställer elever i ett klassrum sett från katedern. Förutom en flicka som drömmer sig bort genom fönstret lyssnar alla elever håglöst till läraren. I dag finns det ett växande tryck på publikationer i bra tidskrifter. Innovation och nyttiggörande dominerar den företagsekonomiska diskursen, vilken vi likt eleverna håglöst lyssnar till. Missförstå mig rätt, publikationer, innovation och nyttiggörande är viktigt. I takt med att externfinansierade anslag står för forskningsfinansieringen och vi förväntas fokusera på nutida innovationsutmaningar, sjunga den artificiella intelligensens lovord samt publicera i ”bra” tidskrifter minskar dock utrymmet för vår inre flicka att ställa alternativa frågor. Samtidigt, för att parafrasera datorföretaget Apples reklamkampanj från 1997, det är i grundanslagen och i det mindre standardiserade det finns utrymme för de galna, de missanpassade, rebellerna, orosskaparna, de runda pinnarna i de fyrkantiga hålen som ser saker ur ett annat perspektiv som kan föra mänskligheten framåt. Min uppmaning till oss envar är därför att för en stund våga bortse från krav och prestation och i något skrymsle av hjärnan ställa frågan ”tänk om…”
Bokkrönika av Markus Hällgren
Professor i management, Handelshögskolan vid Umeå universitet
