The Swedish Theory of Love (2015) av Erik Gandini är en dokumentärfilm som väcker många socio­logiska och personliga tankar. I ­filmen undersöker Gandini Sve­riges socialdemokratiska obe­roen­deprin­cip som syftar till att befria individen från gammaldags och utdaterade familjestrukturer. Sam­ti­digt vill Gandini bevisa att just denna princip har lett till utvecklingen av ett samhälle som består av ensamma och olyckliga själar. Gandinis resonemang – att oberoende från familjen leder till ensamhet – är utvecklat genom en rad suggestiva och tillspetsade scener: om kvinnor som skaffar barn via spermabank istället för genom ett förhållande; om äldre som hittats döda i sina lägenheter efter flera veckor, eller till och med månader, om medmänniskor som färdas sida vid sida i kollektiv­trafiken, men med hörlurar och zom­bie­liknande ansikten, med blicken fäst i telefonen.

Man kan emellertid invända att sociala medier och individens självförverkligande är fenomen som dramatiskt har förändrat de sociala relationerna i hela västvärlden, något som både sociologen Bauman och historikern Trädgårdh tar upp  i de intervjuer och föreläsningar som Gandini visar. Ändå verkar Gandini inte vara medveten om att dessa analyser underminerar tesen om att Sverige skulle vara ett specialfall och att svenskarnas ensamhet stammar från den social­demokratiska oberoendeprincipen snarare än från globala trender i samhällsutvecklingen.

Som en italienska som frivilligt har valt att flytta till Sverige för nästan 20 år sedan, känner jag att individens ensamhet, den som Gandini tycker härstammar från oberoendeprincipen, är att föredra framför medborgarens ensamhet som härstammar från beroendet av familjen i avsaknad av en välfungerande stat. En stat som till exempel inte stöttar sina ungdomar med studiemedel, sommarjobb och jobb i allmänhet eller sina äldre med hemtjänst och äldreboende, utan överlämnar allt ekonomiskt och strukturellt ansvar på familjen. I det ena fallet ingår individen i ett kontrakt med samhället – där explicita regler och institutionell tillit garanterar en ömsesidig relation av do ut des, där alla medborgare bidrar till samhället och ”därmed förtjänar sina sociala rättigheter” (Trägårdh 2015). I det andra fallet blir det ett kontrakt med ­familjen – där implicita förväntningar och personlig tillit inte nödvändigtvis garanterar öm­se­sidiga relationer.

Jag menar att medborgarnas ensamhet, där en välfungerande välfärd inte finns eller där icke-transparenta och korrupta institutioner med godtyckliga spelregler styr, är lika om inte mer smärtsam än individens ensamhet. Jag anser att oberoende från familjen kan gynna utvecklingen av både lyckliga medborgare och individer. Materiellt och psykologiskt oberoende från familjen gör att män­niskor känner sig fria att välja den utbildning och det jobb de vill ha och kan välja att skapa sig en egen tillvaro där man själv får bestämma villkor och mål för lyckan.

Sist men inte minst märker jag efter alla mina år i Sverige, att oberoendet från familjen även lämnar utrymme för att stärka andra typer av relationer, det Granovetter (1983) kallar svaga band som består av bekanta och arbetskamra­-ter (medan det Granovetter kallar starka band avser familjen och nära vänner). Svaga band är avgörande för att skapa och underhålla den institutionella och samhälle­liga tillit som gör att medborgarna känner sig mindre ensamma eftersom de är en del av en större mänsklig kontext.

Av Tiziana Sardiello