Två scenarier: En vårdchef ställs inför ett rationaliseringsbeslut eller en omorganisation och känner tveksamhet och oro över hur patienter och personal ska påverkas. Efter ett tag avklingar oron och ersätts med en förhoppning om att förändringarna blir till det bättre. Ett annat scenario: Chefen överväger med sig själv och går till slut vidare med sina farhågor, slår näven i bordet och förklarar sig oförmögen att medverka till förändringen ”av etiska skäl”. Vem är mest etiskt kompetent? Det går naturligtvis inte att svara på. Den relevanta skillnaden ligger inte i hur chefen agerar utan beror på hur relevant och noggrann den etiska analysen är.
Erica Falkenström hävdar i sin bok Vårdchefens etiska dilemman att ytterst få vårdchefer använder systematisk etisk analys i sitt arbete. Istället hanterar de etikfrågorna som i grunden ekonomiska organisations- och ledarskapsproblem. Att inte ta i de etiska dimensionerna medför i sin tur att de varken utvecklar eller använder en nödvändig etisk kompetens. Det definierar författaren som en förmåga att integrera etisk förnimmelse, reflektion och handling i rollen som vårdchef: ”inte blott en uppsättning handlingsregler eller ett slags moral som har med lydighet att göra”.
Inte minst oförmågan att se de etiska problemen i vitögat tyder på bristande etisk kompetens för hur kan man vara etiskt kompetent om man inte ens fattar när man står inför en etisk utmaning? Ur det perspektivet blir NPM – New Public Management, företagsekonomernas kvantitativa och stundtals brutala språk och styrfilosofi – en bov i dramat. De kvantitativa effektivitetskraven skapar etiska utmaningar samtidigt som språket – ”ekonomiskan” – gör om dessa utmaningar till ekonomiska och organisatoriska problem. NPM både skapar och döljer etiska problem för vårdcheferna.
Boken bygger på författarens doktorsavhandling som kom 2012, men också på många års praktisk erfarenhet inom chefs- och ledarskapsutveckling. Den erfarenheten bidrar säkert till att språket löper lätt och tydligt och att de konkreta råden och strategierna känns användbara. Läsaren får en uppsättning användbara begrepp och konstruktiva förslag på strukturer att använda sig av vid en etisk analys.
Mitt generella intryck är att Falkenströms styrkor ligger på det normativa moralpsykologiska området medan organisationsteorin behandlas lite väl förenklat. Jag misstänker att intrycket hänför sig till författarens underförstådda harmoniperspektiv. Om bara alla inblandade aktörer blir bättre på att uttrycka sina kunskaper, erfarenheter, övertygelser och emotioner, och om de i lyhörd samverkan fokuserar på vårdens yttersta syfte – lindra, bota, trösta – då går också de etiska utmaningarna att lösa. Det tycks åtminstone vara författarens mening. Men verkligheten kanske är mer tragisk? En del av vårdens etiska utmaningar är kanske olösliga dilemman?
I en summerande formulering skriver Falkenström: ”Det viktigaste är att du bottnar i vad du gör och bara använder det som du kan göra till ditt och stå för”. Det låter bra, men om det även uppfylls av min bittra motståndare? Hur ska problemet lösas när en systematisk etisk analys lämnat två motstridiga lösningar? Då saknar man en djupare och mer accepterande diskussion om fenomen som vårdchefens etiska kompromisser, maktkamp, lydnad, förlåtelse och kanske till och med tröst.
