Att Martin Hägglund av många hyllas som en av vår tids stora filosofer är inte förvånande. I en värld präglad av ett alltmer polariserat debattklimat, ”fake news” och ett ifrågasättande av auktoriteter tillhandahåller han med sin bok ett av många efterlängtat andrum att reflektera över tillvarons stora och existentiella frågor i. Vad är meningen med livet? Hur bör vi leva våra liv? Vad eller vem bör vi egentligen fästa vår tro till?
Samtidigt går det inte att blunda för att filosofiska spörsmål sällan avhandlats på ett mer kategoriskt och antagonistiskt vis än i Hägglunds bok. I princip hela det samlade västerländska vetandet förkastas: Kierkegaard, Weber, Nietzsche, Adorno, Hayek, Piketty – ja, alla har de tänkt fel. Utom husguden Karl Marx förstås – men även han får en släng av sleven av Hägglund som menar att Marx själv inte förstått sin egen värdeteori. Vårt enda liv framstår därför inte endast som ett svar på samtidens existentiella kris, den utgör också ett symtom på just denna kris. Den är helt enkelt ett barn av sin tid: ett dogmatiskt Twitterinlägg, om än ett förfinat sådant på 490 sidor.
Vad är det då alla har missförstått, enligt Hägglund? Jo, att våra liv är ändliga och därmed i grunden sköra. Att inte förstå det, menar Hägglund, gör oss ofria att leva våra liv på ett ansvarsfullt sätt, och det gör oss oförmögna att värdera vad som är meningsfullt i våra liv. Andlig tro på ett liv efter detta – liksom filosofi och teori som inte bejakar livets skörhet – gör det omöjligt att se livet som ett ändamål i sig, vilket i sin tur obönhörligen leder till en instrumentell hållning till livet och en exploatering av både människa och natur.
Tesen som förs fram i bokens första del är att vi – eftersom livet är ändligt – inte kan eller bör vara något än sekulära i vår tro. Denna sekulära tro karaktäriseras av tre tidsliga aspekter: ovisshet inför vad som komma skall, ett existentiellt grundat engagemang ”här och nu” vilket gör dig mottaglig för såväl glädje som smärta, samt en kraft som verkar motiverande inför det faktum att livet kan gå förlorat. Den som är religiös lever i ett falskt medvetande om dessa tidsliga aspekter och kan därför, menar Hägglund, varken förstå eller göra rättvisa åt vad det verkligen innebär att vara människa.
De tidsliga aspekterna utvecklas i bokens andra del. Först lägger Hägglund ut texten om det han kallar andlig frihet: den sekulära människans frihet att ta sig an livet som en fråga om vad vi bör göra med vår tid på jorden; och därefter problematiseras de materiella villkoren för denna andliga frihet. Analysen utmynnar i en kritik över kapitalismen och det nödvändiga i att omvärdera profit som livets övergripande mål och mening. Problemet med kapitalismen, argumenterar Hägglund, är dock inte fördelningen av rikedom, utan det sätt på vilket rikedom produceras och mäts. För att uppnå andlig frihet måste samhället därför reformeras efter helt andra värdeskalor; den demokratiska socialismens principer. Rikedom måste mätas i termer av socialt tillgänglig tid; produktionsmedlen måste ägas gemensamt och inte användas för profit; och ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” måste upphöjas till etiskt rättesnöre.
För en företagsekonomisk läsekrets är Hägglunds bok tankeväckande – särskilt om man väljer att anamma antagandena om livets tidslighet, den andliga friheten och de marxistiskt grundade teserna. En rad företagsekonomiska grundbultar måste då sättas under kritisk lupp, samtidigt som etablerade teorier och modeller måste revideras, tänkas om eller rent av överges. Frågan är dock om det företagsekonomiska fältet inte redan härbärgerar det Hägglundska tänkandet, och om det inte redan är omsatt i företagsekonomisk praktik?
Daniel Ericsson är ekonomie doktor från Handelshögskolan i Stockholm och verksam som professor i organisation och ledarskap på Ekonomihögskolan, Linnéuniversitetet.
Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet, Martin Hägglund. Volante, 2020,