Tillitsbaserad styrning och ledning är en grundfilosofi som bildar kontrast mot de styrningsideal som har präglat de gångna decennierna – ideal som man ofta har hänvisat till som New Public Management. I stället för att använda konkurrens, incitament, formell auktoritet eller reglering som styrmedel, innebär tillit att man bygger på människors inne­boende motivation att samarbeta, lära, bygga relationer och hjälpa medmänniskor. Indelningen går tillbaka till bland ­andra Adler (2001). Han skiljer mellan marknad, hierarki och tillit som tre grundläggande styrprinciper. Samtliga behövs, men Adler menar att tillit tenderar att underbetonas i styrningen av dagens kunskapsintensiva organisationer och att det är ett problem. Många andra forskare har också efterlyst ökad tillit till professionerna under senare år, och inom sociologi är det vanligt att tala om marknad, teknokrati och profession som tre maktcentra i samhället.

Med samma övertygelse som bland annat Adler (2001) klev jag i januari 2017 in i uppdraget som forskningsledare i den statliga utredningen Tillitsdelegationen. Utredningens syfte är att förstå hur man kan styra och leda offentlig sektor med större tillit till de yrkesprofessionella i frontlinjen och till de medborgare som berörs av dess tjänster samt att främja en utveckling i riktning mot ökad tillit. Redan i utrednings­direk­tiven gavs forskningen en nyckelroll. Som forsknings­ledare har jag utvecklat ett forskningsbaserat ramverk till delegationen, och jag har också ansvarat för att sätta upp och leda tolv forskningsprojekt om tillitsbyggande utvecklingsprojekt i välfärdssektorn. Dessa har genomförts av tjugo forskare från olika ämnen och lärosäten. Resultaten publicerades i en forskningsantologi (Bringselius 2018), som offentliggjordes i juni.

De tjugo forskarna har genomfört sina studier utifrån följande definition:

Tillitsbaserad styrning och ledning är styrning, kultur och arbetssätt med fokus på verksamhetens syfte och brukarens behov, där varje beslutsnivå aktivt verkar för att stimulera samverkan och helhetsperspektiv, bygga tillitsfulla relationer samt säkerställa förmåga, integritet och hjälpvillighet.

I grunden ligger idén att tillit måste förtjänas genom att man verkar för att göra sig ”tillitsvärdig” (trustworthy). Detta tema återkommer också i den klassiska modell som forskarna ­Mayer, Davis och Schoorman presenterade år 1995 och som i en justerad version ingår i antologin.

Jag utvecklar här bidraget i forskningsantologin genom att kondensera slutsatserna till tre punkter: systemsyn, lärande och socialt ansvar. Studierna indikerar att dessa tre lägger grunden för tillit och skapar förutsättningar för god offentlig verksamhet.

Systemsyn innebär att man som medarbetare inte enbart tar ansvar för sitt eget ansvarsområde, utan också är beredd att se bortom detta och ta initiativ till problemlösning över gränser. Vissa vittnar om hur dagens detaljstyrning har lett till att det har blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt. Med det menas att felfinneri har blivit viktigare än kreativ problemlösning och att det snäva ansvarsområdet har utgjort en skarp gräns för när medarbetare förväntas och är villiga att agera. Samtidigt ser vi många problem som kräver samarbete mellan sektorer, organisationer, avdelningar och professioner. Med helhetstänkande och systemsyn lägger man grunden för sådana samarbeten, då de blir en naturlig konsekvens. Sam­tidigt kan man utmana onödig formalism och byråkrati.

En av de fallstudier i Tillitsdelegationen där detta har framkommit är en studie av elevhälsan i Falu kommun, av Jonas Hansson. Inom elevhälsan krävs att professioner och organisationer samarbetar kring det barn som behöver hjälp. I regel handlar det främst om skola, sjukvård och socialtjänst. Hansson lyfter särskilt fram vikten av systemsyn som styrningslogik och kunskapsintegration som handlingslogik. Han talar om en ökad insikt om vikten av att se varandra som ”spelare i samma lag” och att hellre tala om gemensamma ärenden än att tala om ärenden som någon annans problem. Han konstaterar också att tillit inom ramen för en systemsyn kan gynna medborgaren mer än konkurrens och snävt avgränsade ansvar (se t.ex. s. 296 i antologin).

Ett annat exempel från antologin där vikten av en systemsyn framgår är en studie av samverkan mellan offentlig och idéburen sektor i en vårdkedja i Alingsås kommun, genomförd av Mattias Elg och Karin Josefsson. De talar om riskerna med långtgående standardisering och detaljstyrning och använder begreppet resiliens (ungefär hållbarhet). De talar om systemperspektiv som en central aspekt av resiliensbegreppet och om hur denna systemsyn bidrar till att minska den fragmentering som ofta bidrar till sämre kvalitet i tjänsterna till medborgare. Med resiliens strävar man efter ”att sätta brukaren i fokus för förbättrad kvalitet”, förklarar de (s. 273). Även Lina Maria Ellegård och Anna Häger Glenngård betonar betydelsen av en systemsyn på styrningen i sitt bidrag i antologin (se separat artikel av Glenngård i detta nummer).

Den professionella kunskapsbasen utgör själva grunden för tilliten. Det här är en kunskapsbas som medarbetare har tillägnat sig genom sin grundutbildning, men också genom er­faren­het och löpande lärande i verksamhetens vardag. I sjukvården kan det handla om möjlighet att medverka vid forskningskonferenser, men också om mötesformer för utbyte av erfarenhet mellan kollegor. Tillit förutsätter därför att det finns strukturer för kollegialt och kollektivt lärande på den lokala nivån. Detta lärande minskar behovet av styrning för att utveckla verksamheten, och det bidrar också till ett självständigt ansvarstagande bland medarbetare – medledarskap.

En av de studier i Tillitsdelegationen som visar på vikten av strukturer för ett tillitsfullt kollegialt lärande är en studie av Skolinspektionen av Magnus Erlandsson. Där framgår att det finns starka önskemål från professionerna i skolan om en dialog inom ramen för tillsyn, som betonar stöd och kollegial utveckling. Även Ola Franssons studie av den kollegiala kvalitetsutvecklingen i skolan i Linköping, genom modellen ”Intern insyn grundskola”, betonar det kollegiala lärandet som komplement till extern kontroll.

Lärande är ett genomgående tema också i Linda Mobergs bidrag om samverkan mellan tillsynsmyndigheter. Hon menar att denna samverkan kan bidra till djupare förståelse för verksamheten och därmed underlätta konstruktiv vägledning av tillsynsmyndigheten och en mer främjande ansats (se t.ex. s. 383).

Att styra och leda med tillit innebär att styrningen ändrar huvudriktning. I stället för att betona flödet från centrala beslutsnivåer och staber nedåt i beslutshierarkin betonas med tillit feedbackdimensionen från medarbetare i kärnverksamheten. Det är därför inte medarbetare som i första hand förutsätts ha tillit till sina chefer, utan det är chefer som behöver lita på medarbetare och medborgare och som måste förtjäna deras tillit genom att svara på deras feedback med aktivt stöd och förbättringar. Lärandet sker därför inte enbart kollegialt, utan även i vertikala relationer.

Dalia Mukhtar-Landgren och Niklas Altermark talar i antologin om lärande utifrån en studie av Malmö stads initiativ med utvecklingsbesök i förskolan. De konstaterar att en ökad tonvikt på kollegialt lärande kan försvåras på grund av en upplevd maktobalans mellan olika beslutsnivåer, som kan vara svår att påverka. Det handlar, i det exempel som de lyfter fram, inte i första hand om misstro i allmän bemärkelse, utan om en känsla av att vara underordnad och maktsvag.

Socialt ansvar är ett brett begrepp som kan tolkas på olika sätt. I grunden handlar det om att verksamheten ska ta ansvar bortom det som är formellt reglerat och som ofta handlar om ekonomi, juridik och annan regelefterlevnad. Det sociala ansvaret tar sikte på relationer och individuella upplevelser av kvalitet och bemötande. Flera av studierna återkommer till vikten av att verksamheten lägger stor tonvikt på sitt sociala ansvar, både internt i fråga om psykosocial arbetsmiljö och externt i fråga om relationen till medborgaren. Det kan också handla om att se människan som en individ och att undvika en alltför teknisk syn på människan och verksamheten. I organisationsforskningen ställer vi ibland en maskinmetafor mot en organismmetafor för att beskriva skillnaden.

Det finns en nära koppling mellan socialt ansvar och etik, och det ingår därför också i litteraturen om organisatoriska ansvar (organizational responsibilities). Medledarskap, eller shared leadership, är ett sätt att göra det sociala ansvarstagandet till en del av organisationens ”ethos” (Pearce m.fl. 2014).

En av de studier inom ramen för Tillitsdelegationen som visar på detta har genomförts av Wanja Astvik, Robert Larsson och Jonas Welander. Den avser ett utvecklingsarbete inom socialtjänsten i Nyköpings kommun och särskilt aspekter kopplade till arbetsmiljö. Författarna för ett resonemang om vilken betydelse det har haft att socialtjänsten har valt att sätta verksamhetens syfte och brukarnas behov i centrum och konstaterar att många medarbetare upplever en konflikt mellan politiskt beslutade ekonomiska ramar och de krav som ställs i socialtjänstlagen och annan lagstiftning. Det sociala ansvar som springer ur lagen har därför fått stå tillbaka: ”Styrningen har premierat budgethållande och uppfyllande av de mål som politikerna i kommunfullmäktige har formulerat, som sällan, eller åtminstone mycket otillräckligt, söker mäta uppfyllelse av socialtjänstlagens intentioner”, förklarar de (s. 147 i antologin).

Astvik med kollegor resonerar kring medarbetares skyldighet att säga ifrån vid missförhållanden och kring hur denna roll som demokratins väktare utmanas när de är föremål för ”krav på lydnad och anpassning efter ensidiga ekonomiska värden”.

I Falu kommun betonas vikten av att se barnet som en hel individ och att ha detta synsätt som grund för ett socialt ansvarstagande inom elevhälsan. Detta tema, tillsammans med vikten av ett helhjärtat och äkta engagemang i individen, återkommer även i exempelvis hemtjänsten i Sundsvalls kommun, som Magdalena Elmersjö och Elisabeth Sundin skriver om (se separat artikel i detta nummer). Det återkommer också i värdegrundsarbetet i Landstinget i Kalmar län (antologikapitel av Birgitta Niklasson och Jenny de Fine Licht) och i Borlänge kommun (kapitel av Susanna Alexius och ­Tiziana Sardiello) samt initiativet Bostad först i Helsingborgs stad (kapitel av Verner Denvall).

Utöver ovan nämnda samt undertecknad medverkar även Bo Rothstein och Lars Trägårdh i forskningsantologin om tillit. Många fler forskare har dock varit involverade på andra sätt i diskussionen kring tillit inom ramen för Tillitsdelegationen. Exempelvis har det arrangerats en forskningskonferens och publicerats rapporter. Några forskare har bidragit med särskilda PM eller varit del av annan dialog. Sammantaget är den forskning som har bedrivits inom ramen för Tillitsdelegationen unik. Det har inte bedrivits så omfattande oberoende forskning inom ramen för någon annan statlig utredning i svenskt kommittéväsende. Det är positivt och viktigt för trovärdigheten i dessa utredningar, och en förhoppning är att arbetssättet ska kunna fungera som förebild för kommande utredningar. Det är också viktigt för forskningen att kunna samverka och visa att man kan bidra med värdefulla perspektiv.

På många sätt är dagens stora intresse för tillit en framgång för den samhällsvetenskapliga forskningen. Det gäller inte minst forskning inom företagsekonomi, som har visat på administrationssamhällets baksidor (Forssell & Ivarsson Wester­berg 2014), hur symbolverksamhet och funktionell dumhet förlamar och hämmar utveckling (Alvesson & Spicer 2016) samt hur dokumentationskrav leder till ett försvagat engagemang i verksamheten (Agevall m.fl. 2017).

Jag har här förklarat hur systemsyn, lärande och socialt ansvar är tre återkommande aspekter i de tolv forskningsprojekt, så kallade försöksverksamheter, som har ingått i Tillitsdelegationen. Dessa inslag är grundläggande när vi talar om hur man kan styra och leda med tillit, och de visar också hur nära tillit är kopplat till frågan om offentlig etik. Vilket ansvar har egentligen medarbetare i offentlig sektor gentemot medborgare, och hur ska de förhålla sig till de målkonflikter de kan ställas inför? Detta är frågor som ständigt återkommer i forskningen, och tillitsparadigmet betonar professionens skyldighet att ta ett bredare socialt ansvar, anlägga en systemsyn och säkerställa ett ständigt lärande för att kunna agera som demokratins väktare. Till den rollen hör att man inte osjälvständigt ska lyda direktiv, till exempel från politiken ­eller högre beslutsfattare, utan att det också krävs ett visst mått av integritet att våga ifrågasätta och lyfta problem och att tala för medborgarnas intresse. Avvägningen är en fråga för det professionella omdömet.

Genom att lyfta fram tillit som styrprincip kan vi verka för ett skifte av perspektiv till förmån för profession och medborgare. Vi kan också motverka dagens övertro på formalisering och rationella styrmodeller och i stället verka för en ökad förståelse för det informella, relationella och emotionella. Det finns all anledning att välkomna denna utveckling, men det är också viktigt att ha i åtanke det jag inledde med att förklara, nämligen att det vi söker är en ny balans, där konkurrens, incitament, auktoritet och reglering fortfarande också behövs i någon mån. Det finns alltid gränser för tilliten, och den måste exempelvis gå hand i hand med ett visst ansvarsutkrävande. Tillit ska inte förväxlas med naivitet.

Forskningen har i dag en fortsatt viktig roll att spela – för att förklara, problematisera, nyansera och inte minst visa vad tilliten kan innebära i det dagliga arbetet. Det är min förhoppning att forskningsantologin kan ge inspiration och en del insikter inför detta viktiga arbete.

Louise Bringselius
Docent och lektor i företagsekonomi vid Lunds universitet

Referenser

Adler, P.S. (2001). Market, hierarchy, and trust: The knowledge economy and the future of capitalism. Organization Science, 12(2), s. 215–234.
Agevall, L. Jonnergård, K. & Krantz, J. (2017). Frihet under ansvar eller ansvar under tillsyn: Om dokumentstyrning av professioner. Växjö: Linnaeus University Press.
Alvesson, M. & Spicer, A. (2016). The stupidity paradox: The power and pitfalls of functional stupidity at work. London: Profile Books.
Bringselius, L. (red.) (2018). Styra och leda med tillit: Forskning och praktik. SOU 2018:38. Stockholm: Regeringskansliet, Norstedts juridik. (Fri nedladdning från rege­ringens hem­sida.)
Forssell, A. & Ivarsson Westerberg, A. (2014). Administrationssamhället. Lund: Studentlitteratur.
Mayer, R.C., Davis, J.H. & Schoorman, F.D. (1995). An integrative model of organizational trust. The Academy of Management Review, 20(3), s. 709–734.
Pearce, C., Wassenaar, C.L. & Manz, C.C. (2014). Is shared leadership the key to responsible leadership? Academy of Management Perspektives, 28(3), s. 275–288.