2019/02, Aktuellt nummer

En cirkulär ekonomi – företags­ekonomiskt tänkande bortom den linjära värdekedjan | av Sabina Du Rietz

Öppnar cirkulär ekonomi möjligheter för förnyat hållbarhetstänkande och produktivitet inom planetens gränser?

Vi beskriver ofta företag som att de består av en värdekedja: någonting som kommer utifrån, ”input”, förädlas i företagets processer, ”throughput”, och som ett resultat av verksamheten uppstår någon typ av ”output” som kunder värdesätter och ersätter företaget för. För producerande företag kan man beskriva värdekedjan som resurser, produktion och konsumtion. Det finns flera varianter av den här tankemodellen, och en vida spridd variant är Harvardprofessorn Michael Porters värdekedja ifrån 1980-talet.

Den linjära värdekedjan har haft ett fenomenalt genomslag i både teori och praktik, samtidigt som den också kritiserats, framför allt av miljöekonomer.

Var brister då ett linjärt företagstänkande? För det första är den output som värdekedjan synliggör endast den som kunderna värdesätter, så att säga positiv output. Inte minst hållbarhetsdebattörerna har argumenterat för att företagen också ger negativ output. Miljöekonomerna Pearce och Turner poängterade på 1990-talet att vi skulle behöva lägga till annan output från verksamheten än det som är av värde för kunden, till exempel utsläpp, miljöföroreningar, svinn och avfall.

För det andra ignorerar den linjära modellen var resurserna, input, kommer ifrån. Input i modellen, det vill säga resurserna, är inte oändligt tillgängliga utan ofta begränsade. Om man producerar mycket på ett oaktsamt sätt kan resurserna ta slut. Då kan inte företaget fortsätta sin verksamhet på samma sätt.

För det tredje ignorerar den linjära modellen också faktumet att output, det vill säga det företagen producerar, ofta har ett liv efter att det konsumerats. De använda produkterna kanske slängs, förbränns eller blir till farligt avfall. De kan ackumuleras i naturen eller i atmosfären, och i längden minskar det kunders och andra medborgares nytta och välfärd – för att inte tala om deras levnadsförutsättningar. Solkrämen skyddar visserligen mot solen, vilket är av värde, men skadar å andra sidan korallrevet som man rest dit för att se och som djurarter är beroende av.

Pearce och Turner, liksom flera andra forskare och konsulter, har försökt att formulera ett alternativ till det linjära tänkandet, en cirkulär modell där det som osynliggjorts i modellen läggs tillbaka, såsom externaliteter och medborgarnas nytta och välfärd, och där flöden till och med blir cirkulära.

Man kan fråga sig varför det är bättre med en modell med cirkulära flöden. Här inspireras forskarna av Kenneth Bouldings text ”The Economics of the Coming Spaceship Earth” från 1966. Boulding använder rymdfarkosten som hade transporterat den första människan till månen som en metafor för jordens situation. Liksom rymdfarkosten innehar jorden en ­begränsad mängd nödvändiga resurser som måste hushållas med. Jorden utgör ett slutet sy­stem inom vilket all output länkas till input någon annan­stans inom systemet. Ut­över solens energi tillförs inget, och inget försvinner heller. Företag måste därför agera utifrån att de verkar inom ett stängt system där naturen bara till en viss grad kan assimilera ackumulerande avfall och kompensera för överutnyttjandet av resurser. Över den gränsen, likt de planetära gränser som Johan Rockström och kollegor föreslagit, kan naturen inte längre kompensera för vår verksamhet. Ett stängt system innebär med andra ord begränsningar för hur företagen kan agera för att producera social nytta i form av output. Lösningen här, menar miljöekonomerna, är att tänka på företaget som en cirkulär verksamhet där både det som kommer in i verksamheten och det som lämnar den behålls i cirkulära flöden.

Cirkulär ekonomi ses alltså som antitesen till en linjär ”take–make–waste”-modell. En central idé är att de cirkulära flödena inte ska belasta vår miljö utan att de bör kunna fortsätta i oändlighet. Utöver dessa kärnidéer är det fortfarande ganska oklart vad en cirkulär ekonomi exakt innebär. Begreppet har de sista åren blivit populärt, och tankesmedjor och konsulter såsom Ellen MacArthur Foundation lanserar egna och inte alltid helt överensstämmande modeller för en cirkulär ekonomi. Det pratas om cirkulära städer, kommuner, cirkulära affärsmodeller och produkter etcetera. Det argumenteras för att tjänster är mer cirkulära än produkter, och för att långsamma materialflöden är bättre än snabba materialflöden. På samma sätt anser många att begränsade flöden (”refuse” or ”reduce”) är bättre än ökade cirkulära flöden av till exempel återvunna material.

Forskare som har försökt sammanfatta den ibland motsägelsefulla litteraturen drar slutsatsen att den cirkulära ekonomin är ett paraplybegrepp, ett begrepp där flera relaterade koncept – såsom ”cradle to cradle”, avfallshierarki och tjänstefiering – har klumpats ihop. I kombination med att det saknas en entydig definition av begreppet cirkulär ekonomi kan man i praktiken fylla begreppet med lite vad man vill. Många olika praktiker får etiketten cirkulär ekonomi utan att de nödvändigtvis har så mycket gemensamt.

Hör verkligen alla de här begreppen ihop med cirkulär ekonomi? Är till exempel att sälja tjänster mer cirkulärt än att sälja produkter? Det kan diskuteras. Ett argument är att när till exempel flera personer hyr samma produkt (alltså köper en tjänst i stället för en produkt) så ökas kapacitetsutnyttjandet. En bil som hyrs ut används av fler än endast en familj. Den underliggande tanken är att om fler familjer delar på en bil så behövs färre bilar i samhället. Det är alltså en fråga om att minska behovet av produkter, i det här fallet bilar, och hur mycket som behöver produceras. Ett liknande argument är att om producenten hyr ut i stället för att sälja till exempel en mobiltelefon så får producenten incitament att tillverka robusta mobiltelefoner som håller länge och där producenten tar ett ansvar för underhåll.

Vad har nu detta med cirkularitet att göra? Kapacitetsutnyttjandet säger ganska lite om ifall bilen kan bli en ny bil på sikt. Argumentet passar däremot bra in i en linjär ekonomi där det är klart bättre om vi har färre bilar i omlopp och färre hamnar på skroten. På samma sätt är det utmärkt att produkten får ett långt liv i en linjär ekonomi eftersom det minskar utnyttjandet av nya naturresurser, men i en cirkulär ekonomi kan ju, i alla fall i teorin, en ny mobil produceras av cirkulerande resurser utan nyttjande av nya naturresurser. Vem som äger produkten och hur ofta den nyttjas borde inte heller spela någon roll. Om det cirkulära idealet skulle gå att genomföra, om material enkelt och utan miljöpåverkan kan bli nya produkter, så är det i princip inget problem att stora mängder flödar i systemet eller att de cirkulerar snabbt. Rent empiriskt finns det tecken på att argumenten om cirkularitet inte håller för alla typer av tjänster och produkter. Elsparkcyklar som hyrs ut, till exempel, visar att försäljning av en tjänst i stället för en produkt varken förlänger livet på produkten ­eller ger en cirkulär ekonomi. Elsparkcyklarna behandlas inte särskilt varsamt och byts regelbundet ut utan att bli nya elsparkcyklar.

På liknande sätt verkar flera av de här begreppen som har klumpats ihop med cirkulär ekonomi snarare erbjuda alternativ till cirkularitet inom ramen för en linjär ekonomi. Om det cirkulära idealet är ouppnåbart, om inte material åter och åter igen kan bli nya produkter utan att belasta naturen, ja, då är förstås de här olika idéerna om att minska antalet produkter och resurser i omlopp helt nödvändiga. Då behöver vi alternativa lösningar.

Ytterligare en cirkulär fråga som diskuteras är om material måste flöda i samma cirkel eller om material kan flöda igenom flera olika cirklar. Många av modellerna i litteraturen visar företag eller produktion där cirkeln är sluten på produkt- eller företagsnivå, det vill säga att material stannar inom samma cirkel. En fördel med detta är att producenten har total kontroll över input och i princip slipper en extern leverantörskedja. I verkligheten verkar detta vara ovanligt, och många cirkulära aktiviteter innebär i stället att man tar hand om och använder någon annans avfall. På samma sätt kanske ett annat företag hanterar ens eget avfall, vad litteraturen kallar industriell symbios.

Det talas även om marknader för och efterfrågan på återvunna material. En utmaning på de här marknaderna är kunskap om materialets innehåll samt att bibehålla materialets kvalitet och därmed värde. En risk när flöden går från företag till företag eller från företag till marknad är att materialet successivt tappar i produktionsvärde och till sist ändå hamnar på deponi eller förbränningsanläggning, det vill säga att det blir en förlängd kedja snarare än en cirkel. Detta kallar litteraturen för ”downcycling”. Många av de exempel vi ser i dag är i praktiken förlängda kedjor och successiv downcycling.

Utöver problemet med downcycling tenderar ämnen i cirkeln, enligt termodynamikens andra lag, att gradvis skingras, och det finns kategorier av resurser som inte helt kan återanvändas, såsom energi. Pearce och Turner använder exemplet bensin och hur det, även om vi kan fånga in koldioxiden från det använda bränslet, inte går att återskapa nytt bränsle av det. En del av det som används kan helt enkelt inte återvinnas utan går ut i naturen och atmosfären som, utifrån sin assimilativa förmåga, gör ämnena till ofarliga eller till och med biologiskt användbara. Så länge som ”läckaget” från de cirkulära flödena är i en sådan mängd att naturen förmår att assimilera det och återskapa resurser så fungerar den cirkulära ekonomin. En cirkulär ekonomi måste med andra ord hålla sig inom jordens assimilativa kapacitet.

Sammanfattningsvis är cirkulär ekonomi ingen ny idé utan snarare en klassisk kritik av den linjära värdekedjan och produktionsmodellen. Samtidigt erbjuder tankemodellen ett för många attraktivt alternativ där målet är fortsatt produktivitet, inom planetens gränser. Många av argumenten i dagens debatt för en cirkulär ekonomi känner vi igen från 1960-talet, men tiden verkar vara inne för att testa de olika idéerna om cirkulär ekonomi i praktiken. Det senaste decenniet har idéerna fått ny spridning och tagits upp av både EU, svenska staten, näringsliv och konsumenter. Företag som vill ligga i framkant på hållbarhetsområdet har satt mål om att bli cirkulära. Det är således nu vi får se om, när och hur det går att omsätta de cirkulära idéerna i praktiken och om miljöekonomernas utopi kan bli verklighet.

Sabina Du Rietz

Lektor vid Handelshögskolan, Örebro universitet och Center for Sustainable Business

Print Friendly, PDF & Email