2018/01, Aktuellt nummer

Från skuld till handling | av Tommy Jensen

Marion Youngs tänkande kan få oss att ställa nya frågor om ansvar

Under 1990-talet ”lyssnade” den politiska filosofen Iris Ma­rion Young närmare på aktivisternas argument mot sweat­shops. Med den erfarenheten i bagaget så började Young skissa på en politisk teori om ansvar som hon kallar för den sociala förbindelsens modell, eller kanske hellre det politiska ansvaret. Tyvärr hann Young bara formulera några grunddrag innan hon gick bort, endast femtiosju år gammal. Men jag menar att det finns en tillräcklig grund för att på allvar försöka tänka alternativt kring ansvar.

Youngs försök att tänka annorlunda kring ansvar är inte enbart av akademiskt intresse (men som globaliseringstänkare är Young i princip oanvänd av svenska akademiker i allmänhet och företagsekonomer i synnerhet). I vad som följer avser jag att översiktligt gå igenom huvuddragen i Youngs politiska ansvar (jag rekommenderar hennes läsvärda verk från 2003, 2004 och 2006). I översikten förhåller jag mig fritt till hennes skrivna tankar.

Young tar spjärn mot den rådande ansvarsmodellen som uteslutande inriktar sig på ”skuld” eller ”fel” för förorsakade skador, och där bevisbördan måste vara kausalt bevisad. Det vill säga om A anses ha gjort skada på B måste man såväl påvisa att A verkligen gjort det (inklusive uppsåt) samt att B verkligen tagit skada på grund av A. Young har tre huvudsakliga invändningar. Den första är baserad på globaliseringen, det vill säga ökad handel mellan olika delar av världen, och den ökade komplexitet som uppstått i de sociala kopplingarna mellan olika ”aktörer” (såväl individer som grupper, organisationer, institutioner och stater). Den kausala förbindelsen, menar Young, är i de flesta fall omöjlig att bevisa. Vem ska arresteras för barnarbete som sker långt borta i förädlingsleden? Vem ska arresteras för koldioxidutsläpp (även om det nyligen gjorts försök att visa hur mycket enskilda företag har bidragit till utsläppen)?

Den andra invändningen är att skuld eller fel fokuserar på det som redan har hänt, det vill säga den är bakåtriktad. Det finns så klart ett mått av framåtriktning – straff är ju ett sätt att visa för andra att ”gör ni det här så ska ni veta att ni kommer att straffas”. Men över lag är risken mycket liten att åka fast för den typ av problem som Young diskuterar (brott mot arbetsregler, barnarbete, miljö i utvecklingsländer med mera). Även om vi accepterar att straff kan verka avskräckande så är den möjliga längden på, eller kostnaden för, eventuella straff inte avskräckande (och de står sig slätt mot möjligheten att tjäna pengar).

Den tredje invändningen är att den bakåtriktade ansvarsmodellen, med dess (ensidiga) fokus på att urskilja enskilda förövare, utelämnar ”alla andra” från skuld eller fel. Det blir helt enkelt en överväldigande majoritet som klassificeras som åskådare och som därför avskrivs från skuld eller fel. Aktivisternas krav, som Young influerats av, försökte frångå det rättsliga fokuset på paret förövaren–offret för att i stället utkräva det politiska ansvar som följer av att vara en del av vad Young kallar för strukturerad orättvisa. Det ansvar som aktivisterna avkräver ”oss alla” är att vi ”nästa gång” agerar för att för­hin-dra eller stoppa de bakomliggande orsakerna till denna strukturerade orättvisa. Det var kärnan i aktivisternas budskap, och det är detta som Young införlivat i sitt tänkande om ansvar.

Fyra grundläggande drag kännetecknar Youngs tänkande.

För det första försöker Young skifta fokus. Många, kanske rent av merparten, av de skador och fel som uppstår gör det som ett resultat av gemensamt deltagande av miljontals människor och tusentals organisationer. Young tar här exemp­let med hemlöshet i mycket rika länder. Det går att visa att individer och organisationer genom specifika beslut eller särskilda policyer kan ha en negativ inverkan på hemlöshet även om detta inte har varit avsikten. Snarare är det så att de negativa effekterna uppstår i sociala förbindelser med otaliga ­andra, utan vars deltagande denna påverkan aldrig kunnat uppstå. Även i de fall där förövare har haft för avsikt att skapa skada är det (för det mesta i vår tids globalisering) inte möjligt utan otaliga andras medverkan. Young frikänner inte ”de övriga” åskådarna, även om man lyckats urskilja enskilda för­övare. Åskådarna har moralisk skyldighet att agera (för att förhindra eller stoppa strukturerad orättvisa).

För det andra ifrågasätter Young vad som vanligtvis anses som en normal bakgrundssituation i den bakåtriktade ansvarsmodellen. Det som visar sig vara skyldigt eller felaktigt är per definition en avvikelse från det normala. I och med det så är allt det som hamnar utanför denna bedömning något normalt och något som kan accepteras moraliskt. Young accepterar inte bakgrunden, den strukturerade orättvisan, som något normalt och moraliskt acceptabelt. Även om det är så att de flesta agerar av vana, utan intention att skada eller bidra till ökad orättvisa, så är det en moralisk skyldighet att agera för att försöka förhindra eller stoppa skador. Varför? Helt enkelt för att ”jag” är del av ett ”vi” som skapar och upprätthåller den strukturerade orättvisan. Ett uppenbart exempel är relationen mellan å ena sidan fattigdom, omänskliga arbetsvillkor, barnarbete och miljöskador och å andra sidan globala värdekedjor för produktion, distribution och konsumtion av kläder eller elektronik.

För det tredje, vilket är uppenbart vid det här laget, är det politiska ansvaret framåtriktat. Från Youngs moraliska ståndpunkt är de flesta människor moraliskt bundna till att ”bekämpa” den strukturerade orättvisan. Men resonemanget måste förstås på en allmän nivå. Det politiska ansvaret kan inte ”användas” för att försöka utforma allmängiltiga strategier med avsikt att täcka alla möjliga situationer och kontexter. Även om den strukturella orättvisan kan sägas vara allmängiltig för vår tids globalisering följer inte allmängiltiga sätt att komma till rätta med den.

För det fjärde betonar Young det delade ansvaret. Om strukturella orättvisor ska kunna förändras så krävs gemensamt ansvarstagande där såväl individer (tänk enskilda arbetare, tjänstemän, beslutsfattare och chefer, eller medborgare, konsumenter) som grupper, organisationer, institutioner och stater deltar. Med avstamp i, men inte utan kritik mot, ­Hannah Arendt så menar Young att ansvarsfullt agerande kräver deltagande på ”den publika agoran”, eller de publika scenerna, där vi har att försöka att övertyga och övertala var­andra i hur ”vi” bäst kan bidra till samhällelig förändring, och sedan agera tillsammans. ”Tummen upp” – eller andra typer av sociala nätverksreaktioner – räcker inte. Politiskt agerande på och genom nätet har visat sig mer kraftlöst än vad vissa kommentatorer hoppats på – ja, till och med kontraproduktiva. Vad hände med den arabiska våren, egentligen? (se exempelvis Carlsson m.fl. 2015).

För Young finns det olika grader och typer av politiskt ansvar, och hon gör också skillnad mellan olika aktörer. Ansvaret varierar beroende på förbindelser, makt, privilegium och kollektiv förmåga. Nedan ska ”jag” och ”vi” alltid läsas som såväl individer som grupper: organisationer, institutioner och stater.

Ett sätt att avgöra vilket ansvar ”jag” har är att helt enkelt undersöka särskilda förbindelser mellan mig och det eller dem som är avlägsna. Young menar här att denna uppgift inte är särskilt svår, åtminstone inte inledningsvis (vi har ju att göra gemensam sak med andra, och då kan informationssökandet och analyserna utföras ”tillsammans”). Det är helt enkelt inte raketforskning, och mycket information ligger bara en knapptryckning bort. Young betonar att när väl förbindelser uppdagas finns inte alternativet att dra sig undan, att låtsas som om inget har hänt – det måste tas upp (vilket leder till en urskiljande uppdelning mellan dem som tar moraliskt ansvar och dem som inte tar moraliskt ansvar). När det gäller makt så gäller den klassiska devisen att med makt följer ökat, men inte isolerat, ansvar. Det politiska ansvaret bygger principiellt på ett gemensamt ansvarstagande, men rent praktiskt menar Young att det är de som besitter makten som har störst skäl att vilja upprätthålla status quo. Därför måste ”alla” berörda samarbeta, men ett särskilt uppdrag ligger hos dem med mind­re makt: de måste gå ihop för att påverka de stora makthavarna och maktcentren. I så måtto kan Youngs politiska tänkande betraktas som en gräsrotsliknande, uppåtriktad rörelse.

Privilegium handlar om att störst ansvar att agera vilar på alla dem som särskilt drar fördel av strukturerad orättvisa (främst reglerare, producenter, mellanhänder och konsumenter i de förmögna länderna) och som samtidigt löper liten risk att drabbas allvarligt på grund av sina ageranden. (”Allvarligt” ska verkligen betraktas så som det ofta borde betraktas: med risk för samhällelig uteslutning, misshandel, ekonomisk misär eller död.)

Slutligen menar Young att alla aktörer och organisationer i världen har viss (men större eller mindre) kollektiv förmåga att associera sig med andra och göra gemensam sak med dem. Således har även enskilda filippinska hemarbetande sömmerskor eller Foxconarbetare (som måste skriva under ett bindande kontrakt som gör gällande att anhöriga tappar ersättning om de begår självmord) ansvar för att agera kollektivt.

Det här är grunddragen i Iris Marion Youngs politiska tänkande. Jag vill mena att det Young lyckas med är att uppmärksamma oss på att många av de problem vi har i dag, och som de flesta av oss är en del av, inte kan delas in i binära kriterier som rätt/fel eller gott/ont. Således: För att kunna agera, framåtriktat, är vi tvungna att kasta av oss begångna handlingar och improvisera framåt (dock inte nödvändigtvis oreflekterat). På så vis öppnar Youngs tänkande upp för en typ av handlingsbaserat ansvar som liknar den amerikanska pragmatismens ”trial and error”-process. Det är handlingsprocessen som räknas, inte enstaka resultat. En malplacerad men tydlig metafor för detta är: Även om ett eller flera slag förloras kan man fortfarande gå segrande ur kriget. Grundaren av Pata­gonia, Yvon Chouinard, menar att själva handlingen är viktig för att faktiskt må bättre. Chouinard har också gjort en annan typ av lärdom, vars andemening är som följer: ”Många har sagt att ditt och datt är omöjligt, men när jag hade gått fram till hindren så gick jag bara rätt igenom dem. Det fanns ingen substans.” Det är mycket som verkar svårt, men i själva verket är det så att det är mycket få saker som är för svåra. Låt oss prova – tillsammans, framåt!

Tommy Jensen

Professor i företagsekonomi, Stockholms universtet


Referenser

Carlsson, Eric, Nilsson, Bo, Lindgren, Simon (2015). Digital politik: So­ciala medier, deltagande och engagemang. Göteborg: Daidalos.
Young, Iris Marion (2003). From guilt to solidarity: Sweatshops and political responsibility. Dissent, Spring, s. 39–45.
Young, Iris Marion (2004). Responsibility and global labour justice. Journal of Political Philosophy, 12(4), s. 365–388.
Young, Iris Marion (2006). Responsibility and global justice: A social connection model. Social Philosophy & Policy Foundation, 23(1), s. 102–130.

Print Friendly, PDF & Email