2017/01, Bokrecensioner

Kunskapsintegration – Om kollektiv intelligens i organisationer, Philip Runsten & Andreas Werr, Studentlitteratur, 2016

Hur undviker vi att kunskap går förlorad?

I en klassisk artikel från 1996 argumenterar Robert Grant för att organisationer, för att skapa de förmågor som ligger till grund för konkurrenskraft, måste integrera sina anställdas specialiserade och distribuerade kunskap. Detta utgör
också utgångspunkten för ”Kunskapsintegration – Om kollektiv intelligens i organisationer” där Runsten och Werr ställer sig frågan hur organisationer kan säkerställa att kunskapsintegration sker effektivt, dvs. utan att relevant kunskap går förlorad. Det är en viktig fråga, inte minst i en svensk kontext där självstyrande arbetsgrupper, om vi ska tro författarna, är vanligare än i andra västeuropeiska länder. Det är också en fråga som de menar har blivit dåligt uppmärksammad. Författarna argumenterar därför för att vi bör rikta uppmärksamheten mot mikrosystem, dvs. ”de serier av interaktioner mellan individer i vilka kunskap integreras” för att förstå hur kunskapsintegration sker. Detta har förvisso gjorts tidigare, till exempel i forskning om kunskapsintegration i produktutvecklingsprojekt, men Runsten och Werr tar avstamp i forskning kring gruppbeteende snarare än i forskningen kring kunskapsintegration. Ett viktigt begrepp för att förstå vad som sker i dessa grupper, eller mikrosystem, är kollektiv intelligens.

Kollektiv intelligens är ett svårfångat fenomen och därmed ett svårdefinierat begrepp. Tyvärr lyckas jag inte heller till fullo förstå hur begreppen kunskapsintegration och kollektiv intelligens i författarnas tappning, förhåller sig till varandra. Å ena sidan används begreppet kollektiv intelligens som ett uttryck för kvaliteten i kunskapsintegrationen, dvs. i det närmaste som ett ”mått” på hur god kunskapsintegrationen har varit. Å andra sidan används begreppet kollektiv intelligens i diskussionen om förutsättningar för god kunskapsintegration, dvs. kollektiv intelligens behövs för att kunskapsintegration ska ske effektivt. Kollektiv intelligens kännetecknas då av medarbetarnas förmåga till reflektion kring problemställning och problemlösning, deras förmåga att bygga relationer för kunskapsutbyte, deras förmåga att representera ett komplext problem, samt deras förmåga till integration av kunskapsresurser. Diskussionen om förutsättningar för kollektiv intelligens, och i förlängningen kunskapsintegration (det är så jag väljer att modellera resonemanget), är också den mest intressanta eftersom den knyter samman forskning kring gruppbeteende med frågan om kunskapsintegration och därigenom ger ett bidrag till tidigare studier och diskussioner om kunskapsintegration. Dessa resonemang illustreras också med rika empiriska beskrivningar.

Författarna argumenterar för att graden av kollektiv intelligens i mikrosystem behöver bli en del av organisationers strategiska agenda. Samtidigt är de tydliga med att mikrosystem inte kan styras utan endast påverkas, av såväl organisationens strukturer som de anställda som är en del av dem. Därför handlar det för organisationen om att skapa goda förutsättningar för kollektiv intelligens genom att försöka påverka de anställdas reflektionsförmågarelationsförmåga, representationsförmåga och integrationsförmåga. Strategier för var och en av dessa förmågor omsätts i praktiken genom att man rekryterar individer som har ”individuell kapacitet, kunskap och färdighet att fylla sin roll i den tänkta strukturen och dess krav på samspel” och tränar dem i att tänka och agera i enlighet med de krav som ställs för att mikrosystemet ska kunna bli kollektivt intelligent.

Efter att ha läst boken tänker jag att författarna sannolikt har rätt i att ”ansträngningar som syftar till att förbättra system och strukturer på marginalen istället bör riktas mot hur de används av människorna i dem”. Ett sätt att gå vidare härifrån vore att tydligare fokusera frågan om hur organisatoriska strukturer och mekanismer för kunskapsintegration samverkar med de mikrosystem som författarna har beskrivit. För kanske inte alla kunskapsintegrationsproblem förutsätter så hög kollektiv intelligens? Och kanske är vissa kunskapsintegrationsproblem ganska enkla att hantera? Eller kanske är mina frågor felställda därför att kollektiv intelligens är ett utfall av kunskapsintegration?

Av Cecilia Enberg

Print Friendly