2017/02, Bokrecensioner

Tänka vidare: Forskning, finansiering, framtid, RJ:s årsbok 2015/16. Jenny Björkman och Björn Fjaestad (red.), 2015.

I denna antologi samsas inte mindre än 23 bidrag. En gemensam nämnare är att de alla diskuterar olika aspekter av forskningsfinansiering, vissa med stark koppling till Riksbankens Jubileumsfonds (RJ) verksamhet, andra mer generella. De flesta av bidragen är av reflekterande essäkaraktär och behandlar arbetet med att utforma forskningsfinansiärers verksamhet eller det mångåriga nagelfarandet av inskickade ansökningar. Snarare än att försöka behandla eller bedöma värdet av innehållet i denna mångfacetterade kollektion, vill jag lyfta fram några gemensamma teman.

Ett tema är den enskilde forskarens dagliga vedermödor. Hasselberg funderar över om pengar verkligen inte luktar och slår ett slag för avprojektifiering och mindre, avekonomiserade anslag. Löfgren diskuterar de oskrivna reglerna kring ansökningsskrivande och bedömning, och hur dessa kan förskjutas. Geschwind visar i stället på de många oklarheter som råder kring forskningsanknytning i undervisning. Rosenbeck och Hedström använder i var sitt kapitel sina egna erfarenheter för att propagera för ökad rörlighet i akademin.

Internationella utblickar och kontrasteringar är ett annat tema. Wedlin visar hur tankar om ett gemensamt europeiskt forskningsområde växer sig starkare och hur olika tolkningar av ”område” är möjliga. Östling gör en historisk tillbakablick av den tyska universitetshistorien som är full av omvälvningar med Humboldt som relief. Hui beskriver i sin tur framväxten av humanvetenskaperna i Kina. Vidare pläderar Holm för ökad kunskapsintegration
i de humanistiska vetenskaperna genom framarbetandet av en gemensam internationell plattform, likt den som finns inom natur-, teknik- och medicinvetenskaperna. Nowotny, å sin sida, menar att i en global värld så krävs mer tvärvetenskaplighet för att uppnå mer kunskap a la Mode 2.

Ett tredje tema, som är ganska naturligt givet att detta är en årsbok som också uppmärksammar att RJ firar femtio år, behandlar olika satsningar inom forskningsfinansieringssystemen. Sandström och Heyman undersöker sambandet mellan ökad forskningsfinansiering och kvalitet, mätt som citeringar. Djupsund skisserar några internationella utvecklingsdrag inom excellenssatsningar och jämför dessa med den svenska situationen, och Sandström analyserar svenska excellenssatsningar med avseende på könsfördelning hos de huvudsökande (kvinnor är underrepresenterade) och kvalitet (huvudsökande är inte alltid toppforskare, även om orsakssambandet är oklart). Sörlin diskuterar i sin tur möjligheten att satsa mer på rådgivning baserad på samhällsvetenskap och humaniora.

Ett fjärde tema, som återkommer i flera kapitel, är peer review systemet. Langefeldt och Kyvik diskuterar peer reviewsystemet och olika roller som granskare av forskningsansökningar kan ha, vilket utmynnar i ett antal spänningsförhållanden som behöver hanteras. Österberg, Fjaestad och Johansson gör personliga reflektioner utifrån sitt arbete i RJ:s granskningsverksamhet och ger en inblick i det konkreta arbetet och de stämningar som karakteriserat arbetet i olika bedömargrupper.

Tänka vidare kanske hade tjänat på ytterligare gemensamt tankearbete, inte minst för att möta ambitionen med bokens titel. Samtidigt så gläds man av bokens titel och den tro på nyfikenhetsdriven forskning som den andas. Bidragen avspeglar forskningens sökande natur och känslan av att aldrig vara färdig. Nya forskningsansökningar kommer och går, några forskare ges möjlighet ge sig av på nya resor till nya anhalter, andra hindras, ibland temporärt, ibland permanent. Ansökningsförfarandet ger formuleringstillfällen och utgör ett viktigt komplement till basanslagsdriven forskning. På frågan om vilken som är en lämplig balans ger inte denna bok något svar. Detta är dock inte heller kanske att förvänta, givet huvudmannens uppdrag.

Det starkaste intrycket när jag läser boken är humanioras och till viss del samhällsvetenskapens kräftgång vad gäller forskningsfinansiering och den viktiga roll som RJ spelar. Detta manar till eftertanke. I en värld där grupper och kulturer ställs mot varandra blir förståelsen av vad som driver oss som människor och släkte, våra önskningar, drömmar, intentioner, gemensamma föreställningar, kulturer, sociala sanktionssystem mm. Som påpekades lågmält men ändå kraftfullt i Georg Henrik Von Wrights trio av reflektioner Humanismen som livshållning (1978), Vetenskapen och förnuftet (1986) och Att förstå sin samtid (1994) så kan vi bara delvis förstå det samhälle vi lever i rationella uttryck. Andra – humanistiska – dimensioner behövs därtill. Kanske förstärks intrycket när man som jag sitter i en taxi i Sao Paulo dagen efter det amerikanska presidentvalet och funderar över vad som formar tankar och öden i denna snart tjugomiljonerstad där husen, vägarna, trafiken – men också människorna – aldrig verkar sina. Inte är det färdigtänkt inte, snarare finns outtömliga möjligheter att tänka vidare.

Av Fredrik Tell

Print Friendly, PDF & Email