Nyqvists studie om institutionella ägare kan placeras inom genren ”the social study of finance”, i vilken samhällsvetare och ekonomer analyserar de praktiker och verksamheter som utgör det globala finanssystemet. Nyqvist, antropolog till disciplinen, betonar vikten av att förstå de institutionella ägarnas roll, dvs. de finansanalytiker som ansvarar för förvaltningen av bland annat pensionsfonder. Utgångspunkten är att det inte är ”personer” så mycket som ”organsationer” som idag är de dominerande ägarna i näringslivet. Detta är måhända en formulering som tilltalar en organisationsteoretiker som gärna ser just organsationer som alltings väsen och ursprung, men som ger en något missvisande bild av det institutionella ägandet. Snarare än att vara en del av ett civilsamhälle där aktörer värderar politiska och samhälleliga målsättningar och intressen högt i sitt förvaltande, utöver vad som stipuleras i de regelverk som fastställts, är institutionella ägare oundvikligen en del av finansindustrin och arbetar under samma premisser som dess övriga aktörer. Nyqvist vinnlägger sig om att tala om etiska och moraliska styrprinciper för förvärv och förvaltning, och det är rimligt att anta att politiskt styrda organisationer som AP-fonderna är måna om att hålla sig inom de moraliska och etiska råmärken som fastställts. Men att utgå från att dessa principer fångar det institutionella kapitalägandets grundläggande mekanismer och målsättningar är problematiskt, vilket Nyqvist förvisso själv påtalar men först i bokens sista avsnitt.
Nyqvist redogör sakligt för framväxten av fondväsende och institutionellt kapitalägande som idé och föreställning, men utelämnar dessvärre den omfattande litteratur som belyser finansindustrins expansion under de senaste tre decennierna. Framväxten av det som beskrivs som investor capitalism är inte central i Nyqvists studie, vilket gör att det institutionella kapitalägandet emellanåt framstår i det närmaste som en ekonomisk förgrening av välfärdsstatens åtaganden. En för finansindustrin helt avgörande fråga om shareholder value, som dominerande corporate governance-modell, omnämns exempelvis men ges inget större utrymme i analysen. Boken blir således frånkopplad de mer djupgående strukturella förändringarna i det ekonomiska systemet.
Nyqvist har en god förmåga att förnimma nyanser i mänskligt liv och leverne, och stämmor (möjligen av mindre intresse för att förstå institutionellt kapitalägande i sig, kan tyckas) innehåller en del fina illustrationer av hur kommunikationen mellan ledning och ägare iscensätts (i dubbel bemärkelse) i svenska aktiebolag med spritt ägande. Bolagsstämman framstår som ett evenemang av primärt rituell karaktär, och under vilken det förhållandevis sällan uppstår några mer omfattande dispyter eller kontroverser mellan ägare och ledning – tvärtom hur stämman och stämningen beskrivs i den amerikanska corporate governance-litteraturen. De svenska förhållanden som Nyqvist studerar, i ett land med hög grad av ekonomisk och politisk koncentration i en internationell jämförelse, kännetecknas snarare av konsensus om vad som låter sig göras och uppnås inom ramen för rådande ägarförhållanden och arbetsdelning. När exempelvis energibolaget Enron förklarades bankrutt 2003 och det uppdagades en ekonomisk vanskötsel av sällan skådad grad resulterade detta debacle i en omfattande politisk debatt och en intensiv akademisk diskussion. När liknande händelser har inträffat i Sverige, som i fallen Carnegie Bank och HQ Bank, har detta i endast begränsad omfattning blivit föremål för en bredare samhällsdebatt och/eller resulterat i några vetenskapliga studier, mig veterligen. Det begränsade allmänna intresset för dessa frågor och i den politiska kulturen i Sverige, i vilken i första hand tillsynsmyndigheter och ekonomijournalistiken har till uppgift att granska finansindustrins förehavanden, medför att denna verksamhet i mångt och mycket sker bakom lyckta dörrar. I detta sammanhang bör Nyqvists bok ses som ett välkommet och behövligt bidrag.