Lagom till första april 2016 slår budskapet ner som en bomb i skånska Bjuv. Findus, den överlägset viktigaste privata arbetsgivaren i kommunen, meddelar att man planerar att stänga ner sin fabrik. Vid sidan av de anställda väntas många bönder (inte minst de som odlar Findus berömda ärtor) och underleverantörer drabbas av nedläggningen. Mediedramaturgin följer sitt sedvanliga mönster. Journalister väntar utanför fabriksgrindarna och sticker mikrofonen i ansiktet på de anställda som precis har lämnat informationsmötet. Kroppsspråket hos de drabbade signalerar chock och nedslagenhet. Journalistens obligatoriska fråga ”Hur känns det?” bemöts antingen med tårögd tystnad, med huvudskakningar eller med det likaledes obligatoriska ”Det känns för jävligt”. Dessa mer eller mindre direktsända känsloyttringar följs sedan av en något mer strukturerad intervju med en fackrepresentant samt ett något överrumplat kommunalråd.
Det som gör Findus till ett särskilt intressant fall i raden av svenska fabriksnedläggningar är inte skalan på verksamheten eller antalet drabbade. Inte heller det faktum att det är en modern och ”lönsam” verksamhet som läggs ner. Det speciella är hur svenska rikspolitiker – med benäget bistånd från stora delar av både lokal- och riksmedia – kräver ”förklaringar” från ägarna och deras representanter i företagsledningen. Situationen präglas av till synes oförenliga sätt att se på verksamheten och den uppkomna situationen. Grovt förenklat ställer sig den lokala allmänheten, leverantörer, de anställda och de fackliga företrädarna frågan: ”Hur kan man stänga ner en lönsam och välskött fabrik?”
Politiker och granskande media ställer sig frågan: ”Ni köpte ju precis företaget – hur tänkte/tänker ni?” Ägarna och företagsledningen i sin tur motiverar sitt handlande med att hänvisa till överkapacitet samt Bjuvs perifera läge i förhållande till de viktigaste europeiska marknaderna.
I den här artikeln försöker vi bidra till en förklaring av hur dessa argument och tillhörande synsätt på företaget i fråga kan förstås.¹ Men låt oss först ge en kort historisk bakgrundsbeskrivning till företaget Findus samt en översikt av skeendet under våren 2016.
År 1903 grundades Skånska Frukt-vin & Likörfabriken i Bjuv av Karl-Axel Thulin. Företaget köptes 1941 av Marabou, som ändrade namnet till Findus (en sammandragning av fruktindustri). Bolaget började redan under andra världskriget att sälja torkade grönsaker och fortsatte därefter att tillverka sylt, gelé, barnmat och grönsaker på burk. Även djupfryst mat lanserades strax efter krigsslutet. Många idéer om modern livsmedelshantering och distribution hämtades från Nordamerika och testades på den svenska marknaden.
Redan tidigt tilldrog sig Findus internationellt intresse, och företaget köptes 1962 av den schweiziska storkoncernen Nestlé. Sedan millennieskiftet har en rad svenska och utländska riskkapitalbolag intresserat sig för företaget. EQT ägde Findus åren 2000–2006, varefter man sålde det till brittiska FoodVest Ltd. Detta företag köptes i sin tur upp av Lion Capital 2008. I augusti 2015 var det dags för ännu ett ägarbyte. Nu var det en av Västeuropas största aktörer inom fryst mat, Nomad Foods, som förvärvade Findus europeiska verksamhet för motsvarande 6,7 miljarder kronor. Strax före affären invigdes Findus nya helautomatiserade fryslager. Enligt Findus är det norra Europas största (420 000 kubikmeter) och mest energieffektiva lager i sitt slag. När lagret presenterades diskuterades de ambitiösa framtidsplanerna under namnet ”Food valley of Bjuv”, ett samarbetsprojekt i form av en mötesplats för entreprenörer och livsmedelsföretag.
Den sista mars 2016 ställs allt på ända. Under ett stormöte meddelas att fabriken i Bjuv läggs ner och att produktionen flyttar till Reken i Tyskland. Nomad Foods vd Stéfan Descheemaeker motiverar nedläggningen enligt följande:
Det grundläggande problemet som vi tvingats hantera, och som potentiellt kan leda till en nedläggning, är […] att vi har överkapacitet, eller enkelt uttryckt, fler fabriker än vi behöver.²
Enligt Henrik Hjalmarsson, vd för Findus Sverige, har även det relativt perifera geografiska läget spelat en viktig roll i nedläggningsbeslutet.
En vecka efter tillkännagivandet uttalar sig statsminister Stefan Löfvén (S) om nedläggningshotet (betoningen är vår egen):
Blir varslet verklighet kommer det att drabba inte bara de anställda, bönderna och Bjuv. Det skulle också innebära ett tufft slag mot livsmedelsnäringen i Sverige. […] Beskedet att lägga ner en verksamhet som har fungerat bra reser en hel del frågetecken som vi självklart kommer be företaget att räta ut … I Bjuv har man gjort stora investeringar för att plötsligt, med en ny ägare, avisera att man vill lägga ner verksamheten. Det är väldigt förvånande.³
Mot bakgrund av dessa uttalanden kräver regeringen en ”förklaring” från Nomad Foods. Näringsminister Mikael Damberg (S) får i uppdrag att kalla till sig ledningen för Nomad Foods/Findus. Dessutom aktiverar regeringen redan den första april en särskild statssekreterargrupp för att analysera nedläggningen och se vad som kan göras från Stockholm. Frågor och spekulationer som är i omlopp omfattar bland annat att Findus offrats för att rädda moderbolagets sviktande ekonomi och att Findus köpts upp och slaktats i syfte att bli av med en viktig konkurrent.
Så snart den första chocken har lagt sig visar Bjuvborna, de anställda, fackrepresentanter och lokalpolitiker såväl kampvilja som mer eller mindre autentisk optimism och framtidstro. Invest in Skåne, regionens bolag för främjande av export och investeringar, får snabbt i uppdrag att se om det finns några andra aktörer som är intresserade av att etablera sig i Bjuv. Regionstyrelsens ordförande Henrik Fritzon (S) säger i en intervju:
Vår bedömning är att Bjuv har goda förutsättningar att fortsätta vara starkt inom livsmedelsindustrin. Här finns arbetskraft som kan livsmedel, här finns bönder och här finns en gedigen tradition. Nu gäller det att ta vara på allt detta.⁴
Lördagen den 9 april manifesterar Livsmedelsarbetareförbundet och drygt 3 000 personer mot Findus nedläggning i centrala Bjuv. Manifestationen gästas av en rad rikspolitiker som inte skräder orden. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) är ”upprörd och förvånad över Findus beslut och hoppas de ska tänka om”.⁵ LO:s Karl-Petter Thorwaldsson kritiserar ägarna i skarpa ordalag. Även Jonas Sjöstedt (V) är på plats och tar till orda:
Det är väldigt enkelt och billigt att flytta jobb i dag om man jämför med Tyskland eller Spanien. Jag kan förstå att man ibland tvingas lägga ned fabriker som går med förlust. Men jag kan inte förstå att man måste lägga ned en lönsam fabrik som är välskött. De kommer för enkelt undan.⁶
Nedläggningen fortsätter att väcka frågor om såväl motiv som Bjuvs framtid. Misstänksamhet tycks råda kring de egentliga motiven bakom nedläggningen av fabriken i Bjuv. Sydsvenskan skriver exempelvis den 7 maj:
Kruxet är bara att det saknas en viktig pusselbit för att få ihop hela bilden av beslutet, nämligen hur kalkylen ser ut och vad som är det övervägande skälet till att lägga ner i Bjuv. Varken regionens företrädare eller näringsministern tycks, trots möten med Findus, ha fått fram mer information än det som gått ut offentligt. Nu står därför hoppet till den löntagarkonsult som är inkopplad. Kanske kan han räta ut några av frågetecknen, men framför allt gäller det att dra slutsatser om vad Skåne kan göra framåt för att vara attraktivt.⁷
Hur kan man förstå denna förvirrade beskrivning av situationen? I vår bok Företagets roller i samhället presenterar vi några av de roller som företag, samtidigt och ibland motstridigt, förväntas spela i vårt samhälle. En klassisk sådan roll som kan utläsas i fallet Findus är företaget som medel för berikande, antingen som investeringsobjekt för riskkapitalbolag eller som del av en större industriell koncern. Denna roll lutar sig tungt mot privat äganderätt och självbestämmande, ett synsätt som fack och politiker ibland har svårt att helt ta till sig men som av naturliga skäl ofta framhålls av näringslivsföreträdare. Inom ekonomisk teori är idén om alternativkostnad central, det vill säga att det kan vara rationellt att lägga ner en i sig lönsam fabrik om avkastningen på investeringen förväntas vara högre någon annanstans. Denna idé tycks dock vara särskilt svårsmält för vissa politiker, vilket avspeglas i flera av citaten.
En annan roll som här aktualiseras är företaget som medel för produktion av nyttigheter, i det här fallet efterfrågade livsmedel. I denna roll står företaget och dess produktionskapacitet mer i samhällets tjänst, om än indirekt, och förväntas utföra sin uppgift med ansvar gentemot lokalsamhället. Företaget antas ha flera legitima intressenter och förväntas vara en god ”samhällsmedborgare”. Detta perspektiv accepteras vanligen av näringslivet, åtminstone med vissa begränsningar. Men att dessutom ta ansvar för traditioner och den långvariga lokala identiteten som livsmedelsregion tycks vara svårare för en internationell ägare att ta med i beräkningen.
Ur ett politiskt perspektiv är det också vanligt att framhålla företagets roll som skapare av sysselsättning. Vid nedläggningar, eller för den delen nyetableringar, betonas ofta antalet förlorade eller skapade jobb, utbudet av kompetent arbetskraft i regionen eller behovet av alternativa jobbskapande satsningar. Regelbunden sysselsättning antas fortfarande ha stor betydelse för den enskilde men ses också som avgörande för lokalsamhällets generella utveckling. Ur detta perspektiv är antalet skapade eller förlorade arbetstillfällen ofta det viktigaste, snarare än inriktningen på dessa.
I några av de mer högljutt kritiska citaten anas också företaget som medel för dominans och förtryck, där ett internationellt näringsliv minskar konkurrens genom att köpa upp och lägga ner företag samt spelar ut regioner och länder mot varandra i jakten på investeringar och arbetstillfällen. Företagens agerande måste därför enligt detta perspektiv kritiskt granskas och begränsas genom samhälleliga regleringar och andra åtgärder.
Varför uppstår då denna förvirring och ovilja att acceptera givna förklaringar till företagets agerande? Vårt svar är att de presenterade rollerna inte är varandra uteslutande. Vilken roll som åberopas eller får företräde i olika samtal beror på situationen och vem som talar. De olika rollerna har olika teoretisk grund, vilket gör att den ena eller andra ofta favoriseras eller ses som självklar i vissa akademiska sammanhang. De olika rollerna har också mer eller mindre tydlig ideologisk förankring. Detta bidrar till deras stabilitet och reproduktion över tid men också till att de nästan rutinmässigt tas som utgångspunkt i olika debatter. I flera fall riskerar de olika perspektiven därför att leda till förvirring, retoriska låsningar och överdriven politisering. Det finns därför behov av både ödmjukhet gentemot ens eget perspektivs begränsningar och förståelse för andra perspektivs förtjänster, såväl i den akademiska som i den praktiska diskursen. Företag som institutioner är alltför komplexa och mångtydiga för att någonsin kunna rymmas inom ett enda perspektiv. För en mer konstruktiv dialog, akademisk såväl som praktisk, behövs vidgade perspektiv och en mer nyanserad förståelse för alla de roller som företag spelar i vårt samhälle.
Martin Blom
Docent i företagsekonomi vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.
Mikael Lundgren
Universitetslektor i företagsekonomi vid Ekonomihögskolan, Linnéuniversitetet i Kalmar.
¹ Vi utgår härvidlag från vår relativt nyutgivna bok, M. Blom & M. Lundgren (2016), Företagets roller i samhället. Lund: Studentlitteratur.
² 8till5.se/2016/03/31/findus-lagger-ner-fabriken-i-bjuv
³ 8till5.se/2016/04/06/arg-lofven-kraver-forklaring-av-findus-agare
⁴ 8till5.se/2016/04/08/ny-giv-for-att-locka-investerare-till-bjuv
⁵ 8till5.se/2016/04/09/stor-kampvilja-for-att-radda-findus
⁶ 8till5.se/2016/04/09/stor-kampvilja-for-att-radda-findus
⁷ 8till5.se/2016/05/07/thomas-frostberg-det-saknas-bitar-i-findus-pusslet
(inehållet från sajten 8till5 finns numera hos Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan, reds. anm.)
