De senaste åren har bjudit på en massiv kritik av hur styrning och ledning inom offentlig sektor har kommit att utformas. En stor del av detta riktas mot New Public Management (NPM; se O&S nr. 2014-02). I kritikens kölvatten är det emellertid svårt att se konstruktiva alternativ växa fram; Kollegialitet, av organisationsforskarna Kerstin Sahlin och Ulla Eriksson-Zetterquist, är emellertid ett sådant.
Bokens utgångspunkt är att kollegialitet är ett slags styrning som baseras på (i) att de beslut som fattas baseras på vetenskapligt grundad kunskap och rationell argumentation, (ii) på ett ständigt pågående kritiskt samtal, samt (iii) på ett verksamhetsbaserat ledarskap med roterande ansvar där den primära ansvarigheten utkrävs av kollegor. Sådan kollegialitet är mest känd som en traditionell styrningsform i akademin, men förekommer även i andra typer av kunskapsintensiva organisationer, till exempel inom professionell verksamhet och i politiska sammanhang. I boken diskuteras kollegialitet både principiellt och i termer av hur den tar sig praktiska uttryck. Även kollegialitetens mörka sidor, med kotterier, homosocialitet och konservatism, lyfts fram och problematiseras.
En bärande idé i boken är hur kollegialitet utgör en styrform bland andra. Moderna organisationer är komplexa ur styrningssynvinkel, och ofta finns flera styrningsformer representerade inom en och samma organisation. Dessa kommer inte sällan i konflikt med varandra, och sådana konflikter måste på olika sätt hanteras. Kollegialiteten kan ofta framstå som vag och långsam, vilket också visar sig i att den för närvarande tycks vara på reträtt. Men samtidigt utgör denna vaghet och långsamhet kollegialitetens styrka: vaghet speglar de mångtydiga beslutssituationer som präglar verksamheter, och långsamheten blir en konsekvens av att kritiska samtal helt enkelt tar tid. Detta leder till att det kollegiala inslaget alltmer utgör isolerade öar, kringskurna av andra styrningsformer. Därmed präglas också organisationerna huvudsakligen av andra slags överväganden än de strikt verksamhetsorienterade, och av andra beslutsorgan än de som etableras av ett kollegium. Ett exempel på det senare är hur chefer fått alltmer makt relativt sakkunniga vid tjänstetillsättningar inom universitetsvärlden.
Som bokens titel antyder, så framstår kollegialitet samtidigt som en högst modern styrform och som ett relevant inslag i organisering av kunskapsintensiva verksamheter – men det finns behov av att uppdatera den kollegiala styrningen. Frågan om hur kollegialitet kan göras mer framträdande, och samtidigt begränsas i sina negativa konsekvenser, diskuteras i bokens avslutande del. Det krävs ett klargörande kring på vilka grunder kollegialitet ska fungera, och dess relation till andra styrformer måste diskuteras. Boken får i och med denna diskussion en tydlig aktualitet och utgör ett högst relevant inlägg i debatten kring hur verksamheter – såväl inom högra utbildning som inom andra sammanhang – ska styras i en värld efter New Public Management.
