Antologin 179 år av ensamhet är knappast en bok om ensamhet utan snarare en text om gemensam och delad erfarenhet. Erfarenheten av hur det är att vara kvinna i en organisation som i sitt toppskikt är dominerat av män. Boken låter tio kompetenta akademiker från Handelshögskolan i Stockholm komma till tals kring sina upplevelser av att vara just kvinna i den värld som utspelar sig mellan högskolans väggar.
Boken gör inte anspråk på att analysera strukturer och makthierarkier utan har ambitionen, som redaktörerna skriver i förordet, att genom personliga berättelser lyfta fram de strategier som kvinnor på Handelshögskolan använder sig av i arbetslivet. De personliga inblickarna som vi som läsare ges i deras yrkesliv är bitvis förfärande. Det är svårt att inte uppröras av tydliga exempel på att bli förfördelad på grund av sitt kön. Som när exempelvis Sara Rosengren på ett övertygande sätt visar hur professorskompetens kan bedömas – utifrån kön snarare än kvalifikation.
Trots att boken baseras på personliga berättelser så framträder flera gemensamma teman. Ett av dessa som blir synligt i kapitlen är förhållandet till kroppen – och då manliga kollegors förhållanden till författarjagens kroppar. Flera av författarna vittnar om hur de genom åren inte enbart har fått sina alster recenserade, utan hur de även har tagit emot oönskade kommentarer om sina utseenden. Inte sällan har dessa situationer resulterat i grubblerier över vilken typ av kommentarer som bör tas med ett leende – för att visa på förmågan att ta ett skämt – och när det är sexism och de bör bita ifrån. Jenny Lantz får höra av en senior professor att e-posten inte når fram för att hennes namn låter som en prostituerads och att de därför hamnar i skräpposten. Karin Svedberg Helgesson beskriver hur hennes ålder ifrågasätts av en manlig kollega som tar sig friheten att lyfta på hennes lugg och kolla efter rynkor i pannan. Pernilla Petrelius Karlberg beskriver hur hon som helt nybliven doktorand berättar för en professor emeritus om sitt avhandlingsprojekt och får kommentaren – ja, du är i alla fall söt att se på.
Som organisationsforskare är vårt uppdrag att skildra och analysera alla sorters organisationer, men kanske borde vi oftare göra försök att förstå våra egna. Denna bok visar med önskvärd tydlighet på vikten av att vi som organisationsforskare också utforskar den akademiska miljön. Denna miljö är inte enbart vår arbetsplats utan den är också studenternas plattform för ny kunskap och formandet av värderingar liksom en språngbräda vidare in i ett framtida yrkesliv. Det innebär ett ansvar att visa att vare sig kvinnor eller män ska behöva ta en gliring med ett skratt för att visa på humoristisk kompetens. Liksom det innebär ett ansvar att låta studenter mötas av kvinnor och män på alla positioner under studietiden.
179 år av ensamhet väcker inte bara frustration utan också frågor om bakgrunden till dessa tio kvinnors delade erfarenheter. Vad är det som bygger dessa till synes starka och osynliga strukturer som gör att kvinnor i akademin möter en annan tillvaro än deras manliga gelikar? Denna fråga besvaras inte i boken, i stället avslutas antologin med ett kapitel om kvinnors strategier i mansdominerade organisationer. Jag hade önskat ett sista kapitel som hade gett svar på varför dessa strategier alls existerar. Boken hade vunnit på att komplettera de personliga erfarenheterna med aktuell forskning om strukturer som uppstår mellan könen på dagens arbetsmarknad; ett forskningsområde som flera av författarna är experter på. Trots detta har boken en funktion att fylla både inom och utanför akademin – genom att bidra till diskussion om när och hur diskriminering uppstår, hur normer vidmakthålls, hur ojämlikheter kan synliggöras och inte minst hur förändring kan åstadkommas.
Av Karolina Windell
