Hoppa till innehåll

Företagsekonomisk tidskrift

Företagsekonomisk tidskrift

Between the world and me

Between the world and me

Dela denna artikel

Företagsekonomin plågas idag av självtvivel. Hur ska ämnet bli relevant och meningsfullt för den spänningsfyllda tid vi i lever i? Själv är det sällan jag upplever företagsekonomiska texter särskilt relevanta för att fånga den rådande tidsandan, och det känns ofta som att företagsekonomisk forskning och utbildning, i sina temaval och frågeställningar, hamnar något bredvid samtidens brännande – och brinnande – frågor. Den beskriver och föreskriver en annan värld, en annan tid. För att finna insiktsfulla tankar av samtiden behöver jag söka mig bortom de fina tidskrifternas åttatusenordsargument.

Ett av de senare fynden i detta sökande är Ta-Nehisi Coates ”Between the world and me” (2015) som är en smärtsam påminnelse om att rasismen fortfarande lever och mår hur bra som helst. Rasism är hudens och köttets politik. I rasistens förvrängda universum legitimerar hudens färg våldet mot kroppen. Rasismen dyker upp i Almedalen, i Charlottesville, i organisationer, på skolgårdar, på Berlins gator och på Avpixlat. Rasismen lever och mår bra.

Ta-Nehisi Coates är författare och journalist på The Atlantic. ”Between the world and me” är ett 147 sidor långt brev till Coates femtonåriga son. Boken är en berättelse om familjens och faderns historia, och samtidigt en påminnelse om att förtrycket av afrikan-amerikanska medborgare är långt ifrån avslutat. På baksidan av boken kan man läsa: ”The story of race and America is a brutally simple one, written on flesh: it is the story of the black body exploited through slavery and segregation, and, today, still disproportionately threatened, locked up and killed in the streets”.

Det postrasistiska USA är i alla betydelser av uttrycket en myt menar Coates, och han berättar om en nation sargad av rasism och våld. ”You cannot forget how much they took from us and how they transfigured our very bodies into sugar, tobacco, cotton and gold” (s. 71) är en av de förmaningar pappan ger sin son. Coates är arg och bitter men inte hopplös. Han sätter hoppet till sitt barn, till den generation som ska ta över en dag. Men han vill inte försätta sonen i en bomullsinlindad optimism som förblindar honom inför rasismens aktualitet. Allt är inte möjligt, inte nu men kanske sen. Kanske. ”You are a black boy”, skriver pappan, ”and you must be responsible for your body in a way that other boys cannot know” (s. 71). Detta skrivs när USAs president fortfarande heter Barack Obama.

”Between the world and me” är en personlig uppgörelse med framstegsillusionen, men den är samtidigt allmängiltig med flera resonansbottnar. Boken är ett brev från en pappa till sin son men även en kompromisslös uppmaning att inte grumla sin blick i längtan efter att se tecken på framsteg och utveckling. Nöjdheten gör oss slöa och passiva och öppnar upp nya möjligheter för mörka krafter att smyga fram ur skuggorna.

Jag är en vit, heterosexuell, statsanställd man, tryggt förankrad i medelklassen, och mina personliga erfarenheter av att behöva skydda min kropp och ständigt se mig om över axeln är obefintliga. Trots detta rör Coates ord vid mig. Kanske beror det på att jag själv är en pappa. Kanske beror det på att rasism får mig att må illa. Eller så det så att boken indirekt aktualiserar känslor som är relevanta för mina egna livserfarenheter. Boken berättar kanske om ett samhälle jag själv har sett växa fram de senaste femton åren.

Coates är bildad och välformulerad men han bryr sig inte om att vara nyanserad. Det finns inte en ”ena” eller en ”andra” sida. Det finns bara en historia och det är slaveriets och förtryckets, skriven i mänskligt kött. Coates skriver som en gud och bristen på nyanser avväpnar läsningen och gör texten relevant även för mig.

Medan jag läser kommer jag på mig att tänka: det är ju så här samhällsvetenskap (och företagsekonomi) ska fungera. Inga formler, ingen manualbaserad metod, ingen reliabilitet eller symboliska referenser, inga krampaktiga försök att bidra till ett miniuniversum av forskare. Coates beskrivning av samhället är på riktigt och den övertygar mig. Ta-Nehisi Coates ord till sin son rör vid mig och föder en klump i min mage som till slut löses upp i vanmäktiga tårar. Och jag skäms. För vilken skillnad gör egentligen min upplysta gråtmildhet för Coates son och för hans möjligheter att leva ett fritt och anständigt liv? Jag slutar lipa och sätter mig och skriver en timme till trots att jag är trött och behöver sova.

Ta-Nehisi Coates ”Between the world and me” (2015)

Barbara Czarniawska, Studentlitteratur, 2014
Vem tjänar egentligen på att upprätthålla myten om ledarskapets betydelse?
Hopp och oro inför förändringar i det framtida arbetslivet
Vad vet forskningen om hur förtroende och tillit fungerar?