Professioner beskrivs ofta som yrken som bygger på en stark kunskapsbas som tillämpas när komplexa problem löses i praktiken. Traditionellt har professioner karakteriserats av att ha en stor autonomi, det vill säga både handlingsmöjligheter och handlingsförmåga, när arbetet utförs. Behovet av autonomi bygger på att endast den professionella har förmåga att diagnosticera och bedöma vad som behöver göras för att genomföra arbetet, och det därmed är svårt för utomstående att styra och utvärdera den professionellas arbete. Ansvaret för att upprätthålla och utveckla sin kompetens ligger därför också i den professionellas händer, och socialisering in i yrket, professionella normer och kollegial kontroll har använts för att förvissa sig om att professioner gör ett gott arbete. Fram till att new public management (NPM) infördes verkar de flesta parter ha varit nöjda med hur professioner styrdes. NPM innebar en reformvåg inom offentlig sektor där styrmedel hämtades från privat sektor och implementerades i offentlig sektor för att öka effektiviteten och transparensen. Men efter att NPM infördes i offentlig sektor har såväl administratörer som politiker varit bekymrade över den dåliga insynen i professionellas arbete, liksom över de professionellas vilja själva bestämma hur de ska utföra sitt arbete. Efter NPM har styrningen av professioners arbete i allt högre grad bytts ut mot dokumentstyrning, det vill säga styrning genom olika typer av dokument, standarder, handlingsplaner eller avrapporteringar av vad de professionella gör eller tänker göra.
Frågan är vad som händer med de professionellas kompetens och syn på sitt arbete om nya styrmedel införs. I denna artikel försöker vi besvara denna fråga för två av de professioner som i stor utsträckning upplevt en ökande dokumentstyrning: lärare och socionomer.
Genom standarderna och avrapporteringarna har de professionellas arbete synliggjorts. En sådan dokumentstyrning innebär i praktiken en förskjutning från en professionell styrning till en styrning via dokument, det vill säga en handlingsstyrning. Det har medfört att den traditionella formen för kunskapsutveckling genom praktisk erfarenhet och inomprofessionellt utbyte åtminstone delvis förts över till standarder och dokument, liksom att de normer som bedömningar bygger på i viss mån flyttats in i standarder som regler för hur olika situationer ska hanteras. Frågan om dokumentstyrningens effekter är väsentlig såväl ur ett kunskapsperspektiv – vilken kunskap gynnas och vilken försvinner? – som ur ett arbetsmiljöperspektiv.
För lärare har vi undersökt användningen av två dokument, åtgärdsprogram (ÅP) och individuella utvecklingsplaner (IUP). ÅP har i mindre formaliserad form funnits sedan 1995, och IUP infördes 2006 och blev ”betygslika” 2008. För inget av dokumenten finns en nationell standard. För socionomer har vi undersökt implementeringen av Barnens behov i centrum (BBIC), ett standardiserat dokumentationssystem vid bedömning av familjeärenden. När studien gjordes hade BBIC använts i de undersökta kommunerna i två år. ÅP och IUP är båda planeringsdokument i syfte att säkerställa att elever uppfyller mål och kunskapskrav. Dokumenten avser att ge synlighet åt elevers kunskapsutveckling. BBIC är ett beslutsstöd vid familjeärenden där hela processen från problembeskrivning till genomförande och uppföljning dokumenteras. I båda fallen är det dokument som systematiserar situationer där den professionellas kompetens tidigare varit den enda utgångspunkten för bedömningar. Vår utgångspunkt i studien är att för att bibehålla och utveckla professionell kunskap krävs, enligt Agevall m.fl. (2017),
- förmåga att känna igen situationer (kännarskap)
- ett emotionellt engagemang för arbetet
- ett ansvarstagande som gör att man löpande utvärderar och reflekterar över arbetet.
Utan detta finns risk för att delar av den professionellas kompetens faller i glömska och arbetet får ett annat innehåll. I tabellerna 1 och 2 sammanfattas mycket kort dels hur lärare respektive socionomer upplever sin professionella roll, dels vad de upplever att införandet av ÅP och IUP respektive BBIC fört med sig i dessa tre dimensioner. I kolumnerna för upplevelser finns citat från intervjuer som speglar den mer generella upplevelsen bland dem vi intervjuat.
Gemensamt för professionerna är att dokumentationspraktiken försvårar kännarskapet. Dem vi intervjuat uttrycker att de har ”svårt att se hela bilden”, att de är rädda att ”missa aspekter som är viktiga”, att verksamheten ”fragmenteras” samt att de upplever en ”oförmåga att utnyttja hela sin kompetens”. Den frustation som uttrycks är nära kopplad till en reducerad autonomi: handlingsmöjligheterna minskar genom att formulären får en framträdande roll, och handlingsförmågan minskar genom att tiden inte räcker till för mer än dokumentationen. Framför allt lärarna upplever att tiden inte finns för att hjälpa eleverna. Arbetets kärna flyttas från pedagogik till dokumentation.
När det gäller emotionellt engagemang finns bland lärarna något som nästan liknar hopplöshet. Det är inte bara så att de känner sig ifrågasatta och inte har tid för att göra det de vill i klassrummet. Många lärare ger uttryck för att arbetet blivit tråkigt. Ett stort antal dokument ska vara ifyllda på kort tid inför utvecklingssamtalen. Det tar energi från dem. De menar också att oavsett hur väl de dokumenterar så riskerar de att få kritik. Det tar bort glädjen i arbetet. Vi menar att den tristess som upplevs kan leda till sämre koncentrations- och inlärningsförmåga. Med Johnsons ord (2011 s. 484 f) kan tristess ”be thought of as a failure of imagination”, och det leder till att arbetet upplevs som ”experience without quality”. Om vi drar ut denna tanke ett steg till ligger det nära till hands att formulera en hypotes om att lärarnas minskande emotionella engagemang på lång sikt kommer att försämra (eller åtminstone förändra) deras professionella bedömningsförmåga.
Hos socionomerna finner vi inte samma förändring i engagemanget. Däremot finns hos dem en medvetenhet om att det gäller att hitta energin ”inom sig själv”. Uttrycket ”någon slags motor” i tabell 2 är ett uttryck för detta. Engagemanget för barnet eller familjen är inte längre kopplat till utredningsmetoden utan till den professionellas intresse för att lösa familjens problem. Vi tolkar detta som att socionomerna vi intervjuat aktivt motverkar ”tristess” genom att medvetandegöra det egna engagemanget.
Fokus för lärarnas ansvar tycks också delvis ha förskjutits från ett ansvar för elevens inlärning till ett ansvar för att göra en dokumentation som tillfredsställer andra parter. Många lärare känner sig ifrågasatta, och dokumentationspraktiken blir då ett sätt att försvara sig. När det gäller socionomerna har vi inte hittat någon sådan förskjutning i ansvarsuppfattning.
Det kan verka som om det finns fler skillnader än likheter mellan lärare och socionomer. En anledning till detta kan vara att dokumentstyrningen var relativt ny inom socialt arbete när vi gjorde vår studie. De som intervjuades hade arbetat med BBIC under ett par år och hade tidigare erfarenheter av utredningsarbete att falla tillbaka på om systemet inte räckte till. Det fanns alltså ett organisatoriskt minne vad gällde engagemang och ansvar, och även om dokumentationen sågs som en tidstjuv dominerade den (ännu) inte verksamheten. En annan anledning är hur dokumentationen används. Socionomerna använder dokumentationen i och under utredningsarbetet. Dokumentstyrningen medför en standardisering av arbetsprocessen, men dokumenten är inte tillgängliga för utomstående. Lärarna upplevde i många fall att tidspress gjorde att dokumentationspraktiken kom att fokuseras i stället för det professionella arbetet. Dokumentens syfte är dessutom att kommunicera den pedagogiska praktiken till ett antal parter. Dokumenten blir därmed ett instrument för transparens.
Om vi återgår till autonomi som grund för professionell verksamhet kan vi konstatera att lärare och socionomer upplever att dokumentstyrningen påverkat såväl handlingsmöjligheterna som handlingsförmågan. För socionomerna är det framför allt handlingsmöjligheterna som förändrats i och med att man nu följer ett utredningsmönster som är styrt av dokumentationskraven snarare än av klientens specifika situation. För lärarna har både handlingsmöjligheter och handlingsförmåga förändrats och lett till en nedtoning av det pedagogiska arbetet. Förskjutningen mot handlingsstyrning har för båda professionerna lett till ett förändrat kännarskap. Hur de tolkar olika situationer är kopplat till dokumentationen, och de mer erfarna lärarna och socionomerna känner en frustation över att inte få utnyttja hela sitt ”gamla kännarskap”. Prioriteringarna i arbetet blir också förändrade, liksom upplevelsen av arbetets relevans. Den professionella kunskapsbasen kan därmed med tiden förändras.
Alla kontrollformer för med sig kostnader. Att dokumentstyrning införts inom skola och social omsorg finns det naturligtvis skäl för. Det är rimligt att vi vet hur det går för våra barn i skolan och klokt att se till att bedömningar inom familjeomsorgen är rättssäkra. Samtidigt får vi inte glömma vilka kunskaper som förloras och vilka effekter styrformer får på arbetsorganisation och arbetsmotivation när de införs. Om tristessen och känslan av att vara jagad sprider sig vidare från lärare till socionomer kan vi förvänta oss en de-professionalisering som kan vara svår att vända. Det är dock möjligt att nya vindar blåser efter NPM. Dokumentationsivern i skolan är föremål för debatt, och åtgärder har diskuterats för att minska denna; genom Tillitsdelegationens arbete har ett fönster öppnats för att diskutera alternativa styrformer till handlingsstyrning. Det återstår att se om dessa initiativ kan återskapa det kännarskap och det engagemang som gått förlorade med dokumentstyrningen. Låt oss hoppas det.
Karin Jonnergård
Professor i företagsekonomi vid Ekonomihögskolan, Linnéuniversitetet och Ekonomihögskolan, Lunds Universitet.
Joakim Krantz
Lektor i pedagogik vid Linnéuniversitetet.
Referenser
Agevall, L. Jonnergård, K. & Krantz, J. (2017). Frihet under ansvar eller ansvar under tillsyn: Om dokumentstyrning av professioner. Växjö: Linnaeus University Press.
Johnson, R. (2011). On boredom: A note on experience without qualities. Ephemera: theory & politics in organization, 11(4), s. 482–489.
