Vi lever i en tid av snabba och stora omvärldsförändringar. Detta märks tydligt i företags redovisning, inte minst i finansiella företag. Globaliseringen präglar i dag redovisning generellt i svenska företag genom det harmoniserade internationella redovisningsregelverket för noterade företag (IFRS), som successivt har ersatt lokala regelverk. Sverige har varit en föregångare och anpassat nationella redovisningsregler för i synnerhet finansiella företag till att i så stor utsträckning som möjligt följa IFRS. Även andra europeiska regelverk, såsom regler för finansiell stabilitet och myndighetsrapportering, gäller sedan en tid i Sverige.

Just nu står dock svenska myndigheter vid ett vägskäl. En ny standard för redovisning i försäkringsföretag, IFRS 17, har tagits fram och förväntas börja gälla 2021. IFRS är i grunden utformat för noterade globala företag med traditionella aktie­ägare. IFRS 17 introducerar nya begrepp, nya värderingsmetoder och förändrar uppställningsformer för presentation av främst resultatredovisning, främst utifrån en tanke om en traditionell aktieägare i ett vinstutdelande börsnoterat bolag.

Ett av flera problem är att det i Sverige finns många kundägda försäkringsföretag, så kallade ömse­sidiga försäkrings­företag. Många av oss är kunder i dessa företag, som ägs på ett helt annat sätt än vinstutdelande företag genom att överskott i verksamheten tillhör de som tecknat försäkringarna.

Finansinspektionen har möjlighet att utforma en anpassad implementering av IFRS 17 med utgångspunkt från svenska särförhållanden om man finner det lämpligt. Samtidigt har Finansinspektionen tidigare antagit ett principbeslut om att eftersträva en fullständig implementering av IFRS och har krävt detta i andra fall, inte minst i koncernredovisningen för finansiella företag.

Finansinspektionens dilemma ställer en fundamental fråga på sin yttersta spets: Vad är egentligen bra redovisning i ett försäkringsföretag? Är det en redovisning som anpassas till specifika ­lokala förhållanden, eller är det en global redovisning som i största möjliga mån skapar förutsättning för jämförelser? IFRS 17 i svenska försäkringsföretag ger en utmärkt grund för att diskutera den frågan.

Frågan ställs i en tid då svensk redovisning genomgår en kanske ännu större omdaning än globaliseringen, nämligen digitaliseringen. Den externa rapporteringen håller på att digi­taliseras samtidigt som företag å sin sida transformerar sin verksamhet genom att mer effektivt samla in och använda så kallade big data. För försäkringsföretag skapas helt nya möjligheter men också utmaningar av denna omvandling.

Några exempel på digitaliseringens framfart inom redovisningsområdet allmänt är också påtagliga. Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (ESMA) meddelade nyligen att de kommer att kräva att alla årsredovisningar från europeiska noterade företag inom EU och EES ska rapporteras enligt den så kallade iXBRL-standarden från och med 2020. Ett annat exempel är International Accounting Standards Board (IASB), som inom ramen för sitt digitaliseringsprojekt gett ut en IFRS taxonomi, ett klassificeringssystem för presentation och upplysning enligt IFRS i digitalt format.

Vad kommer den här förändringen att innebära? En möjlig utveckling är att information som tidigare ingått i den traditionella årsredovisningen, så som vi känner den, på sikt ­enbart kommer att presenteras på digitala plattformar. Med iXBRL skapas nya möjligheter att både lämna och använda information digitalt. Försäkringsföretagen skulle genom publi­cering av finansiella uppgifter på sin webbplats kunna lämna obegränsat med information som sedan kan sätta ihop till olika rapporter beroende på vad respektive intressent behöver tillgodogöra sig. Men vem skulle kunna skapa mening av all information, och vem kommer att ha intresse av att göra det?

Mitt i denna utveckling har EU-kommissionen initierat en omfattande och detaljerad utredning med syftet att analysera om de nya regelverken, såsom IFRS 17 och Solvens 2, innebär en ändamålsenlig rapportering och redovisning. Häri ingår bland annat en översyn av årsredovisningsdirektivet för försäkringsföretag från 1991. En förhoppning är att man ska kunna besvara den fundamentala frågan om den finansiella rapporteringen är för komplex både för användare av information och för dem som upprättar den. Att EU-kommissionen väckt denna fråga och genomför sin detaljerade kartläggning är i sig ett bevis för att det inte är helt självklart hur svenska myndigheter ska ställa sig till en fullständig implementering av IFRS 17 i Sverige. Kanske ska man i stället för att bara implementera det globala regelverket fundera mer på de lokala behoven? Det visar sig snabbt att frågan om vad som är bra och ändamålsenlig redovisning inte går att besvara utan att också besvara frågan ”för vem?” Detta leder oss tillbaka till frågan kring vad det grundläggande syftet med IFRS är.

Under lång tid har trenden gått mot en ökad användning av marknadsvärdering i redovisningen, och krav på jämförbarhet globalt mellan företag. Samtidigt har en grundläggande tanke funnits om att de internationella redovisningsreglerna först och främst ska vara till för noterade företag där användaren av redovisningsinformation är en traditionell aktieägare, som vill kunna jämföra olika investeringar och göra bedömningar av förväntad framtida avkastning. En sådan syn gör IFRS-regelverket mindre relevant för andra typer av företag, såsom onoterade företag och företag allmänt som ägs på andra sätt, till exempel enligt ömsesidiga principer.

På den svenska marknaden finns endast ett fåtal försäkringsföretag som finansierar sig på kapitalmarknaden. De före­tag som skulle omfattas av IFRS direkt är också dotterföretag i koncerner som är noterade, exempelvis försäkringsgivare som ägs av noterade banker. Bara detta gör att man kan fråga sig hur relevant IFRS egentligen är för användare av finansiell information som rapporteras av övriga företag.

Frågan är dock om inte digitaliseringen håller på att förändra situationen i grunden. Vi lever i en alltmer transparent värld, och kanske går vi nu in i en tid då fler människor än de traditionella investerarna faktiskt skulle kunna ha glädje av att lära sig att förstå och kunna använda finansiell information, och då just sådan information som skapar möjligheter att göra bedömningar om framtiden.

Försäkringsföretag spelar avgörande roller i samhället, både för företag och, inte minst, för privatpersoner. I alla faser av livet har försäkringsföretagens verksamhet en fundamental betydelse. Inte minst när någonting går snett, när vi själva av olika skäl inte kan försörja oss eller åtgärda uppkomna situa­tioner, förlitar vi oss på försäkringsföretagen för att få hjälp och se till att vårt liv kan fungera. När vi blir gamla och inte kan arbeta är vi alla beroende av pensionen.

På grund av detta behöver alla försäkringstagare tillgång till försäkringar och sparprodukter som ger en så hög ersättning eller avkastning som möjligt till ett så bra pris som möjligt. Att bedöma vilka försäkringsprodukter som faktiskt är både bra och prisvärda är dock inte lätt för gemene man. Inte minst privatpersoners olika möjligheter till pensions­lös­ningar är oerhört svåra att bedöma, vilket blivit tydligt i den debatt som just nu pågår avseende avgifter för kapitalförvaltningstjänster, olika risker och försäkringslösningar. Även andra regelverksförändringar som flytträttsregler och regler för distribution av försäkringsprodukter kommer att påverka för­säk­rings­före­tagens lönsamhet och även ställa krav på transparens avseende företagens affärsmodell och lönsamhet.

Försäkringsföretagen är experter på att sprida risker och tillse att hjälp och stöd finns till den som behöver det, när den behöver det. Genom att sprida riskerna mellan en stor mängd försäkringstagare, och ibland även genom att reducera risker med återförsäkring försäkringsföretag emellan, behöver inte en enskild försäkringstagare bära hela risken själv, utan kan dela riskerna med väldigt många andra. Detta vilar på logiken att det inte är alla som råkar ut för det som de försäkrat sig mot, utan endast ett fåtal. Avseende pensionsförsäkringar erhåller dock samtliga försäkringstagare (eller förmånstagare) ersättning då inbetalat belopp inklusive försäkringstagarens del av avkastningen betalas ut i samband med pensionen.

Försäkringsföretagen blir högintressanta i diskussionen kring vad som är bra redovisning eftersom de ägs på olika sätt samtidigt som de erbjuder likartade produkter. De vinstutdelande liknar, som vi tidigare nämnt, mer noterade företag med klassiska aktieägare, medan de ömsesidiga är speciella då de ägs av kunderna, alltså av försäkringstagarna själva. Betänk följande situation: En försäkringstagare kan stå mellan valet att teckna en försäkring med identiska villkor i ett ömsesidigt försäkringsföretag och i ett vinstutdelande. Hur ska försäkringstagaren veta vilket alternativ som är det bästa, det vill säga vilket som kommer att innebära bäst ersättning i fram­tiden?

Mycket tyder på att försäkringstagare i ömsesidiga försäkringsföretag inte alls tar del av extern finansiell information i samma utsträckning som ägarna i de vinstutdelande. Kunder i vanliga företag har ofta andra intressen än den traditionella aktieägaren. Medan kunden vill köpa en bra vara eller produkt till ett bra pris just nu, vill aktieägaren maximera sin avkastning på längre sikt. I ett ömsesidigt försäkringsföretag går dock dessa intressen samman, eftersom kundernas intressen där ligger just i den framtida ersättningen. På så vis skulle försäkringsföretagens kunder i ett ömsesidigt försäkringsföretag kunna se det som en fördel med en marknadsvärderingsmodell där deras andelar synliggjordes.

Försäkringsföretagens affärsplanering vilar till stor del på statistik. I försäkringsföretagens egen verksamhet skulle IFRS 17 skapa utmaningar, inte minst då olika informationssystem för produktutveckling, solvensrapportering, företagsstyrning och lönsamhetsuppföljning ska integreras. Samtidigt kan, kanske just därför, en ny modern och ändamålsenlig standard också vara en möjlighet för hela organisationen, bland annat genom att den kan effektivisera sina rapporteringsprocesser och sin uppföljning av de olika delarna av verksamheten.

Vi tror dessutom att det ömsesidiga försäkringsföretaget skulle kunna se implementeringen av en ny global standard som en möjlighet att bli mer transparent inom den finansiella rapporteringen och dess samband med Solvensregelverken. Nya regler i kombination med den digitala omvandlingen skapar också möjligheter att skapa en mer effektiv och ändamålsenlig rapportering. Om de ömse­sidiga försäkrings­före­tagen skulle ha en lokalt ­anpassad standard för sin redovisning, skulle man även ­behöva utforma lokalt anpassade digitala system för lokala redo­visningsprinciper och även hantera detta i relation till andra principer för rapportering enligt annan europeisk reglering.

Men det finns ett kanske ännu viktigare skäl. I dag får en försäkringstagare som innehar en traditionell pensionsförsäkring information om värdet på sin pension. En för­säkrings­tagare har inte direkt någon möjlighet att jämföra olika pensionslösningar med hjälp av finansiell information då denna inte direkt avspeglas i värdebeskedet för det individuella försäkringsavtalet. En bättre koppling mellan försäkringsföretagens skuld i balansräkningen, och den tillgång som syns i pensionsbeskedet borde vara eftersträvansvärt.

Sverige har just nu möjligheten att harmonisera olika regelverk och samtidigt bidra till att göra det bästa av de nya dörrar som digitaliseringen öppnar för organisationer och samhället. Då skulle man också kunna passa på att skapa nya förutsättningar för en enskild försäkringstagare att med hjälp av den finansiella rapporteringen själv förstå kopplingen mellan sin försäkring och den framtida ersättning som kan erhållas ur ett försäkrings- eller pensionsavtal. Det, om något, borde anses bra och ändamålsenligt.

Anna-Karin Stockenstrand
Docent i företagsekonomi och verksam vid Uppsala universitet.

Håkan Henriksson
Regelverks- och redovisningsspecialist på KPMG Advisory med fokus på försäkringsföretag.