Är marknader och organisationer lika eller olika? Konstig fråga, kanske du tycker. Det är klart att de är olika. Att tycka så är inte ovanligt, tvärtom. Den etablerade uppfattningen är att marknader och organisationer är olika former för att ordna samhället med väsensskilda karaktärsdrag. Vanligen behandlas de också som varandras motsatser, där problem med endera formen kan lösas genom att byta till den andra. 

Forskningen är inget undantag från denna tudelning. Traditionellt har marknader och organisationer (eller ”hierarkier”, som de ibland kallas) analyserats inom olika discipliner. Nationalekonomin har primärt inriktat sig på marknader, medan organisationsforskningen huvudsakligen studerat formella organisationer. För nationalekonomer har marknader blivit det naturliga tillståndet och organisationer ett undantag när marknader inte fungerar som tänkt. Organisationsforskare, å sin sida, har i regel behandlat marknader som en del av organisationers oorganiserade omgivningar. Det har bidragit till att marknader hamnat utanför organisationsforskningen, och setts som något som behandlas med andra begrepp och teorier än de som utvecklats för att analysera organisationer. 

Kort och gott, det har varit väldigt mycket fokus på marknaders och organisationers olikheter. Poängen med den här artikeln är dock att visa det omvända: marknader och organisationer är betydligt mer lika än vi vanligen tror. En grundläggande likhet är att båda är organiserade. 

Att både marknader och organisationer är organiserade innebär att vi hittar stora likheter i hur de ordnas, får sina former och förändras. Organisation innebär en beslutad ordning, till exempel om vilka regler, sanktioner och övervakning en marknad ska ha, om vilka som får bestämma i olika situationer och om vilka som kvalar in som medlemmar på en marknad eller inte. Men organisation är inte det enda sättet att ordna marknader. Nationalekonomin har i stor utsträckning intresserat sig för marknaders spontana ordning: köpare och säljare möts och anpassar sig till varandra (vilket tänks förklara priset). Ekonomisk sociologi har, i sin tur, lyft fram marknaders institutionella ordningar, närmare bestämt hur starka idéer och föreställningar om marknader i samhället formar enskilda marknader. 

Till skillnad från marknaders spontana och institutionella ordningar, har marknaders organisatoriska ordningar hittills fått väsentligt mindre uppmärksamhet bland forskare och praktiker. Varför är det så? Ett svar verkar finnas i forskningens tudelning, enligt ovan. Ett annat svar finns i vår allmänna uppfattning om hur marknader och organisationer uppkommer och förändras. Företag, myndigheter, stater, branschorganisationer, idrottsklubbar, kommuner och andra organisationer är självklara föremål för styrning, ledning och beslut. Mycket av associationsrätten och andra lagar kretsar också kring detta. Marknader däremot ses i regel som en naturlig och självanpassande form. Marketing management har vi hört talas om – litteraturen om hur organisationer ska föra sig på marknader (marknadsföring) och agera strategiskt är som bekant gigantisk. Men pratar vi om market management så blir det mest underligt i de flestas öron, och en del kommer nog att fråga vad vi menar. I den utsträckning marknadsorganisation alls behandlats har perspektiven tenderat att vara snävt avgränsade. Det har mest handlat om stater som undantagsvis fattar beslut om regler. 

När vi studerat hur enskilda marknader organiseras framträder en helt annan bild: de flesta eller alla organisationselement används (regler, sanktioner, övervakning etcetera) för att försöka forma flera eller alla marknadselement, det vill säga pris, köpare, säljare, produkt, transaktion och konkurrens. Många olika intressenter är fortlöpande med och organiserar, både altruistiska och egennyttiga externa parter men även köpare och säljare. Mångfalden av marknadsorganisatörer skapar ibland en konkurrerande marknadsorganisation – olika former av karteller i strid med staters regleringar har varit vanliga historiskt. Säljare och köpare på vissa marknader kan också lägga sig i andra marknaders organisering, till exempel hotell- eller flygplatsägare som organiserar den lokala taximarknaden. Relationen mellan marknader är alltså betydelsefull när vi studerar marknadsorganisation. Vidare används organisationselementen ofta i stora mängder. När exempelvis tågtrafiken marknadiserades i Sverige delades statens verksamhet upp i flera olika marknader: för själva transporterna, för reparationer och underhåll, för rälstiden med mera. Efter hand fick dessa marknader sammantaget betydligt mer organisation än när tågtrafiken ordnades i statens regi. Man kan tala om en byråkratisk marknadsform, där mycket organisation även krävdes för att samordna de olika marknaderna. Även mer ”alldagliga” marknader, såsom de för jeans eller fisk, präglas av omfattande marknadsorganisation, men någon marknad helt utan organisation har vi inte lyckats hitta. 

Marknader omorganiseras också ofta – omorganisation är ett vanligt svar på marknadsmisslyckanden och andra uppfattade problem med enskilda marknader. I dessa förändringsprocesser har vi sett mycket som vi känner igen från studier av organisationer, exempelvis motstånd och undvikande av den beslutade förändringen, oväntade utfall av beslut, olika nivåer av erfarenhetsbaserat lärande och enkla populära lösningar på komplicerade problem, som i sin tur driver fram nya omorganisationer. Som problemlösare har marknadsorganisation också sina gränser bland praktiker. Teknologi och information används emellanåt som stöd till, eller substitut för, marknadsorganisation. Exempelvis utvecklade köparna ett avancerat gps-system för att övervaka säljarna på snöröjningsmarknaden i Stockholms stad, och fjärrstyrda bommar gav vissa taxibilar möjlighet att komma närmare köparna än andra taxibilar i samma stad. Och när vi premiepensionstagare ofta var ointresserade av att välja och byta fonder så satsade organisatörerna stora resurser på att informera oss om hur vi bör bete oss som köpare i stället för att ändra våra beteenden med nya regler etcetera. Man försökte även ”knuffa” oss i rätt riktning genom beslutsstöd. 

De likheter som lyfts fram ovan – att både organisationer och marknader organiseras, och att dessa processer i mångt och mycket liknar varandra – indikerar något viktigt. Det finns en betydande potential i att anlägga ett organisationsperspektiv på marknader, både för forskare som vill utveckla marknadsteori och för praktiker som försöker få marknader att fungera på ett visst sätt. Ett organisationsperspektiv på marknader kan få praktiker att exempelvis observera att marknader inte uppkommer och ändras automatiskt utan att de aktivt organiseras, att fundera på vilka likheter och skillnader som finns mellan att organisera marknader respektive organisationer, och att fråga sig vilka som har organiserat en viss marknad och kan ges ansvar för hur den fungerar. 

Organisationslitteraturen erbjuder ett grundläggande stöd i detta teoretiska och praktiska arbete. För det första har organisationslitteraturens begrepp, modeller och teorier visat sig användbara för att analysera även marknader och de processer där de får sina former (se exemplen ovan). För det andra pekar kombinationen av organisationselement, marknadselement, mängden organisation samt olika komplement och substitut till organisation, på en stor mångfald av former – vi behöver tala om marknader, inte om marknaden. Organisationslitteraturen är utvecklad för att analysera organisatorisk mångfald, och även detta gör att den lämpar sig väl för att analysera marknader. För det tredje finns betydande samband mellan de tre marknadsordnande formerna, det vill säga ­mellan spontan ordning, institution och organisation. Institutioner (starka idéer) och spontana ordningar (parternas ömse­sidiga anpassning) hjälper oss att förklara marknads­organisatoriska former och förändringar. Men påverkan kan också gå åt andra hållet. Marknadsorganisation ger olika effekter på den spontana marknadspraktiken och kan även leda till att vissa idéer blir mindre viktiga lokalt, samtidigt som andra idéers inflytande ökar. Från organisationslitteraturen vet vi en hel del om sambanden mellan organisation, institutioner och den dagliga verksamhetens spontana ordning. Detta är spännande referenspunkter också i analysen av marknader. 

Sammantaget utgör organisationslitteraturens begrepp, teorier och modeller en lovande verktygslåda – både för att utveckla teorier om marknader och för det praktiska arbetet med marknader. Men även uppdraget är lovande. I stället för att fastna i den redan långdragna och välutredda polemiken med nationalekonomin om vad marknader inte är, bör vi gå vidare och fråga oss: Vad är marknader då istället? Här ligger fältet öppet för organisationsforskningen!

Mats Jutterström
Forskare och lärare, verksam vid Score och vid Handelshögskolan i Stockholm.

Litteratur
Brunsson, N. & Jutterström, M. (2018). Organizing and reorganizing markets. Oxford: Oxford University Press.
Nooteboom, B.(2014). How markets work and fail, and what to make of them. Cheltenham: Edward Elgar Publishing.
Styhre, A. (2017). The market: Markets as information-processing devices and social institutions. Lund: Studentlitteratur.