Mänskligheten har alltid utsatts för utmaningar som ställt krav på vår krishanteringsförmåga. Även om det fortfarande finns mycket kvar att lära, är forskningen om hanteringen av kända kriser relativt välutvecklad. Frågan är dock hur vi kan utveckla organisationers krisledningsförmåga för händelser som ännu inte inträffat? I den här artikeln utgår vi från extrem fiktion – radikalt imaginära narrativ rörande olyckor och katastrofer – som ett pedagogiskt verktyg för att besvara denna fråga. Svaret är viktigt då det skapar en förmåga att ompröva existerande krisledningskunskap vilket kan visa sig avgörande i hanteringen av en okänd framtid där tidigare verktyg kan vara direkt missvisande.

Varför ska vi studera radikalt imaginära scenarier för att utveckla kunskap om en okänd framtid? För det första tenderar vi att underskatta stora, extrema händelser och överdriva sannolikheten och effekterna av mindre, vardagliga händelser[i]. Samtidigt pekar både den svenska Säkerhetspolisen[ii] och amerikanska myndigheter[iii] på okända hot som måste hanteras, nu och i framtiden. Men hur? För det andra är framtiden alltid osäker och annorlunda än idag. Våra befintliga modeller, verktyg och processer för krisledning är baserade på existerande kunskap och riskerar att bli oanvändbara om de inte anpassas till nya förutsättningar[iv]. Därför behöver vi ompröva det vi redan vet. För det tredje använder vi inte extrem fiktion för att förutsäga framtiden, utan för att utforska olika möjligheter och bredda sättet att agera[v]. Ett exempel på detta är en amerikansk säkerhetsanalytiker som innan 11 september 2001 beskrev hur terrorister skulle kunna använda passagerarflygplan som vapen. Vad som är anmärkningsvärt är att analytikern inspirerades av Tom Clancys bok ”Utan misskund” och inte av faktiska underrättelser. Efter 11 september infördes hårdare säkerhetsrutiner, krig bröt ut och världen förändrades. Därför, som författaren Margaret Atwood uttrycker det ”Fiktion ger oss möjlighet att provköra framtiden – att experimentera med sådant som ännu inte finns, men som skulle kunna uppstå.”[vi]

Fiktion som teoretiskt, metodologiskt och pedagogiskt verktyg är inte något nytt. Ofta används fiktion inom organisationsforskning som en metafor för en organisatorisk företeelse. Det är dock fortfarande oklart hur extrem fiktion kan bidra till lärande för framtida krisledning. I denna artikel undersöker vi hur extrem fiktion kan utveckla ny kunskap med hjälp av Blooms reviderade taxonomi[vii]. Utgångspunkten är TV-serien The Walking Dead. Med detta som utgångspunkt strävar vi efter att utveckla teori kring hur extrem fiktion som pedagogiskt verktyg kan stärka framtida krisledningsförmågor. Vår empiri bygger på en workshop med den stab inom Polismyndigheten i region Nord som ansvarade för hanteringen av COVID-19.

Ledarskap i extrema kontexter

Litteraturen rörande krisledning är lika omfattande som fragmenterad[viii]. Det gör det svårt att dra några långtgående pedagogiska och teoretiska slutsatser. För att minska fragmentiseringen har det på senare tid föreslagits ett fokus på ”extrema kontexter” för att organisera delar av litteraturen under ett gemensamt perspektiv som tar hänsyn till i vilket sammanhang faktiska och potentiella extrema händelser inträffar[ix]. Extrema kontexter är ’miljöer där en eller flera extrema händelser inträffar eller kan inträffa vilket överskrider organisationens förmåga att förebygga dem, och resulterar i omfattande fysiska, psykologiska och materiella skador – i fysisk eller psykosocial närhet till organisationens medlemmar’[x]. I organiseringen av litteraturen skiljs det mellan potentiella och faktiska extrema händelser samt om händelserna är relaterade eller orelaterade till verksamheten. Detta för att dessa aspekter påverkar upplevd tidspress och organisationens möjlighet att förbereda sig. I den här artikeln fokuserar vi på potentiella händelser där det inte finns tidigare erfarenheter. Hur organisationer fungerar under förhållanden där det helt saknas erfarenhet har fått begränsat med akademiskt intresse inom den företagsekonomiska forskningen samtidigt som det potentiellt kan bidra till förståelsen av och förberedelser inför en okänd framtid.

Ledarskap är särskilt viktigt i extrema händelser. Samtidigt är det också ett av de områden där ledarskap är svårast att studera på grund av access och slumpmässigheten i händelsers inträffande. Från perspektivet av en okänd framtid är de antaganden som ligger till grund för ledarskapslitteraturen särskilt intressanta då de är baserade på tidigare erfarenheter. I ledarskapslitteraturen finns det åtta återkommande myter[xi]. Myterna kan ses som falska antaganden. Myterna inkluderar: ledarskap handlar bara om ledare, bra ledare har speciella egenskaper, bra ledare gör specifika aktiviteter, vi känner igen en bra ledare när vi ser denne, allt ledarskap är likadant, ledarskap är en förmåga som vissa enskilda personer besitter, ledarskap är bra för alla, samt människor måste ha en ledare. Som författarna konstaterar, om man inte kritiskt förhåller sig till dessa antaganden leder det till en bristande förståelse för ledarskapets natur. På liknande sätt listas sju missförstånd inom ledarskapsforskningen[xii]: beslutsamma och dynamiska ledare skapar förändring, ledare har högre tjänster, man börjar leda när man har en formell legitimitet, det finns ledare och följare, ledare och chef är inte samma sak, brådska möjliggör förändring, samt ledarskap handlar mer om att leda andra än sig själv.

I nya situationer kan det vara särskilt viktigt att släppa förgivettagna antaganden för att förstå vad som är en lämplig väg framåt. I synnerhet i relation till en pedagogisk gärning som är tänkt att förbereda studenter och praktiker för framtiden.

Extrem fiktion som ett pedagogiskt verktyg

Fiktion hjälper studenter att utveckla kritiskt tänkande genom att låta dem utforska olika handlingsalternativ och dess konsekvenser. Detta gör det möjligt att lära sig om ledarskap på sätt som inte kan uppnås med andra metoder. Det är också därför som fiktion är ett värdefullt verktyg för att studera extrema situationer.

Forskningen kring fiktion följer två spår, antingen används fiktion som representativ för verkligheten eller som metafor för verkligheten⁷. I den representativa användningen används fiktion som data. Exempelvis använder Ayikoru & Park[xiii] filmen The Beach (regissör Danny Boyle, 2000) för att låta studenterna problematisera turism-industrin och mänskligt beteende. De finner att filmen provocerar fram känslor som i sin tur låter studenterna reflektera över vad de ser i filmen.

Som metafor används fiktion som ett exempel. Biehl[xiv] utgår från den populära TV-serien Game of Thrones (diverse regissörer 2011-2019). Hon visar på hur TV-serien ger studenterna en fördjupad pedagogisk upplevelse på ett sätt som läroböcker sällan tillåter. Andra har, likt oss, använt sig av zombies. Hamilton[xv] utgår från The Girl with all the gifts (regissör M.R. Carey) för att ifrågasätta existerande kunskap och fostra ett kritiskt förhållningssätt till naturen och varandra.

Det är viktigt att ha i åtanke att mycket användning av fiktion utgår från ”vad hände” och ”vad ska man göra”. Detta leder lätt till ett formalistiskt lärande med fokus på ett preciserat problem och ett korrekt svar. Inte sällan med ett fokus på den enskilda ledaren högst upp i organisationen, och dennes följare⁴ . Även om det finns ett värde i att fråga ”vad hände?” låter extrem fiktion oss istället ställa frågan ”tänk om?” vilket ifrågasätter existerande kunskap och bidrar till kreativt tänkande. Det är dock fortfarande oklart vilken kunskap som extrem fiktion faktiskt utvecklar.

Blooms (reviderade) taxonomi

Blooms taxonomi var ursprungligen tänkt som en kunskapstaxonomi för att utforma lärandeinsatser och för att bedöma i vilken grad kunskap tillgodogörs. I en senare reviderad version är fokus på de verb som kunskapen representerar. Det vill säga, vad gör studenten när denna uppnått en viss nivå. Vi utgår från den reviderade versionen då ’görandet’ är observerbart samtidigt som det låter oss bedöma nivån på den kunskap som utvecklas.

Blooms reviderade taxonomi har använts i många pedagogiska sammanhang men så vitt vi vet har den aldrig använts för att utforma och värdera pedagogiska insatser som bygger på (extrem) fiktion. Taxonomin är uppdelad i sex steg. Minnas är den lägsta nivån av lärande, och förmågan att skapa den högsta. När studenten kan minnas och repetera begrepp visar denna på att man tagit till sig begreppen men man har fortfarande svårt att sätta in dem i ett sammanhang. När studenten förstår hur begreppen och kunskapen ska användas situationsanpassas kunskapen. Situationsanpassningen lägger grunden för att studenten i nästa steg ska kunna tillämpa kunskapen. I det analytiska steget börjar studenten förstå och självständigt analysera sin kunskap för att kunna göra självständiga val och bilda sig en egen uppfattning. Denna analys ligger till grund för en värdering och bedömning som kan användas för att identifiera vilka steg som är lämpliga utifrån den situation som studenten befinner sig i, även om kunskapen inte beskriver den exakta situationen. I det högsta och sista steget kan studenten självständigt skapa nya lösningar utifrån existerande kunskap genom att kombinera kunskap på ett nytt sätt.

Polismyndigheten och Zombies

För att undersöka hur extrem fiktion kan användas som pedagogiskt verktyg för att utveckla krisledningsförmågor i framtida situationer genomförde vi en workshop med en krisledningsstab inom den svenska Polismyndigheten i region Nord.

Polismyndigheten är en av Sveriges största organisationer med 37 359 anställda (maj 2024). Region Nord täcker drygt hälften av Sveriges yta och har ungefär 1,2 miljoner invånare. Vanligtvis består Polisens arbete av rutinuppgifter som att hantera mängdbrott, trafikbrott och patrullering. När en händelse är så allvarlig att den inte kan hanteras med ordinarie resurser och rutiner bildas en tillfällig stab. Denna bemannas av personer med särskild kompetens samt tilldelas särskilda resurser för att lösa uppdraget. Exempel på sådana händelser är politiska stormöten, stora olyckor eller hot. Den stab vi studerade ansvarade för den regionala hanteringen av COVID-19.

Som exempel på extrem fiktion valde vi TV-serien ”The Walking Dead”, som sändes mellan 2010 och 2022 med elva säsonger och 172 timslånga avsnitt. Serien utspelar sig i ett dystopiskt USA där de döda återuppstår och sprider en dödlig smitta med sina bett. Även om det kan verka som att zombierna är det största hotet, är det i själva verket andra överlevande människor som är det värsta hotet. Detta leder till ständiga moraliska och etiska dilemman.

Efter att ha sett hela TV-serien valde vi en kort sekvens från säsong två, avsnitt 13. Denna sekvens visar ett samhälle där det inte längre finns någon hjälp att få från varken Polisen eller andra myndigheter.

I den två och en halv minut långa sekvensen står en grupp överlevande runt en eld i en mörk skog. De har nyligen blivit attackerade av både andra överlevande och zombies. Det tvingade dem att fly från en bondgård där Rick Grimes – huvudperson och tidigare polis – tvingats döda sin bäste vän. Under attacken och flykten dog flera andra i gruppen, delvis på grund av bristande beslutsförmåga. Stående runt elden vänder sig överlevarna till Rick med frågan ”Varför gör du inget?”. Upprörd viftar han med sin pistol och hävdar att det är tack vare honom de fortfarande lever och att han dödat sin bäste vän för deras skull. Upprört föreslår han att de kan försöka överleva utan honom. Ingen i gruppen svarar. Istället lyssnar de till den upprörda monologen i tystnad och chock. Till slut förklarar Rick upprört att om de väljer att följa honom, ”då är det inte någon demokrati längre!”.

Ny kunskap med hjälp av extrem fiktion

Vem är jag? Vilka är vi?

Sekvensen fick deltagarna i workshopen att föreställa sig situationen och reflektera över sig själva och varför människor beter sig som de gör i okända förhållanden. I processen kom de att fundera över vem de själva skulle vara, ”det är en speciell situation. Jag är osäker på hur man skulle agera” (Respondent 1), samt ”utöver det uppenbara ’vad skulle jag göra vid en sån här kris’ så mer generellt – hur skulle man reagera och vem i en sån grupp skulle man bli?’ (Respondent 2)”. En annan aspekt som sekvensen väckte var vem Polismyndigheten var som myndighet. ”Vi som myndighet har kanske gått lite vilse. Teamarbete är viktigt men det innebär inte att alla får som de vill. En persons plan kanske går ut på att någon annan gör som de ska. Alla kan inte få som de vill jämt” (Respondent 3). De kom också att reflektera över innebörden för dem som organisation och samhället i stort och varför tillvägagångssättet tycktes framgångsrikt i strävan att få makt.

När deltagare börjar ifrågasätta vem de själva skulle vara – eller hur deras organisation fungerar – antyder det att de funderar över de värderingar och grunder som formar dem som individ och organisation.

Den ovilliga ledaren

Ytterligare ett tema var Ricks ovillighet att kliva in som ledare. Workshopdeltagarna identifierade tre aspekter som bidrog till framväxten av den ofrivilliga ledaren. För det första ställde situationen krav på nya förmågor, exempelvis förmågan att döda. För det andra gjorde brådskan att det fanns både en efterfrågan och ett behov av en ledare. För det tredje var vissa i gruppen beroende av andra. Istället för att se till styrkan i gruppen såg den ovilliga ledaren till sina egna förmågor. Tillsammans med tidsbristen bidrog det till möjligheten att ställa krav på de andra. När Rick tog på sig ledarskapet kunde han också ha tvingande förbehåll såsom när han ”förminskar gruppens kompetens och säger åt dem att ’far ni, men ni kommer att dö’” (Respondent 4). Även om det inte ansågs vara egoistiskt drivet kom ett nutida exempel från den pågående pandemin:

”när det verkligen blir en kris så tror jag att många människor vill ha en tydlig ledare, flockdjur som vi är. Det var intressant att se att alla lyssnade storögt på Anders Tegnell under början på pandemin [COVID-19]. Han blev den stora symbolen och ledaren i stunden. Det var tydligt att det inte var regeringen eller någon annan chef vid Folkhälsomyndigheten. Tegnell var nog egentligen inte så intresserad av ledarskapet.” (Respondent 4)

Den ofrivilliga ledaren sätter fingret på att alla inte vill vara ledare. Att vara ledare innebär att ta ansvar för något som är större än en själv.

Auktoritärt ledarskap vs. demokratiskt ledarskap

I enlighet med de flesta normer var deltagarna ense om att ett diktatoriskt auktoritärt ledarskap inte är något att eftersträva. Samtidigt framgick det att det finns en styrka i ett auktoritärt ledarskap och en svaghet i ett demokratiskt ledarskap. Det skapar en intressant dynamik där det auktoritära ledarskapet kan vara kortsiktigt framgångsrikt och långsiktigt farligt, och vice versa. I vissa situationer finns det inte tid att diskutera och då måste man agera för att komma vidare, och som i The Walking Dead-fallet, överleva. Samtidigt är det också bekvämt för de som följer personen med ledarfacklan, när man är vilse själv vill man veta hur det ska vara. Man vill kunna skylla på någon annan. Det är samma i stabsverksamhet, det är bekvämt att säga att kommenderingschefen ska bestämma…[Samtidigt]… om någon tar ansvaret så kan gruppen känna sig trygg och jobba vidare. (Respondent 1)

Vad temat beskriver är nödvändigheten av ett bristfälligt ledarskap. Under vissa förutsättningar kan denna bristfällighet ha positiva, nödvändiga, egenskaper.

Krisledningsförmåga

Slutligen fann vi att deltagarna använde filmsekvensen och diskussionen som ett sätt att utveckla sin krisledningsförmåga. Respondent 5 menar att workshopdiskussionen framför allt är användbar i ett förebyggande och planerande stadie. Jag tror att när krisen kommer så kommer man jobba mycket med instinkt och erfarenhet, då finns inte tid att förändra och utveckla mer än den utveckling som sker omedvetet.

Att förbereda sig för framtida kriser handlar således inte om att beskriva exakt hur krisen ska ta sig uttryck. Istället handlar det om att leka med en tanke för att fundera över vad som kan ske, om än det inte blir så.

Extrem fiktion som pedagogiskt verktyg

Att skapa ny kunskap och se situationer ur nya perspektiv är svårt. Ovanstående teman beskriver likväl nya infallsvinklar på existerande och framtida utmaningar vilket representerar högre nivåer i Blooms reviderade taxonomi. Exempelvis provocerar den extrema kontexten deltagarna, vilket inte bara bidrar till att de minns vad de diskuterat men det tvingar dem att analysera och ifrågasätta sin nuvarande kunskap. ”Diskussionen kring hur vi ”skräms” till att följa ledare (Hitler, Trump med flera) var tankeväckande och skrämmande.” (Respondent 6). Extrem fiktion bidrar också till kunskapsutvecklingen genom att erbjuda minnesvärda, spännande, oväntade händelser att reflektera över. Exempelvis beskriver en av respondenterna hur vederbörande diskuterade innehållet med sin partner senare på kvällen. Att extrem fiktion är engagerande ska inte heller underskattas i den pedagogiska situationen, ”caset är intressant för att det är spetsigt!” (Respondent 1). Slutligen erbjuder extrem fiktion en möjlighet att utforska förståelsen för och kritiskt granska varför man gör som man gör, ”Jag tycker att workshopen har bidragit till att ”tvinga” en att se på det pågående arbetet ur ett annat perspektiv än ”här och nu” (Respondent 5) och ”man är nog inte alltid sitt bästa jag…” (Respondent 1).

Sammantaget uppmuntrar extrem fiktion erfarna praktiker att tänka i nya banor. Omvänt är denna fria form mindre effektiv om syftet med den pedagogiska aktiviteten är att skapa förtrogenhetskunskap, exempelvis med en etablerad stabsmodell.

Tänk om…?

Framtidens krisledningsförmåga är relativt outforskad då den är baserad på kända situationer. Samtidigt kan tidigare erfarenheter vara problematiska och begränsande i hanteringen av framtida utmaningar. Våra resultat visar att extrem fiktion är ett kraftfullt pedagogiskt verktyg för att möta framtiden. Genom att reflektera över existerande kunskap men i en okänd framtida miljö uppstår nya tankemönster och sätt att tillämpa krisledning. Detta bidrar till såväl enkel som mer avancerad kunskapsutveckling där antaganden kan ifrågasättas och reflekteras över utan att begränsas av vad som är rätt och riktigt i dagens samhälle.

Vi finner att användbarheten följer av att använda extrem fiktion som metafor och ett sätt att ställa frågan ”Tänk om…”. ”Tänk om” möjliggör föreställningen om en framtida dystopi där samhället inte längre existerar. ”Tänk om” begränsar således inte tankarna till en verklig situation och tidigare erfarenheter. Det gör extrem fiktion till ett demokratiserande och utjämnande pedagogiskt verktyg eftersom befintlig kunskap inte kan dominera andra perspektiv. I synnerhet i grupper med varierad erfarenhet kan extrem fiktion därför vara användbart.

Det finns också få ”rätt och fel” i extrem fiktion vilket gör reflektionen till en övning i kreativt tänkande. Till saken hör att dessa ”stabsnördar” – som flera av deltagarna benämner sig själva – är väldigt vana att använda stabsmetodiken och tidigare erfarenheter för att lösa allehanda situationer. I diskussionerna lyser dock sådana lösningar med sin frånvaro. I stället reflekterar de över metodiken och dess tillkortakommanden. Extrem fiktion kan därför också användas för att ifrågasätta verktygen och metodernas användbarhet även i kända situationer. Det bidrar till att utveckla existerande processer och verktyg.

Extrem fiktion bidrar även till att problematisera grundläggande antaganden om krisledning. Till exempel diskuterades hur tidspress och beroenden kan leda till att en ofrivillig ledare framträder och det mandat som följer när personen accepterar rollen. Andra idéer, som att demokrati alltid är av godo och diktatorskap alltid är dåligt, behandlades också ingående, utan att man kom fram till en tydlig enighet. Detta visar att även när värderingar ifrågasätts och analyseras finns det sällan enkla lösningar, särskilt när samhället inte fungerar som vi är vana vid. Därför kan extrem fiktion som pedagogiskt verktyg ge nya möjligheter, jämfört med fallstudier eller verklighetsbaserad fiktion, där verkligheten sätter gränser för diskussionen.

Våra resultat visar att extrem fiktion uppmuntrar studenter att föreställa sig nya situationer. Genom att använda sin fantasi och sina färdigheter på nya sätt får de möjlighet att omvärdera och ifrågasätta sin befintliga kunskap, vilket leder till skapandet av ny kunskap. Vi ser därför att extrem fiktion är ett effektivt pedagogiskt verktyg för att utveckla krisledningsförmågor och hitta nya perspektiv på både välkända och komplexa utmaningar. Vi föreslår att extrem fiktion används för att utbilda studenter i allt från teorins delar till att kritiskt granska dess antaganden – även när dessa antaganden inte är uttalade i förväg. På så sätt kan extrem fiktion bidra till att stärka förmågan att hantera det okända och det som till en början verkar omöjligt.

Sammanfattningsvis vill vi betona att extrem fiktion – radikala, imaginära narrativ om olyckor och katastrofer – är ett kraftfullt pedagogiskt verktyg som uppmuntrar ifrågasättande av invanda rutiner. Genom att lyfta fram ”tänk om…”-scenarier undviks förenklade lösningar, samtidigt som kritisk reflektion stimuleras. Därigenom öppnas nya perspektiv på både nutida och framtida utmaningar, och en gemensam grund skapas för att utforska komplexa problem och ompröva antaganden.

Markus Hällgren är professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan vid Umeå universitet.

Oscar Rantatalo är docent i pedagogik vid Umeå universitet.

Ola Lindberg är docent i pedagogik vid Umeå universitet.

David A. Buchanan är professor emeritus vid Cranfield University, Storbritannien.

[i] March JG. The ambiguities of experience. The Ambiguities of Experience. Cornell University Press; 2010.

[ii] Säkerhetspolisen. (2020) Säkerhetspolisens årsbok 2020.

[iii] Office of the director of national intelligence. (2021)  Annual threat assessment of the US intelligence community.

[iv] Lalonde C, Roux-Dufort C. (2013) Challenges in Teaching Crisis Management. Journal of Management Education.37(1):21-50.

[v] Hällgren M, Buchanan DA. (2024) Leadership in a continuous crisis. Journal of Contingencies and Crisis Management.32(4):e12628.

[vi] Rouleau L, Hällgren M, de Rond M. (2021) Covid‐19 and Our Understanding of Risk, Emergencies, and Crises. Journal of Management Studies.58(1):243-246.

[vii] Anderson LW, Krathwohl DR. (2001) A taxonomy for learning, teaching, and assessing: A revision of Bloom’s taxonomy of educational objectives: complete edition. Addison Wesley Longman, Inc.

[viii] Williams TA, Gruber DA, Sutcliffe KM, Shepherd DA, Zhao EY. (2017) Organizational Response to Adversity: Fusing Crisis Management and Resilience Research Streams. Academy of Management Annals.11(2):733-769.

[ix] Hällgren M, Rouleau L, de Rond M. (2018) A Matter of Life or Death: How Extreme Context Research Matters for Management and Organization Studies. Academy of Management Annals.12(1):111-153.

[x] Hannah ST, Uhl-Bien M, Avolio BJ, Cavarretta FL. (2009) A framework for examining leadership in extreme contexts. The Leadership Quarterly.20(6):897-919.

[xi] Haslam, S. A., Alvesson, M., & Reicher, S. D. (2024). Zombie leadership: Dead ideas that still walk among us. The Leadership Quarterly, 35(3): 101770.

[xii] Boonstra J. (2023) Reflections: From planned change to playful transformations. Journal of Change Management.23(1):12-31.

[xiii] Ayikoru M, Park HY. (2019) Films and Critical Pedagogy in Management Education: A Tourism Studies Context. Academy of Management Learning & Education.18(3):414-432.

[xiv] Biehl B. (2023) ‘Dracarys’ for all: TV series and experiential learning. Management Learning. 54(2), 129-151.

[xv] Hamilton SE. (2022) The Girl with All the Gifts: Eco-Zombiism, the Anthropocalypse, and Critical Lucidity. Lit: Literature Interpretation Theory.32(4), 285-304.