Mats Alvesson, för de flesta av oss känd som en mycket produktiv forskare och aktiv samhällsdebattör, har under senare år lanserat ett antal intressanta begrepp och analytiska referensramar såsom ”tomhetens triumf” och ”gap-spotting research”. Tillsammans med André Spicer är han nu aktuell med ”funktionell dumhet” i och med den nya boken The Stupidity Paradox. The Power and Pitfalls of Functional Stupidity at Work (Profile Books, 276 sidor). Fenomenet som Alvesson och Spicer pekar på är nog för de flesta av oss välkänt: Människor och organisationer förväntas agera rationellt, smart, klokt och genomtänkt; men det lyckas de med bara delvis, vilket Herbert Simon kallade för ”bounded rationality”. Att vi numera lever i ett ”kunskapssamhälle” har ingen betydelse för detta allmänmänskliga fenomen. Organisationer och samhällen har alltid präglats av ”skilled incompetence” (Chris Argyris), ”irrationalitet” (Nils Brunsson), ”insiktströghet” (Bo Hedberg), ”simple- mindedness” och ”myopia” (James March) och ”group think” (Irving Janis). Konsekvenserna kan i många fall bli förödande och leda till allvarliga felslut, vilket till exempel Graham Allison så målande beskrev i sin numera klassiska bok Essence of Decision. Explaining the Cuban Missile Crisis.
Huvudargumentet i dessa analyser är att det faktum att människor och organisationer agerar tokigt, dumt, irrationellt, knäppt, oklokt och så vidare är ett ofrånkomligt resultat av deras begränsade kognitiva förmågor samt av erfarenhetsbaserat lärande som leder till olika former av ”kompetensfällor” och inlåsningar i vissa beteendemönster. Men det är inte bara ofrånkomligt; det är faktiskt också funktionellt. För mycket reflektion, intellektuell analys och problematisering kan skapa oönskade effekter: Organisationer och samhällen bygger i hög grad på förmågan att handla och agera på ett smidigt sätt; att vara lite dum, oinsatt, oreflekterad, ignorant och okunnig blir i så måtto ibland viktiga och funktionella dygder. Detta illustreras inte minst genom de bekanta begreppen ”loose coupling” (Karl Weick) och ”garbage can” (Johan Olsen och James March). Är inte då Alvesson och Spicers funktionell dumhet i detta sammanhang enbart ytterligare ett begrepp för att beskriva någonting som vi redan så väl känner till? Om man betraktar det som ett bidrag enbart till den organisationsteoretiska litteraturen och teoribildningen kan man uppfatta det så, särskilt inom den gren som ibland kallas ”Carnegie Tech-skolan” och som i hög grad präglas av kognitions- och socialpsykologiska argument och teoribildningar. Men anlägger man ett mer sociologiskt betraktelsesätt på fenomenet liknande det som March kallade för ”logic of appropriateness” i samband med beslutssituationer, ter begreppet sig faktiskt inte speciellt dumt; tvärtom: människor beter sig till synes ogenomtänkt och ointelligent, inte så mycket på grund av sina kognitiva begränsningar, utan för att det är socialt lämpligt. Fenomenet ”wilful ignorance” eller ”tactical stupidity”, det vill säga det socialt rimliga i att ignorera sanningar och fakta, är någonting som bland andra sociologen Robert Jackall diskuterat i sin banbrytande bok Moral Mazes. The World of Corporate Managers, som ett uttryck för den moderna byråkratin. Dumhet, irrationalitet och liknande är alltså någonting som sker givet vissa politiska och sociala intressen. Som Alvesson och Spicer påpekar, kan det till och med ses som en medveten strategi och som en intention av ledare och makthavare; helt enkelt ett sätt att sublimt kontrollera sin omgivning på à la George Orwell’s maxim i boken 1984, ”ignorance is strength”. Häri anar jag en viktig social och politisk dimension i Alvessons projekt och som går bortom de kognitions- och socialpsykologiska implikationerna av deras argument. Att försätta smarta och intelligenta människor i situationer där de kommer att handla dumt och ointelligent, enligt författarna till exempel genom att skapa en kultur där man inte förväntas ifrågasätta etablerade sanningar, kan leda till att re-produktionen av vissa maktbaser förstärks, och i förlängningen sociala klasser. En som nyligen framgångsrikt i en svensk kontext låtit sig inspireras av funktionell dumhet på detta sätt är sociologen Roland Paulsen i sin omtalade bok Vi bara lyder: en berättelse om arbetsförmedlingen. Som Paulsen visar har begreppet potential att beskriva hur makt konstitueras och reproduceras utifrån vissa intressen. Teorin om funktionell dumhet kan alltså med fördel användas för att studera människor i sina bredare livs- och arbetssammanhang för att förstå vad dessa gör med deras individuella omdöme, moral och etik. Ett sådant för oss företagsekonomer närliggande område skulle kunna vara företagsekonomiska utbildningar och hur unga människor tvärtemot dessa utbildningars ideal och principer fostras till att göra dumma, ointelligenta och omoraliska saker – men som likväl kan ses som socialt och politiskt funktionella givet vissa dominerande intressen i samhället och uppfattningar om moral och etik. Just denna tanke slog mig då jag lyssnade på Alvessons uppskattade och välbesökta lansering av sin bok på Handelshögskolan i Stockholm tidigare i år; denna för det svenska näringslivet så viktiga utbildningsinstitution. I exempelvis boken Excellent Sheep: The Mis-Education of the American Elite and the Way to a Meaningful Life beskriver William Deresiewicz hur just det amerikanska utbildningssystemet av eliter riskerar att skapa stupiditet, men hur detta också kan ses som nödvändigt utifrån en viss politisk och historisk ordning där i synnerhet näringslivet är en tongivande aktör. Månne är detta fallet även i Sverige, där Alvesson och Spicers begrepp skulle kunna vara en mycket användbar analytisk referensram? Det är alltså i den bredare sociologiska samhällsanalysen som Alvesson och Spicers begrepp kommer till sin rätt och bör förstås, snarare än i en traditionell och mer begränsad organisationsteoretisk referensram. Jag rekommenderar varmt denna bok till läsarna av denna tidskrift.
Av Mikael Holmqvist
