Bokrecension

På tal om döden

På tal om döden – Essäer

Reinhold, E. & Wandery, O. (red.). Makadam, 2021

Recension av Daniel Ericsson

På tal om döden

På tal om döden – Essäer

Reinhold, E. & Wandery, O. (red.). Makadam, 2021

Recension av Daniel Ericsson

Hur man än vrider och vänder på fenomenet så utgör döden livets stora frågetecken. Varför ska vi alla den vägen vandra? Finns det en mening med att dö? Och vad väntar därefter? Inför sådana existentiella frågor står de flesta av oss mer eller mindre handfallna: Vi vet helt enkelt inte. Men de flesta av oss står precis lika handfallna inför det som skulle kunna kallas dödens prosaiska praktik: Vem tar till exempel hand om kroppen när en människa gått bort? Vilka olika typer av gravsättning finns det? Och vem står för bouppteckningen?

I perspektiv av sådan handfallenhet ter sig antologin På tal om döden som en angelägen bok. Redaktörerna önskar få läsaren att tänka till kring om det vi så sällan talar om, hur vi dör och vad döden gör med oss – med ett särskilt fokus på hur döden organiseras i vårt sekulära samhälle. Vem ansvarar för vad och vilka medel står till buds för att hantera död och sorg?

Upprinnelsen till boken är ett seminarium på den Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet våren 2018 på vilket döden ventilerades i ett tvärvetenskapligt samtal. Av tvärvetenskapen och själva samtalet syns dock få spår i antologin; läsaren får istället ta del av ett antal monologer som mer eller mindre hålls inom författarnas re­spek­tive ämnesdiscipliner. Prästen och bi­bel­forskaren Hanna Stenström skriver till exempel om vad det innebär att tala med Bibelns ord på begravningsgudstjänster och Malin Lövgren, docent i palliativ vård, skriver om utmaningen att tala om döden med svårt sjuka barn.

Monologerna till trots är antologins bidrag samlade under tre teman: ”Att hantera andras död”, ”Döden som det absolut and­ra” och ”Platser för att minnas våra döda”. Tematiken ter sig dock något outvecklad, för att inte säga missvisande – om man med tematik förväntar sig någon slags differentiering. Dels står ett av bidragen – företagsekonomerna Tommy Jensens och Johan Sandströms Döden i gruvan, om dödens ständiga närvaro på LKAB – av outgrundlig anledning utanför tematiken trots att det med fördel hade kunnat sorteras in under något av de tre temana. Dels är den tematiska gränsdragningen tämligen godtycklig. Tydligast framträder detta i konstvetaren Emilie Karlsmos bidrag om begravningskapell och krematoriers utformning i modern tid som förvisso handlar om hantering av andras död men lika väl berör platsens betydelse för sorge- och minnesarbete.

Temat ”Döden som det absolut andra” framstår dessutom som alltför vidlyftigt inringat för att skänka läsaren meningsfull vägledning. Redaktörerna menar att temat behandlar ”döden som finns mitt ibland oss” men de tre bidrag som här samlats har mycket liten allmängiltig bäring – och mycket litet gemensamt. Företagsekonomerna Jacob Öst­berg och Tommy Jensen avhandlar det perifera subkulturella fenomenet black metal; religionsfilosofen Johan Eddebo problematiserar gränsen mellan kollektivt självmord och terrordåd; och organisationsforskaren Christian Maravelias skriver överhuvudtaget inte om döden i konkret mening, utan om åldersdiskriminering på arbetsmarknaden som ”symbolisk död”.

Min läsupplevelse blir därför inte bara mycket spretig; På tal om döden blir därtill betydligt mindre angelägen än vad den skulle kunna vara – givet de på omslaget framskrivna ambitionerna att skapa ”förståelse för död och döende i det svenska samhället”. Dödens prosaiska praktik tycks mig bli ett svepskäl för att tala om annat än just döden.

Men det är något som ytterligare skaver: Essäistiken som utlovas i verkets undertitel lyser nästan helt med sin frånvaro. Det personliga tilltalet saknas, liksom det nyfikna väckandet och prövandet av tankar. När jag lägger ifrån mig boken kan jag konstatera att det formuleras en essäistisk undran värd namnet i ett endaste bidrag, i etnologen ­Simon Ekströms Döden efter döden i vilket han frågar sig under vilka omständigheter det är legitimt att på museer visa upp döda män­ni­skors kvarlevor. Här finns narrativt kött, blod och nerv – vilket gör bidraget till antologins mest läsvärda men också mest levande text. 

I perspektiv av Ekströms bidrag framstår de övriga bidragen som fråglösa, objektivt avrapporterande och i flera fall normativt definierande. Måhända är det kongenialt att tala om döden på så vis. Frågan är om det främjar ett fortsatt samtal om döden?

Av Daniel Ericsson

Daniel Ericsson är ekonomie doktor från Han­dels­högskolan i Stockholm och verksam som pro­fessor i organisation och ledarskap på Ekonomihögskolan, Linnéuniversitetet.

Dela denna artikel

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

I Organisation & Samhälle har du som är företagsekonom chans att använda dina specialkunskaper för att skriva om centrala samhällsfrågor inför en bred publik. 

De texter vi publicerar är artiklar, bokrecensioner, bok- och filmkrönikor och debattinlägg.

Fler recensioner

Bok- och filmkrönikor

Varning för chefskap

I det första numret av denna tidskrift ansåg Bengt Jacobsson att det numera är befogat att le …

Följ oss på Facebook och Twitter

Svante Schriber

"Om bilden av företagsförvärv som generellt misslyckade får dominera kan det leda till att förvärv med många positiva effekter aldrig genomförs"