Regenerativt entreprenörskap slår rot runt om i världen. På latin betyder regeneratus att ”frambringa igen”. Regenerativt entreprenörskap handlar alltså inte bara om att göra något mindre dåligt eller att vara hållbar, utan även om att organisera ekonomin på ett sätt som läker de skador som människor tillfogat ekosystem och biosfären. Gräsrotsentreprenörer, ideella organisationer och företag experimenterar med lösningar som ska återföra biologisk mångfald, hantera föroreningar, bygga upp jord, binda koldioxid, återskapa länken mellan människor och naturen och bygga resiliens i lokalsamhället. Kanske kan en snar framtid komma att handla om att ”återvilda” – inte bara djur och natur utan även entreprenörer?

Entreprenörskap förknippas ofta med en positiv kraft i moderna kapitalistiska samhällen. Mitt i klimatkrisen för­väntas entreprenörer även spela en viktig roll i omställningen till ett hållbart samhälle. Det är på grund av deras förmåga att se möjligheter där andra ser problem, och att utmana dominerande normer och system med sina innovativa idéer och lösningar, som de anses vara lämpade att lösa hållbarhetsutmaningar. Men precis som entreprenörskap kan påverka sam­hället, är det också en produkt av samhällets kultur och vär­de­ringar. Entreprenörer som Elon Musk, vars löften om gröna bilar och resor till mars lockar till sig så mycket uppmärksamhet, hyllas inte av en slump. Det är just förmågan att tämja och behärska naturen med hjälp av teknik som står för civi­lisa­tionens dramatiska utveckling.

I och med moderniseringen har separationen mellan människan och naturen ökat. Det pratas om en ny geologisk epok, antropocen eller människans tidsålder, det vill säga tiden då människans eller snarare konsumtionssamhällenas verksamhet påverkar jordens klimat och ekosystem mest. Förutom de etiska konsekvenserna, som länge har diskuterats av allt från filosofer till miljöaktivister, innebär denna separation även existentiella utmaningar. På jakt efter det materiella välståndet håller vi, ironiskt nog, på att förstöra förutsättningarna för vår egen överlevnad. Städer, gruvor och industriella monokulturer ersätter biologisk mångfald som vi är beroende av för vår försörjning och vårt välmående. Klimatkrisen är nu ett akut problem för många samhällen runt om i världen. Skogbränderna i Australien slog alla rekord när berörda områden växte till två gånger Portugals yta med en halv miljard döda djur (insekter oräknade) och tusentals förstörda hus. Enligt forskarnas mest optimistiska prognoser verkar detta vara en försmak av det som kommer att hända till följd av ett varmare klimat med extremt väder och stigande havs­nivåer. Ju mer människan försöker ta kontroll över naturen, desto mer uppenbart blir det att allt är bortom kontroll.

Ändå fortsätter företag och andra organisationer att agera som om de inte visste något om dessa utmaningar. Det görs förvisso mycket inom hållbarhetsområdet. Intresset för hållbara affärsmodeller, CSR, hållbarhetsrapporter, ansvarsfulla investeringar och Agenda 2030 är större än någonsin. Men omställningen går för långsamt. De flesta initiativ handlar antingen om att bevara ”business-as-usual” eller att finjustera den med ännu mer teknik och ekonomisk tillväxt. Hållbarhetsexperten Daniel Wahl menar att det kan vara för sent med ”hållbarhet”. Det räcker inte som mål längre, och det säger oss ganska lite om vad vi egentligen vill behålla. Det kan i sin tur locka till att vi begränsar oss till små stegvisa innovationer som bevarar vårt moderna sätt att leva med hög energiförbrukning och resursexploatering.

Wahl argumenterar för en alternativ berättelse om en regenerativ kultur som är ”hälsosam, resilient och anpassningsbar; som tar hand om planeten och tar hand om livet med medvetenhet om att det är det mest effektiva sättet att skapa en blomstrande framtid för mänskligheten” (2016 s. 43). Han tror att vi måste lämna det degenerativa tänkande som bygger på separation, konkurrens och en ständig känsla av brist. Med hjälp av design, ekologi, systemteori och nya ekono­miska perspektiv visar han hur vi kan vända oss till komplexa levande system för att skapa förutsättningar för både mänskligt och icke-mänskligt liv att blomstra. Wahl hämtar sin inspiration från bland andra biologen Janine Benyus, som skriver om hur naturen med dess 3,8 miljarder år av ”forskning och utveckling” har mycket att lära oss om hållbara och resilienta system. Det gäller alla tänkbara nivåer – från grön kemi på molekylär nivå till produktdesign, arkitektur, cirkulära affärsmodeller, industriell ekologi och urban design.

Inom jord- och skogsbruk finns belysande exempel på initiativ som försöker att få produktionssystem att efterlikna komplexa levande system. Min första kontakt med det jag kallar regenerativt entreprenörskap var en etnografisk studie om Philipp Weiss, en av de ledande experterna inom skogträdgårdsodling i Norden. En skogsträdgård är ett odlings­system som efterliknar naturliga ekosystem i en skog, en lund eller ett skogsbryn. Odlare arbetar med ekologisk succession för att designa ett system som domineras av fleråriga växter och kännetecknas av en struktur i flera olika skikt, både ovan och under jorden. En skogsträdgård kan producera en stor mångfald av funktioner, som bär, frukt, nötter, grönsaker, ­örter, virke och pollinering. Den skyddar marken, bygger upp jord och kan också möjligtvis binda koldioxid. Weiss, tidigare stadsbo och framtidsanalytiker på Vattenfall, är nu en av pion­järerna i landet. Han har en trädgård med över 350 olika vedartade och örtartade växter i Dalarna, testar och utvecklar lämpliga tekniker och härdiga växter för kallt klimat, driver en plantskola för perenna växter, ger kurser, skriver prisbelönta böcker i ämnet och bjuds till inspirationsföreläsningar av trädgårdsentusiaster och stadsplanerare.

Det finns även exempel i större skala. Jordbrukaren Ernst Gotsch har förvandlat 500 hektar avskogad betesmark i Brasilien till ett produktivt skogsjordbruk, med regnskogen som förebild, som producerar högkvalitativ kakao och mycket ­annat. Det påstås att omvandlingen har lett till ökad biologisk mångfald, återställt jordens bördighet och förändrat mikroklimatet i det omgivande området till svalare temperaturer och ökad nederbörd. I Sverige har även ekosystembaserat skogsbruk börjat ta fart. Det är en samling av metoder vars mål är att den brukade skogen ska vara så lik en för platsen naturlig skog som möjligt. Enligt stiftelsen Ecoforestry Foundation bjuder hyggesfritt skogsbruk inte bara på natur- och miljövärden utan kan även vara mer lönsamt än granplantager och kalhyggen.

Regenerativt entreprenörskap släpper kontrollen över naturen och strävar i stället efter att anpassa och förnya sig tillsammans med det levande landskapet. Idén om naturens egna regenerativa krafter ligger i grunden för återvildning, ­eller rewilding på engelska. George Monbiot, brittisk journalist och kolumnist i The Guardian, förklarar i boken Feral att återvildning inte betyder att man isolerar ett område från mänsklig närvaro, eller romantiserar det förflutna. Det handlar om att skapa gynnsamma förutsättningar för naturen att finna sin egen väg genom att till exempel ta bort dammar och frigöra floder, eller återinföra arter som försvunnit till följd av intensiv markanvändning. Monbiot förespråkar återvildning för dess värde för naturen och för människor i synnerhet, inklusive estetiska och själsliga upplevelser, ökat välbefinnande och lokal ekonomi. Den ideella organisationen Rewilding ­Europe utvecklar ett antal återvildningsstrategier i utvalda områden i Europa. De erbjuder även finansiering, med över 6,5 miljoner euro i kapital, för nya och existerande företag som kan bidra till återvildning. Enligt deras beräkningar kan återbeskogning och återvändande av vilda djur leda till nya typer av företag och jobb, bland annat inom hållbar småskalig matproduktion, fiske och vildmarkturism.

Jag tycker dock att det mest spännande är att försöka föreställa sig hur entreprenören själv kan återvildas. Regenerativt entreprenörskap bjuder den moderna individen att vakna upp från sin oroliga urbana, högteknologiska sömn och upptäcka en levande värld full av ekologiska relationer och vilda upplevelser. Tänk om vi kunde utöka bilden av den hållbara entreprenören från en hjälte som sätter teknologiska trender och erövrar globala marknader till en som har en direkt kroppslig relation till ekosystem, samt medvetenhet om och respekt för naturens unika förutsättningar – om dess växter och djur, om var vattnet kommer ifrån, om mikroklimat, jordmån, symbios och kretslopp. Tänk om företagets verksamhet var djupt förankrad i platsen. Ett företag som är beroende av lokala resurser – naturtillgångar, infrastruktur och socialt och mänskligt kapital – kommer mer sannolikt att vilja bevara och återskapa dessa resurser. Tänk om fler valde att hoppa av ekorrhjulet och utforska alternativa förhållningssätt till ett gott liv och företagande, samt skapade förutsättningar för sina lokalsamhällen att göra detsamma. Tänk om man vågade sakta ner och titta bakåt i tiden – hur levde människor ”före oljan”, hur producerade de sin mat och byggde sina hus?

Lösningarna som nämns i den här artikeln är inte nya fenomen. De blandar modern vetenskap med gammal ekologisk visdom. Det är inte så att allt var bra förr, men det finns mycket att lära sig om hållbara platsbaserade lösningar och överlevnadsstrategier hos människor som levde långsammare, jordnära liv. Enligt Julia Watson, Harvardforskaren som studerat arkitektoniska och tekniska uppfinningar av ursprungsbefolkningar, är det hög tid för oss alla att bli radically indigenous – alltså mer ”ursprungliga” på de platser där vi bor.

Regenerativt entreprenörskap riskerar att förbli en obetydlig nisch – en utopi – om inte politiker, investerare, inkubatorer och universitet skapar förutsättningar för entreprenörer som utmanar tillväxtparadigmet. Även om det finns tydliga ekonomiska värden i ett regenerativt arbete, kan det vara svårt att utveckla dessa lösningar inom ett ekonomiskt sy­stem som förlorat all koppling till verkligheten. Många ekonomiska beslut när det gäller konsumtion och produktion tas i dag på långa avstånd från de platser som dessa beslut kommer att påverka. Regenerativa företag kan inte fortsätta anpassa sig till den globala marknaden och riskkapitalisters ­intressen för snabb avkastning vars rytmer inte är synkroniserade med naturens rytmer.

Inte minst behöver synen på entreprenörskap förändras från en tillväxtmotor till en läkande kraft som gynnar samhällets och ekosystemens hälsa. Det finns mycket osäkerhet kring att försöka läka planetens skador. Wahl föreslår därför att vi inte rusar in i färdiga lösningar utan att vi tar tid för just sådana frågor. Annars riskerar vi att urvattna regenerativt entreprenörskap till en uppsättning affärsmöjligheter som ska upprätthålla drömmen om grön tillväxt.

Omställningen till en regenerativ kultur är en existentiell utmaning. Det kräver ett nytt perspektiv, ett värderingskifte. Det handlar inte om relativa förbättringar inom teknik och marknad, inte om att människor ska ”fixa” naturen, och inte heller om att de ska arbeta med den. Det handlar snarare om att människor behöver inse att de själva är en del av naturen, och med den insikten ska de sträva efter ett lämpligt deltagande för att värna om den levande helheten. Regenerativt entreprenörskap är härmed en inbjudan till oss alla att bli återvildade.

Maxim Vlasov
Doktorand i företagsekonomi, Handels­högskolan vid Umeå Universitet.

Litteratur

Benyus, J.M. (2002). Biomimicry: Innovation inspired by nature. New York: William Morrow.
Gotsch, A. (2015). Life in syntropy (video). Sök på Google.
Monbiot, G. (2014). Feral: Rewilding the land, sea and human life. London: Penguin Books.
Wahl, D.C. (2016). Designing regenerative cultures. Axminster, England: Triarchy Press.
Watson, J. (2020). Lo–TEK: Design by radical indigenism. Köln: Taschen.