Saara Taalas är professor i företagsekonomi vid Linnéuniversitetet. Hon har under en längre tid intresserat sig för betydelsen av hängivelse och fans i produktionsprocessen. O&S träffade henne för en intervju om hennes pågående forskning. Det blev ett intressant samtal om liv och död.
Vem är du?
Jag håller på att avsluta mitt innehav av Linnéuniversitetets (LNU) IKEA-professur. Det är rätt tid att summera vad de här åren har gett oss och vad vi har lärt oss. Ett nära samarbete mellan forskning och praktik har erbjudit oss en unik tillgång till en stor organisation på ett spännande vis. Jag kommer att fortsätta att fokusera på affektiva atmosfärer och relationer inom organisationer. Bland annat kommer jag att leda en ny forskningsplattform som fokuserar på ledarskap och organisatorisk förnyelse där forskare vid Linnéuniversitetet och Centrum för ledarskap i Småland (Celed) ingår. Vi hoppas kunna bygga en större forskningsmiljö vid LNU kring ledarskap som en kontextuell och delad praktik.
Du är just nu speciellt intresserad av kulturantropologen Veena Das arbete om lidande och våld. Kan du berätta om hur du hittade Das?
Jag blev tillfrågad av redaktörerna för Routledges bokserie Focus on Women Writers in Organisation Studies Scholarship att skriva något om Eve Kosofsky Sedgwicks bidrag till organisationsstudier. Eftersom Sedgwick inte används så mycket av organisationsforskare ville jag hittat ett sätt att skriva om hur Sedgwick förstår relationen mellan kropp och språk. Veena Das idéer om att kroppen fungerar som ett arkiv hjälpte mig att skriva om Sedgwick på ett alternativt sätt i ljuset av mina egna erfarenheter av att se unga människor dö i AIDS. Och den fruktansvärda tystnad som rådde kring sjukdomen under tidigt 1990-tal. Jag fann Das speciellt relevant för att beskriva en vardagens etik och även relationen mellan språket och kroppen. När det gäller vardagens etik, undersöker Das hur vi begripliggör vad som är rätt och fel. Det är som en kamp vi för varje dag i vår intention att vilja göra gott. Jag tror det är något vi alla känner igen oss i. Frågan om vad som är gott och vad vi gör för att skapa gott är dock ofta oklar.
När det gäller relationen mellan språk och kropp, skriver Das om erfarenheter och upplevelser av våld i extrema situationer, t.ex. Indiens frigörelse 1948. Hennes arbeten sätter språken mellan kroppar i centrum och bygger på Wittgensteins tankar om att kroppsligen erfara någon annans smärta. Kunskapsteoretiskt tycker jag att det finns något viktigt i att studera vittnesmål av någon annans smärta i min egen kropp. Vilka typer av vittnesmål om våld finns inskrivna i kroppen är en central epistemologisk fråga för mig. Kanske är det lättast att förstå Das just så, på en epistemologisk nivå. Hon skriver själv om hur forskare aktivt kan arbeta för att bevittna överföringen av smärta mellan kropp och språk. Resonemanget får ytterligare komplexitet när hon förstår våld som uteblivelsen av ett språk. Våldet omges av en tystnad som är väldigt svårfångad.
Hur kommer det sig tror du att våld och lidande tar en allt större plats inom företagsekonomisk forskning? Vad är det ett tecken på?
Jag närmar mig lidande och våld utifrån vardagslivets organisering. Historiskt har organisationsforskningen fokuserat på händelser och resultat med en början och slut. Men vardagen är pågående, den är full av små händelser, rutiner och upprepningar. Vi tenderar att tänka på våld som något extraordinärt – i motsats till det vardagliga – och etik blir liksom våld aktuellt i extraordinära situationer. Våldshandlingar som att ”bli satt på plats” sker dock i de mest ordinära situationer i arbetslivet. På oväntade sätt blir vi ofta föremål för mikroaggressioner som sliter ner oss över tid. Våld finns i näthat och privatlivets normativa organisering – det är inte alls extremt utan ordinärt. Våld omges av tystnad och att tysta någon är våldsamt. Det är svårt att göra motstånd till det ordinära våldet vi möter i vardagen. Vi behöver undersöka försök att tysta och exkludera, sådana försök utgör centrala språkliga funktioner inom organisationer.
Vilka är lärdomarna för företagsekonomi?
Inom företagsekonomin tror vi fortfarande på idén om att språket är representativt och att individuella intentioner är centrala i språkanvändningen. Att studera det företagsekonomiska språkets performativitet och rumslighet kan avslöja – vad jag kallar – affektiva atmosfärer och hur vår vardagliga språkanvändning kan exkludera på ett våldsamt sätt. Nu tänker jag som sagt inte på våld som en kriminell handling. Även ordinära handlingar kan som sagt vara våldsamma. Till exempel, sättet vi talar om kroppar inom hälso- och sjukvården. Behandlingar invaderar, kan orsaka lidande och kan upplevas våldsamma, trots att de egentligen är ett botemedel. Inom cancervården är det vanligt att använda termer och metaforer från krigsföring. Vi talar om att “bekämpa cancer”, “föra krig mot sjukdomen”, och “överlevare”, vilket – för patienten – resulterar i en våldsam förståelse av att kämpa emot den egna kroppen på sätt som inte tillåter läkning och omvårdnad av självet. Den här typen av ordinära upplevelser av smärta och lidande omgärdas av en språklig tystnad, medan kroppen responderar och minns. Sådana upplevelser har stor betydelse för huruvida vi kan fortsätta leva. Kroppen är alltid på livets sida, även i dödsögonblicket.
Vad tycker du att företagsekonomins roll i samhället bör vara?
Jag tror att företagsekonomin har en viktig roll att fylla när det gäller att omskapa det företagsekonomiska språket från krigets till omvårdnadens terminologi. Den företagsekonomiska språkanvändningen som dominerar vårt samhälle är höjd över det kroppsliga och abstrakt i sina uttryck. Företagsekonomi bör handla mer om människor av kött och blod, de som utgör organisationer och marknader. Vi företagsekonomer borde leda utvecklingen av alternativa organiseringsformer och hållbara samhällen.
Översättning: Cecilia Cassinger
