Att skriva en bok om samverkan i en tid då samverkan är på allas läppar är ett ambitiöst initiativ. Den här boken försöker dock att differentiera sig från den mängd av existerande litteratur genom att fokusera på samverkan mellan forskare inom humaniora och samhällsvetenskaper. De olika författarna presenterar personliga erfarenheter från samverkan med externa aktörer och diskuterar maktförhållanden och utmaningar men även möjligheter. I boken finns rika exempel med icke-konventionella samverkansaktörer från den offentliga sektorn (bibliotek, äldrevård, museiverksamhet) men även från näringsliv och industri.
Boken är uppdelad i två delar där den första delen diskuterar former och förutsättningar för samverkan. En översikt av tidigare litteratur som fokuserar på olika samverkansformer och mönster inleder. Sedan följer en historisk beskrivning av hur olika former av samverkan har kommit till uttryck inom antropologin. De efterföljande kapitlen behandlar sedan hur samverkan kan genomföras för att tillfredsställa alla involverade aktörer. Här poängteras vikten av att arbeta på ett sätt som är etiskt och respektfullt gentemot andra partner, och hur man med pedagogiska verktyg kan skapa förutsättningar för utveckling av samproducerade projekt som är gynnsamma för bägge parter utifrån deras respektive förutsättningar. Del två av boken diskuterar vägar och sammanhang. Ett kapitel belyser de möjligheter och utmaningar som det inneburit att arbeta tillsammans med ett bibliotek och vikten av att låta sig påverkas som forskare av behoven och kunskapen hos samarbetspartnern och att sätta dessa i relation till forskningsplaner och forskningsresultat. Vikten av att lyfta fram erfarenheter och idéer från det omgivande samhället för att uppnå förändring diskuteras ytterligare i nästföljande kapitel. De sista två kapitlen i boken är kanske de som är mest överraskande för en samverkansforskare som jag själv. I dessa kapitel beskrivs hur intressenter som inte formellt ingår i forskningsprojekt intar olika roller och bidrar till att producera, förmedla och motta den kunskap som genereras i projektet.
Boken är ämnad som ett pedagogiskt verktyg för att diskutera samverkan med studenter på både grund- och forskarnivå men även tillsammans med samarbetspartners från akademin och andra sektorer. Boken kan främst ses som en inspirationsbok med tips om vad man som forskare och samverkanspartner bör tänka på då man bedriver samverkansprojekt, snarare än att den ger en djupare förståelse vad som särskiljer samverkan inom humaniora och samhällsvetenskap (humsam) från andra områden, och specifika effekter och resultat av de individuella forskningsprojekten. Ett avslutande kapitel av en mer sammanhållande och analytisk karaktär kunde ha bidragit till att stärka bokens roll som lärobok.
Efter att ha läst boken råder det dock ingen tvekan om att forskare inom humsam spelar en mycket viktig roll i hur dagens och framtidens samhällsutmaningar kan hanteras. Mina avslutande ord blir därför en uppmaning till alla humsamforskare att sluta jämföra sig med forskare inom medicin-, teknik- och naturvetenskap och snarare fortsätta ta initiativ och kommando till projekt som spänner över disciplinära gränser och involverar aktörer från olika sektorer.
Av Pauline Mattsson
