På DN Debatt 24 september 2022 oroar sig en grupp forskare över att samhällets beslutsfattare sällan tar vara på akademisk forskning, Vettiga umgängesformer för att fullgöra högskolans tredje uppgift saknas helt enkelt. En lika relevant fråga är om våra högskoleutbildningar är adekvata i ett samhällsperspektiv. Ekonomprogrammet som en professionsutbildning sätter den forskningsbaserade kunskapen högt. Men är detta nog för att skapa samhällsnytta?
Episteme, techne och fronesis kan som kunskapsformer länkas till huvudets, handens respektive hjärtats förmågor. Dessa kunskaper bejakas också av akademin – om de är universella och kan uttryckas i ord, ja, helst mätas. Men det vardagliga företagandet kräver förmåga att hantera specifika, unika situationer. Denna förmåga, metis, innefattar smarthet och handlingskraft väl inbäddade i social kompetens. Metis som entreprenörskapets adelsmärke behövs för att göra ekonomutbildningen förmögen att slå en bro mellan akademi och samhälle.
Den svenska högskolan har en halvsekellång erfarenhet av utbildningar i entreprenörskap. Intensiv dialog med företag i närmiljön har varit ett centralt inslag i dem alla. I tidens anda anordnades i slutet av 1960-talet en ”barfotautbildning” i småföretagande vid det unga Umeå universitet. I mitten av 1970-talet lanserade den nyetablerade Högskolan i Växjö ett helt utbildningsprogram i små-/familjeföretagande. Vid sekelskiftet organiserade Internationella handelshögskolan i Jönköping en utbildning där studenter och anställda tillsammans utvecklade mindre företag. Under 2000-talet har Chalmers tekniska högskola fullbordat länken mellan teori och praktik genom att låta studenter praktisera ”surrogatentreprenörskap”.
Ambitionen att genom utbildningen skapa en bro mellan akademi och samhälle har sedan sekelskiftet lägligt nog stöttats av en ökat intresse inom forskarvärlden för organiserandets praktik – generellt och speciellt vad gäller entreprenörskapet. Denna practice turn har synliggjort viktiga skillnader mellan ett gängse managementperspektiv, där praktiker liknas vid rutiner, ofta ”papprifierade”, och en entreprenöriell ansats med dess situationsanpassade konkreta handlingslogik. Samhället behöver dem båda.
I dag presenterar sig många universitet gärna som ”entreprenöriella”. De flesta förlägger dock sitt entreprenörskap utanför själva universitetet. Det handlar exempelvis om forskare som med stöd i lärarundantaget startar eget i den närbelägna forskarbyn eller om medverkan i större samhällsprojekt. En ännu mer angelägen entreprenöriell skaparkraft skulle dock frigöras om universitet kreativt organiserade projekt som innefattar såväl forskning och utbildning som samhällsdialog. En ekonomutbildning med ena foten i den internationella forskningen och den andra i det regionala företagandet skulle här kunna fungera som en förebild.
Bengt Johannisson
Professor emeritus i entreprenörskap vid Linnéuniversitet