Vad kan skönlitteraturen lära oss om tjänstepersoners vardag? Rätt mycket visar Anders Björnsson och Björn Rombach och deras medförfattare i antologin Tjänstemannen i skönlitteraturen – bilder av goda och mindre goda byråkrater. I tjugo kapitel – skrivna av forskare från olika discipliner inom humaniora och samhällsvetenskap – diskuteras tjänstepersonens position, roll och arbete i ljuset av alla från Franz Kafka till Elin Wägner, P.C. Jersild och Susanna Alakoski.
Boken tar avstamp i att vi vet förvånansvärt lite om tjänstepersoner. Trots att dessa ofta är ytterst centrala och viktiga i samhället tenderar de att falla utanför radarn. I ett försök att lära om vilka dessa personer är och vad de gör på dagarna vänder sig bokens författare till skönlitteraturen. De är inte ensamma i sin ambition – även på annat håll har skönlitteraturens möjliga status som kompletterande empirikälla beskrivits och diskuterats. Skönlitteraturen kan ge forskare förståelse för frågor som varken kan eller alltid lämpar sig att söka svar på genom fältarbete. Den kan ge oss insyn i självbilder, betydelsen av relationer, drömmar och tillkortakommanden – sådant som sällan berättas om eller låter sig studeras genom observationer eller intervjuer. Och, som Björnsson och Rombach själva lyfter fram i bokens inledande kapitel, skönlitteraturen kan synliggöra inte bara det som intervjupersoner inte vill tala om, utan också sådant som kanske tas för givet.
Boken serverar dock inga enkla eller raka svar på frågan om vem tjänstepersonen är och vad en sådan person gör på dagarna. Trots en enhetlighet i de olika kapitlens titlar – alla kapitel bär rubriker som beskriver vad tjänstepersonen är och gör (t.ex. polis, domare eller lärare, men också t.ex. förhandlare, hjälpreda eller ordningsman) – är det en rätt brokig skara kapitel som gömmer sig där bakom. Bokens upplägg – och kanske framför allt den bredd av skönlitteratur som används som källmaterial – gör att det ryms många teman och diskussioner. Tillsammans skapar kapitlen ett slags smörgåsbord, och även om det kräver en del av läsaren garanterar det samtidigt att det finns något av intresse för alla.
En rad viktiga frågor och spänningar både synliggörs och problematiseras: Om hur svårt det kan vara att göra rätt – särskilt när ordningsamhet inte nödvändigtvis går hand i hand med de egna uppfattningarna om vad det innebär att göra rätt. Om hur omöjligt det kan vara att följa, ofta många i antal, regler – i alla fall om man vill få något gjort. Om hur aspekter som kön, position och professionell status skapar både synliga och osynliga strukturer i tjänstepersoners vardag. Om motsatsförhållandet mellan individuella behov och välfärdssamhällets krav på likriktning och styrning. Och om gränser mellan att vara tjänsteperson och tjänare; om att vara människa och byråkrat.
Flera av bokens kapitel visar också skönlitteraturens styrka som historiskt källmaterial. Vi får till exempel följa med i lärarens vardag från flickundervisning i 1800-talets Sverige till dagens skolmiljö med resursbrist och friskolor. Vi får också en inblick i vardagen som kontorist för ett sekel sedan och om hur Pippi Långstrump beskrevs som inte bara onaturlig, utan också obehaglig i 40-talets Sverige.
Boken erbjuder inte enbart en plattform att diskutera tjänstepersoners arbete, funktion och självbilder, utan ger också viktiga inspel till ett växande intresse för skönlitteraturen som möjlig källa till att förstå mänskligt samspel och sociala fenomen. Skönlitteraturen både påminner om hur komplexa och svårgripbara sociala fenomen och relationer är, men ger också, som Beata Agrell skriver i sitt kapitel om ”Hjälpredan”, verktyg till att fånga och ”levandegöra” abstrakta fenomen. Därigenom kan problematiken göras ”åtkomlig för bearbetning och reflexion” (s. 35).
Varken denna antologi eller skönlitteraturen erbjuder några självklara svar på frågor om vem tjänstepersonen är eller vad en tjänsteperson gör. Men i mötet dem emellan synliggörs sociala fenomen, relationer och inneboende spänningar i roller och uppdrag.
Det är ett möte som lägger grund för och bjuder in till fortsatt diskussion om både vad tjänstepersoner gör och hur skönlitteraturen kan komplettera forskares empiriska studier.
