Det har sagts att samhället faller samman när tilliten förstörs. Därmed blir det viktigt att ställa frågor om hur tillit uppstår och kan bevaras. I den här artikeln presenterar jag två konkurrerande statsvetenskapliga och ett överbryggande historiskt perspektiv på hur tillit uppkommer och fortbestår. Är det civilsamhället, staten eller snarare en allians mellan civilsamhälle och stat som ska ses som tillitens källa? Jag kommer att argumentera för att de statsvetenskapliga perspektiven visserligen åtföljs av tydliga handlingsrekommendationer, men att de samtidigt verkar reducera tillitens ursprung till en eller ett fåtal faktorer. Det mer historiska perspektivet tar hänsyn till fler faktorer men saknar samtidigt distinkta förslag på hur tilliten kan bevaras. Det uppstår därmed behov av mer kunskap och debatt om hur den socialt värdefulla tilliten ska kunna främjas.

Under senare år har tillit blivit ett hett ämne för politiker och forskare. Tillit sägs exempelvis underlätta interaktionen mellan människor och organisationer i ett samhälle. Vidare anses tillit vara en förutsättning för social trygghet, en vital demokrati och grundläggande ekonomiska förutsättningar. I detta perspektiv kan det upplevas som oroväckande att forskare som studerar tillit över lång tid varnar för en negativ utveckling. I sammanhang som både sjunger tillitens lov och hukar sig inför dess nedgång blir det därför angeläget att ställa frågor om och söka svar på hur tillit uppkommer och fortbestår.

Forskningen om relationen mellan tillit och samhällets funktioner har dock en stark mångvetenskaplig inriktning. Här möts inte bara statsvetare, utan även ekonomer, sociologer, filosofer och många andra. Denna artikel avgränsas dock till att redogöra för en diskussion mellan de två etablerade, och delvis konkurrerande, statsvetenskapliga perspektiv samt ett försök till att överbrygga dessa utifrån ett historiskt perspektiv.

En av de forskare som erbjuder ett möjligt svar på tillitens uppkomst är den amerikanske statsvetaren Robert Putnam. I sin bok Den ensamme bowlaren argumenterar han för att tillit är en grundläggande egenskap i välfungerande samhällen. Om människor litar på varandra blir sociala, ekonomiska och politiska relationer smidigare än om de omgärdas av misstro och misstänksamhet. Hur uppkommer och fortbestår då denna socialt värdefulla tillit? Putnam lyfter fram faktorer i den sociala omgivningen i allmänhet och betonar i synnerhet civil­sam­hället och de ideella organisationernas stora betydelse. Framväxten av tillit sker enligt Putnam nämligen inte upp­ifrån, genom exempelvis lagar och förordningar, utan mer underifrån, genom skapandet av normer och ömsesidighet i en social samvaro.

I sin forskning visar Putnam närmare bestämt att täthet och tyngd i föreningslivet har ett klart samband med både hur demokratin fungerar och graden av tillit i ett samhälle. Ju mer människor är organiserade i olika frivilliga nätverk och organisationer, till exempel sångkörer, fågelskådarklubbar och idrottsföreningar, desto bättre fungerar demokrati, ekonomi och samarbete tack vare att individen hyser förtroende för den andre. Och det är i just föreningslivet som detta sammanhållande kitt – i form av starka sociala normer om tillit – uppstår genom att människor socialiseras in i olika former av ömsesidiga nätverk. Ett vitalt civilsamhälle med aktiva medlemmar i föreningar som genomför aktiviteter tillsammans främjar med andra ord graden av tillit i ett samhälle. Om tilliten ska fortbestå bör människor lite förenklat bowla tillsammans i organiserade sammanhang.

Som ett alternativ till civilsamhället som tillitens källa argu­menterar den svenske statsvetaren Bo Rothstein för de samhälleliga institutionernas betydelse. I exempelvis boken Sociala fällor och tillitens problem lyfter han fram den offent­liga sektorn och dess påverkan på graden av tillit i ett samhälle. Han menar följaktligen att det är ur den generella välfärds­politiken och den rättvisa och fungerande stats­för­valt­ningen som tilliten uppkommer och som samtidigt gör att tilliten fortbestår. Den kausala mekanismen går från väl fungerande och rättvisa institutioner till social tillit mellan människor. Människor lär sig med andra ord att lita på var­andra tack vare att de offentliga institutionerna är stabila, pålitliga och gemensamma. Samhället bör därför göra sitt bästa för att bevara de offentliga institutionernas ställning och medborgarnas förtroende för den rättssäkra förvaltningen. I förlängningen kan vi därmed ägna mer tid åt gemensamma aktiviteter och mindre tid åt att skydda oss mot avtalsbrott och svek.

Det finns förstås andra förklaringar till hur tillit uppkommer och fortbestår. Förutom faktorer i den sociala och kulturella omgivningen (som exempelvis Putnam pekar på) eller de samhälleliga institutionerna (som exempelvis Rothstein lyfter fram) har även individuella faktorer betydelse för graden av tillit i ett samhälle. Ambitioner till att reducera ­tillitens uppkomst och fortbestånd till endast en typ av faktorer har emellertid mött kritik. Vilka resurser en individ har tillgång till kan exempelvis ses som ett samspel mellan individuella och samhälleliga faktorer. Vidare utmanas Putnams tes om civilsamhället som tillitens källa av forskning som visar att det knappast finns några skillnader i tillit mellan dem som är aktiva respektive passiva i civilsamhället. Och Rothsteins argu­ment om de offentliga institutionernas betydelse för graden av tillit i ett samhälle får svårt att hantera längre tidsperspektiv och tillitsbetydelsefulla praktiker som sträcker sig tillbaka till 1800-talet.

En forskare som söker att kombinera olika förklaringar till och faktorer bakom tillitens uppkomst och fortbestånd är den svenske historikern Lars Trägårdh. I antologin Tillit i det moderna Sverige beskriver han Putnam och Rothstein inledningsvis inte bara som akademiska rivaler, när det gäller frågan om hur tillit uppkommer och fortbestår, utan även som formade av olika nationella och politiska kulturer. I Putnams perspektiv på föreningslivet som tillitens ursprung kan exempelvis spåras amerikanska antistatliga och prokommunitära strömningar, medan Rothsteins böjelse för de offentliga institutionerna snarare kan härledas till svenskarnas laglydighet och vurmande för välfärdsstaten. Putnam och Rothstein söker vidare svar på olika frågor: tillitens nedgång i USA mot tillitens starka ställning i Sverige.

I likhet med Rothstein strävar Trägårdh efter att identi­fiera en förklaring till varför Sverige är annorlunda och svensken så tillitsfull. Men till skillnad från både Putnam och Rothstein öppnar Trägårdh för att tillit skapas och fortbestår i en rad möten och erfarenheter som individer har i exempelvis familj, civilsamhälle och lokalstat. Han argumenterar också för att dessa möten ofta sker just i gränslandet mellan stat och civilsamhälle. Det senare är viktigt. Snarare än att skildra Sverige som antingen statsdominerat eller som en folk­rörelse­demokrati föreslår Trägårdh i stället att ett utmärkande drag för Sverige kan vara just den nära alliansen mellan offentliga institutioner och civilsamhällets föreningsliv.

I kontrast till Putnam och Rothsteins tydliga handlings­alter­nativ när det gäller tillitens bevarande (mer föreningsliv eller mer institutioner) saknar Trägårdh ett distinkt förslag på hur tilliten ska bevaras. Han presenterar visserligen en tankefigur som han kallar för den svenska statsindividualismen, det vill säga en allians mellan stat och individ som bygger på en kombination av social jämlikhet och individuellt oberoende, och där staten garanterar att dessa grundläggande värden kan realiseras och bevaras. Denna statsindividualism kan visser­ligen bidra till ytterligare förståelse av tillitens uppkomst, men är svårare att använda som underlag till handlingsförslag på hur tillitens nedgång ska motas i grind.

I en strävan efter att undvika att samhället faller samman verkar denna debatt stå mellan två konkurrerande statsvetenskapliga och ett överbryggande historiskt perspektiv när det gäller tillitens uppkomst och fortbestånd. Putnams föreningsliv eller Rothsteins rättsstat lockar med kombinationen av enkla förklaringar och tydliga uppmaningar: bowla mer tillsammans eller stärk förtroendet för välfärdsstaten. Trägårdhs statsindividualism saknar en utstakad väg mot tillitstillväxt men lanserar i stället en mer komplex kombination av individuella, sociala och samhälleliga förklaringsfaktorer. I utrymmet mellan dessa perspektiv uppstår behov av mer kunskap, debatt och andra akademiska perspektiv om hur den socialt värdefulla tilliten ska kunna främjas utifrån faktorer i den sociala och kulturella omgivningen eller i de samhälleliga institutionerna.

Som samhällsvetare med ett intresse för föreningsliv och civilsamhälle tilltalas jag av naturliga skäl av Putnams och i viss mån Trägårdhs resonemang. Till listan över allt det goda som civilsamhället sägs föra med sig för individer och samhälle skulle även kunna adderas åtråvärda värden som tillit och socialt kapital. Det svenska föreningslivet är utifrån dessa perspektiv inte bara en demokratiskola eller en frizon för ideo­logier och utopier, utan även en jordmån för sam­hälle­liga värden, social trygghet och ekonomiska förutsättningar. Samtidigt visar invändningar mot Putnam, som exempelvis att det finns nätverk och föreningar som underminerar demo­krati och socialt kapital, på behovet av mer nyanserade och komplexa resonemang kring tillitens uppkomst och fortbestånd. Det vore också betydelsefullt att utvidga diskussionen till att även inkludera relationen mellan förklaringar till och handlingsrekommendationer för tillit.

Ola Segnestam Larsson
Ekonomie doktor vid Åbo Akademi med inriktning mot organisation och ledning.

Referenser

Putnam, R.D. (2001). Den ensamme bowlaren: Den amerikanska med­borgar­andans upplösning och förnyelse. Övers. M. Eklöf. Stockholm: SNS förlag.
Rothstein, B. (2003). Sociala fällor och tillitens problem. Stockholm: SNS förlag.
Trägårdh, L. (2009). Tillit i det moderna Sverige: Den dumme svensken och andra mysterier. Stockholm: SNS förlag.