Finansialiseringen av den aggregerade ekonomin, i vilken finanssektorn utgör en allt större del, minskar utbudet av välavlönade och stabila arbetstillfällen. Samtidigt gör ett statsfinansierat och statligt understött tillskapande av nya företag, inte minst startups med rötterna i akademisk forskning, att det genereras en arbetsmarknad på vilken i dag fler anställda arbetar i underkapitaliserade bolag, det vill säga bolag som exempelvis är beroende av ett återkommande tillförande av riskkapital. Denna sorts arbete har benämnts venture labour (i denna text försvenskat till venturearbete) – arbete som inte fullt ut kompenseras för den marknadsrisk som arbetet innefattar. Venturearbete avser arbete som utförs i bolag i vilka den ekonomiska säkerheten är begränsad men som kan kompenseras av exempelvis ägande i nystartade bolag (vilket exempelvis utgör den ekonomiska basen för entreprenörskap). Venturearbete, så som det avses i den här texten, handlar emellertid om det arbete som utförs och som inte kompenseras av direkt ägande eller köpoptioner utöver lön. Denna definition är därmed i någon bemärkelse självmotsägande eftersom venturearbete i denna bemärkelse är reguljärt lönearbete. Inom bland annat entreprenörskapsforskningen har det ägnats mycken vetenskaplig möda åt att förstå entreprenörens drivkrafter och egenskaper. Även riskkapitalisters arbete och bedömningsmetoder har varit föremål för omfattande akademisk uppmärksamhet. Vidare har styrelser och styrelsearbete i nystartade bolag studerats av corporate governance– forskare, det vill säga forskare som studerar bolagsstyrning.

Däremot har relativt få managementforskare och andra samhällsvetare bemödat sig om att förstå de medarbetare som arbetar i exempelvis biomedicinska bolag och som erhåller lön men som i övrigt inte har något ägande i det bolag de  arbetar för. Studier av svenska life science-bolag, både i startup-fas och i mer mogen ”venture-fas”, indikerar att dessa venturearbetare i många fall tjänar mindre än den rådande marknadstaxan. De har också få möjligheter att få annan ekonomisk kompensation eller annan service som mer mogna företag kan erbjuda, samt exponeras inte minst för en betydande marknadsrisk. Dock uppfattas arbetet i startups som lärorikt och inspirerande och som en plats från vilken man möjligen kan skapa bestående samhällsekonomisk nytta, till exempel om man blir framgångsrik i att utveckla en ny medicinsk terapi eller ett nytt läkemedel. Utifrån gängse ekonomisk teori kan det hävdas att venturearbetare är beredda att försaka ekonomisk trygghet samt exponera sig för marknadsrisker så länge som ett intellektuellt stimulerande och i grunden meningsfullt arbete kan kompensera för dessa ekonomiska uppoffringar. Frågan är emellertid var gränsen går för hur stor ekonomisk uppoffring och hur stor ekonomisk otrygghet som tolereras av venturearbetare. Denna fråga kräver att vidare institutionella förhållanden belyses.

Till skillnad från exempelvis låglönearbete, lågkvalificerat arbete och andra former av arbete som utförs av mer eller mindre utsatta grupper på arbetsmarknaden, är venturearbetare i regel högutbildade och ibland forskarutbildade. De har därmed förhållandevis goda förutsättningar för att erhålla ett nytt arbete om den nuvarande arbetsgivaren skulle misslyckas med att uppbringa nytt kapital eller av annan anledning tvingas avsluta sin verksamhet. Venturearbetet är därmed beroende av en dynamisk arbetsmarknad i vilken det föreligger möjlighet att under sin karriär alternera mellan större bolag, startups, konsultbolag (det vill säga små expertdrivna bolag, ofta med få anställda eller enmansbolag) eller inkubatorer och science parks. Venturearbete, åtminstone i biomedicinska bolag men sannolikt även inom teknikbaserade bolag, dataspelsbolag och andra kunskapsbaserade bolag, är vidare internationellt till sin natur; medarbetare i life science-startups kan med lätthet föreställa sig ett framtida arbete i Köpenhamn, Zürich, Cambridge eller Boston om den nuvarande arbetsgivaren skulle försvinna. En upplevd god arbetsmarknad, såväl i Sverige som utomlands, har därför en positiv effekt på benägenheten att exponera sig för risk.

En annan institutionell faktor är den svenska välfärdsmodellen, inom vilken kvalificerade medarbetare med ingenjörseller medicinsk utbildning kan tänka sig att ägna sig åt mer intellektuellt inspirerande arbete än vad de upplever att de  skulle kunna göra i ett medelstort eller stort bolag. Denna välfärdsmodell, finansierad av ett i internationell jämförelse högt skatteuttag för höginkomsttagare, medför möjligen en större riskaptit bland grupper som är kvalificerade för venturearbete men som inte erbjuds lika förmånliga villkor som i mer solida bolag. Den välfärdsmodell som utvecklats i Sverige och som förefaller ha ett brett stöd över ett politiskt spektrum och hos medianväljaren har ibland kritiserats för att underminera individens incitament till att exponera sig för risk eller i största allmänhet göra mer omfattande ansträngningar. Detta verkar dock inte ha stöd i forskning, då empiriska studier snarare visar på motsatsen: att välfärdsmodellen möjliggör, åtminstone för vissa individer, en karriär i företag med högre riskexponering. Det finns här beröringspunkter med bland annat feministisk forskning som pekar på hur kollektiva investeringar möjliggör individuella projekt. Studier på aggregerad nivå har också visat att Sverige står sig väl som innovationsoch entreprenörsland, samt att andra länder som kan uppvisa liknande resultat i regel har en likartad välfärdsmodell.

I takt med att storföretag splittras upp och ersätts av nätverksbaserade modeller för bland annat forskning och utveckling så kommer sannolikt utbudet av venturearbete att öka. I Dagens Nyheter rapporterades i januari 2017 att antalet ”egenanställda” hade ökad med 47 procent årligen under perioden 2011–2015, dock möjligen från låga initiala nivåer. Detta innebär nära nog en sjudubbling under denna period. Inte minst inom journalistiken är denna tendens tydlig, vilket bland andra företagsekonomen Maria Norbäck påvisat, med ökad betoning på kortsiktiga kontrakt och frilanskontrakt, det generösa statliga presstödet till trots. Färre högutbildade personer kommer sannolikt att arbeta i storföretag och fler kommer att arbeta hela eller delar av sin karriär i underkapitaliserade bolag.

Detta innebär att företagsekonomer, ekonomisociologer och andra akademiska forskare bör ägna mer tid åt att förstå de villkor som venturearbetare är verksamma under. Inte minst bör forskning om finansindustrins remarkabla expansion under den senaste trettioårsperioden kopplas samman med utvecklandet av dessa nya nätverksstrukturer. Trots att den globala finansindustrin har tillgångar som vida överstiger den samlade globala bruttonationalprodukten finns det alltjämt en betydande brist på riskkapital, vilket resulterar i ett brett utbud av underkapitaliserade bolag. Studier visar exempelvis att det är mer attraktivt att återinvestera finanskapital på finansmarknaden än att investera i små biomedicinska och tekniska bolag. Dessa studier kastar en skugga över det vanligt förekommande påståendet att finansmarknadens roll är att omfördela finansiella medel från mogna branscher med få investeringsmöjligheter med rimlig förväntad avkastning till expansiva och dynamiska branscher med många attraktiva investeringsmöjligheter med högre förväntad avkastning. I dagsläget finns det endast begränsat vetenskapligt stöd för denna optimistiska syn på finansindustrin.

I de fall då marknaden misslyckas återstår alternativa lösningar, såsom ökat statligt engagemang, filantropi eller finansiella innovationer i periferin av finansindustrin. Ett nytt grepp skulle kunna vara ett statligt administrerat obligationssystem med syfte att stödja life science-bolag. Vidare kan man tänka sig ett reformerat skattesystem i vilka riskkapitalfinansierade företag skulle kunna betala lägre arbetsgivaravgifter. Andra exempel är en lägre beskattning av de optionssystem som riskkapitalfinansierade företag gärna vill använda för att bland annat locka kvalificerad arbetskraft till svenska bolag, eller ett mer riskorienterat användande av de statliga pensionsfondernas medel. I Sverige finns det en förhållandevis hög konsensus om värdet av statliga initiativ och regleringar, och stora delar av uppbyggnaden av exempelvis det biomedicinska innovationssystemet har väsentligen finansierats och drivits av skattemedel. Inom det biomedicinska fältet har detta varit till gagn för uppbyggnaden av en entreprenöriell kultur och tillskapandet av en mängd mindre bolag. Det privata riskkapitalet kan dock aldrig fullt ut ersättas av skattemedel, då det är politiskt oattraktivt samt fördelningspolitiskt och etiskt tveksamt att låta skattemedel bekosta utvecklingsarbete i privatägda bolag, även om syftet med verksamheten är gott.

Under alla förutsättningar bör fler företagsekonomer och andra samhällsvetare engagera sig i studier av hur venturearbete gestaltar sig, det vill säga arbete i vilket arbetstagaren exponerar sig för entreprenöriella risker men utan att få någon ekonomisk kompensation i paritet med denna riskexponering. Entreprenöriell inspiration, intellektuella utmaningar och känslan av kollegialitet och meningsfullhet i all ära, men om tendensen är att den framtida ekonomin i allt större omfattning kommer att förlita sig på det som brukar kallas external labour markets så kommer venturearbete inte att förbli en mer marginell företeelse utan ett reellt anställningsförhållande för en allt större grupp på arbetsmarknaden. Vad detta betyder för exempelvis professionellt arbete och i vilken omfattning professionella arbetare kommer att förlora kontrollen över sitt dagliga arbete är ännu inte fullt klarlagt. Denna frågeställning ger goda möjligheter till vidare studier.

Alexander Styhre
Fakultetsprofessor inom organisation och management vid Företagsekonomiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Referens

Dagens Nyheter (2017-01-29). Facken varnar för nya jobbtrenden.