Debattartikel av Karin Brunsson, Uppsala universitet

Välkommen att skicka in inlägg och kommentarer på publicerade debattartiklar. Dessa får innehålla högst 3000 ­tecken inklusive blanksteg och skickas till redaktionen.
Vi ­kommer att publicera utvalda kommentarer i anslutning till artikeln.

Det tycks finnas en föreställning bland samhällsvetare – och inte minst bland företagsekonomer – att akademiskt skrivande är en särskild sorts skrivande, rent av en litterär genre, som både forskare och studenter behöver lära sig. Själva ordet skrivande är kryptiskt: syftar det på arbetet med att skriva (”i skrivande stund”) eller handlar det om ett så kallat produktivt suffix – så att skrivandet även gäller resultatet av arbetet? De krav som bör ställas på akademiskt skrivande skiljer sig inte från vad som gäller för god sakprosa. Att akademiska texter är svårlästa kan i stället hänföras till en gammal uppfattning om status.

Av dem som skriver sakprosa bör man kunna förvänta sig hederlighet. Läsare ska kunna lita på att skribenterna redovisar alla relevanta uppgifter de har tillgång till. Det är ohederligt att hoppa över uppgifter som inte passar in i de önskade resultaten, liksom det – förstås – är ohederligt att knycka texter från andra. 

Ett annat krav är hänsynsfullhet. Det finns etiska regler för hur uppgiftslämnare och and­ra som skribenterna har tagit hjälp av ska behandlas. I många fall krävs större hänsyn än vad som framgår av reglerna.

Resultatet av arbetet bör uppfylla ytter­ligare två krav. Texten ska vara tydlig. Det räcker inte med att skribenterna förstår vad de menar – det bör även de tilltänkta läsarna göra. Ockhams rakkniv gäller: ”Man bör inte mångfaldiga tingen utöver det nödvän­diga.” 

Texten ska vara saklig. Känslor och lösa påståenden hör hemma i andra slags texter. När studenter frågar om de får tycka något i sitt examensarbete är svaret nej. En insiktsfull analys och väl underbyggda slutsatser är någonting annat. Det gäller även (försiktiga) spekulationer om framtiden, som också måste utgå från resonemangen tidigare i texten.

Dessa fyra regler gäller formerna för hur sakprosa bör utformas. Därtill kommer förväntningar på att åtmin­stone några läsare ska lära sig något. Helst ska de bli överraskade. Idealet formulerades av Murray Davis för femtio år sedan: Du trodde att du visste hur det förhåller sig, men nu ska jag ska övertyga dig om att det förhåller sig på rakt motsatt sätt! Texter om förhållanden som läsarna redan känner till blir ointressanta och är ingen­ting som läsare vill slösa tid på. Det hjälper inte att texterna är svårlästa. 

Förr i världen (för länge sedan), när människor fortfarande kunde skriva för hand, utvecklade många en personlig handstil. Den kunde med tiden bli svår att tyda. Särskilt läkare brukade anklagades för att skriva oläsligt. Grafologer ägnade sig åt att tolka handstilar och koppla dem till bestämda
personlighetsdrag. Samtidigt fanns det ett allmänt samband mellan utbildning och handstil: ju högre utbildning, desto oläsligare text.

Detta samband gäller fortfarande, men döljs i föreställningen om det akademiska skrivandet. Texter som skrivs i Times New Roman eller något annat lättläst typsnitt blir bokstavligen lättlästa. De blir svårlästa av andra skäl – för att skribenterna inte förstår vad de själva menar, för att de blandar in sofistikerade begrepp som andra har hittat på, men som inte har med saken att göra, för att de tror att de måste upprepa vad alla andra någon gång har sagt i ämnet, för att de skriver sida upp och sida ner utan att komma till saken eller för att de tror att det är deras uppgift att utvärdera texten.

Utmärkande för akademiskt skrivande är att resultatet är svårläst. Det kan bidra till en känsla av akademisk samhörighet (för att krångliga texter ger status), men skiljer sig i viktiga avseenden från god sakprosa. Resultatet av skrivarmödorna blir enahanda texter där skribenterna trivialiserar sina resultat och tar loven av alla över­rask­nings­moment genom att själva tala om hur värdefulla deras resultat (”bidrag”) är. Det banala har blivit det nya intellektuella, som Jessika Gedin påpekade i radioprogrammet Spanarna. 

Föreställningen att akademiska tex­ter har – och bör ha – egenskaper som på nå­got avgörande sätt skiljer sig från annan sakprosa är befängd.

Akademiker behöver hitta andra statusmarkörer än en svårläst skrivstil.