Debattartikel av Tobias Johansson, Örebro universitet.
Välkommen att skicka in inlägg och kommentarer på publicerade debattartiklar. Dessa får innehålla högst 3000 tecken inklusive blanksteg och skickas till redaktionen.
Vi kommer att publicera utvalda kommentarer i anslutning till artikeln.
Under min tid vid Förvaltningshögskolan i Göteborg förundrades jag alltid över mina kollegors studier som alla pekade i en riktning: homo economicus existerar in vivo och hen finns i vita rockar på sjukhusen. De styrmodeller som infördes i landstingssektorn fick högt utbildade och reflexiva människor att agera än mer kalkylerande än vad axiomen bakom modellerna indikerat. Nu förundras jag över samma sak igen, hur jag och mina kollegor kan dras med i racet att publicera halvmesyrer till seriös forskning bara för att vara ”systemet” till lags. Dvs. fokusera på att publicera artiklar (vilket med stigande erfarenhet blir rutin för många), istället för att bedriva gedigen, ofta riskfylld och långsam, forskning som potentiellt kan göra skillnad. Jag trodde faktiskt att vi hade ett större professionellt kapital än så, men inser att det är oerhört svårt att inte rätta in sig i ledet. Det räcker med att någon här och där (ofta de i toppen) anammar den moderna approachen till att vara akademiker (presterare) för att alla som vill kunna ägna sig åt forskning måste göra det samma.
Det är också väldigt bekvämt att ägna sig åt publicering istället för forskning eftersom vi inte behöver utsätta oss för risken att inte ha något resultat att visa upp på eventuell forskningstid. Bekvämt är det också för begreppsutredande eller begreppsanvändande artiklar med empiri som kuriosa eller belysande exempel (gängse artikeln) inte alls kräver samma ansträngning som åravis av teoretiskt tänkande, noggrann studiedesign och insamling av substantiell empiri som kan förklara eller de facto blottlägga något nytt. Forskning som ofta innebär ett par misslyckade studier (ej publicerbara) bakom genombrottet och publiceringen. Alla vet att majoriteten av de artiklar som vi skriver och publicerar inte tillför någon ny kunskap till fältet i egentlig mening. De är en typ av bukfylla (snabbmat) i ens CV som visar att man kan publicera eller prestera. Varför skrev du den artikeln? – för att jag kunde eller var tvungen…
Eftersom riksdag och regering, universitetsledningarna och de viktiga forskningsfinansiärerna i Sverige verkar vara helt oförmögna att inse problemen med den praktik av onödiga och ibland undermåliga publikationer de tvingar fram så måste forskarkollegiet själva lösa det. Den alltmer proletariserade universitetslärar- och forskarprofessionen måste återta kommandot och makten över sin egen utveckling. Hur skall vi komma ifrån det ramverk som tämligen blint stimulerar publicering i sig snarare än gedigen och ofta riskfylld och långsam forskning? Att få upp ögonen för en motrörelse kan vara en väg att gå för att mobilisera förändring.
Rörelsen, som vunnit visst, men alldeles för litet, genomslag är den för långsam forskning: slow science (movement). Webbsök på det och ni kommer bland annat till ett manifest som en grupp forskare i Tyskland författat. Rörelsen menar mycket, men bland annat menar de att forskning måste få ta tid och skall ta tid annars är det troligtvis inte bra och viktig forskning. Likt skillnaden mellan fast food och slow food. Som en följd är det är naturligt att publiceringsfrekvensen också minskar och att publicering föregås av mödosamt och tålmodigt arbete. Hellre fem substantiella publiceringar än 30 tillräckligt–bra–för–att–bli–publicerade på en livstid.
Mycket kommer tillbaka till meriteringssystemet inom akademin. Förutom de administrativt utförda utvärderingarna av vår forskning är det ofta vi själva som utvärderar varandra. Här finns det mycket vi kan göra för att premiera god och intressant forskning med tydliga bidrag framför volymen av publiceringar. En fransk akademiker (Joël Candau) har till exempel föreslagit att för en professorsbedömning skall endast fem (5) forskningsarbeten bedömas. Ingen hänsyn får tas till volym utöver det. Det är innehållet och nivån på forskningen i artiklarna eller böckerna som avgör. Det innebär att en person med fem omsorgsfullt utförda forskningsarbeten skulle kunna konkurrera ut en person med 30-talet artiklar om denne inte har fem verk som är i paritet med konkurrenten. En medarbetare vid ett universitet skall inte heller kunna bli befordrad till professor om hen inte har fem omsorgsfullt utförda forskningsarbeten av hög kvalitet (uppenbart gedigen och riskfylld forskning ligger bakom). Men samtidigt behöver hen inte ha fler! Det är det logikskiftet som måste präntas in. Kvantitet skall aldrig kunna utgöra ett substitut för genuint intressant och mödosamt utförd forskning vid relativ prestationsbedömning av forskare. Ens publicerade artiklar skall vara toppen på forskningsisberget inte hela berget eller mer därtill.
Det här kräver dock en något ny sakkunnigpraxis. Idag upplever jag att det är relativt få sakkunniga som faktiskt läser verken noga och självständigt bedömer kvaliteten (med fem verk per sökande underlättas det). Det görs en ganska ytlig (som bäst rankingbaserad) helhetsbedömning som ofta leder till att kvantiteten blir avgörande. En modell för att ge ökade incitament (inte arvode!) till rimliga bedömningar av varandra är att öka synligheten av meriteringsbedömningar.
Initialt, varför inte låta alla professorsbedömningar inom företagsekonomi bli publicerade som digital bilaga till O&S eller via Fekis web? Min uppfattning är att transparensen och publiciteten skulle ha en avsevärt disciplinerande effekt på rimligheten i sådana bedömningar och därmed också bidra till sakkunnigsystemets återupprättande som ett motmedel mot fast science. Framförallt skulle det kunna skapa en sund debatt om vad kvalitet i forskning är enligt oss själva. Handlar det om antalet artiklar eller något annat? Hur ser viktningen ut mellan ”kvalitet”, ”substans”, ”skicklighet” och kvantitet i bedömningar? Går störst trots allt alltid först? Polemiken som skulle uppstå därur tror jag hade varit en viktigt och önskad bieffekt.
Så, om du inte redan har provat, testa ett riktigt långkok nästa gång. Bon appetit!
Texten bygger på en längre utläggning som går att finna på skribentens sida på
www.researchgate.net.