Förstelärarreformen, också kallad karriärstegsreformen, initierades med ambitionen att höja lärares status. Trots att det tidigare förekommit hierarkiska strukturer inom lärarkåren fick reformen ett svalt mottagande i svenska skolor. Införandet var långt ifrån problemfritt. Tanken var att premiera de bästa lärarna, men den nya befattningen var inte automatiskt kopplad till några nya uppgifter, vilket i mångas ögon kom att skapa en orättvis gradering bland kollegor. Under tre år följde forskarteamet sju olika skolor i olika områden för att kunna ge en bild av hur införandet av förstelärare har påverkat skolan och skolans organisation. De har utifrån detta arbete kunnat identifiera tecken på vad denna reform har haft för inverkan på läraryrkets status.
Alvehus, Eklund och Kastberg har sett att förstelärarnas uppgifter har skiftat under de år som befattningen funnits. De fann att de uppgifter som förstelärare genomför har kommit att utarbetas i samråd mellan förstelärare och deras rektorer vilket gör att uppgifterna skiljer sig åt en del mellan olika skolor, städer och kommuner. Det har för förstelärarna själva varit viktigt att orientera sig mot skolledningen och pedagogisk utveckling och undvika expertrollen i klassrummet för att inte inkräkta på den autonomi som läraryrket traditionellt vilar på. Författarna ser tydligt i sina samtal med lärare att förstelärarnas legitimitet varierar med de uppgifter de genomför: De förstelärare som har fått en övergripande arbetsuppgift, frånkopplad det innehåll som sker i klassrummet dagligen, accepteras och uppskattas i större utsträckning än de som inte tar ett större ansvar på organisationsnivå.
Detta ser vi rektorer fortfarande spår av ute på skolorna vid tillsättning av nya förstelärare. Varje tillsättning som inte kommer med ett tydligt ansvar ifrågasätts direkt till rektor eller till försteläraren. Här kan vi som skolledare ta denna bok till hjälp för att underlätta för nytillsatta förstelärare. Ju tydligare och mer övergripande uppdrag, desto högre acceptans – under förutsättning att försteläraren anses kompetent nog att genomföra uppdraget.
Har då införandet av förstelärarreformen höjt lärarnas status? I sin bok ifrågasätts den ”allmänna sanningen” om att läraryrkets status har sjunkit. De visar en mer nyanserad bild av den förändring som skolan och yrket genomgått, framförallt genom att diskutera införandet av förstelärare knutet till annan professionsforskning. Ett centralt begrepp för författarna är autonomi. Läraryrket har historiskt varit ett yrke där läraren själv har haft stort inflytande på klassrumspraktik och arbetstid. I och med kommunaliseringen har möjligheten att bestämma själv upplevts minska, administrativa uppgifter har lagts till och lärare har upplevt att de ägnar allt mindre tid åt undervisning. Vad författarna kan se är att i och med införandet av förstelärare och de uppgifter dessa utför skyddas lärarnas autonomi i klassrummet.
Slutsatsen från författarna är att lärarkåren stärkts genom ökad kapacitet och kunskapsförmedling samt en större förmåga att reagera på förändringar tack av införandet av förstelärare.
Detta resonemang och argumenten för det kan vara till stor hjälp de gånger lärarkårens status kommer på tal. Det är viktigt att kunna bemöta känslan på ett tydligt sätt så att yrkeskåren tillsammans kan se bortom sin föreställning och tillsammans stiga ut ur den och utvecklas mot något starkare. Jag tror att det kan vara viktigt att lyfta fler fakta som kan skingra den ”allmänna sanningen” om ett yrke som förlorar sin status. Kanske behöver denna uppfattning undersökas ur fler perspektiv för att få grepp om känslan och kanske också orsaken till den helt?
Av Christin Stigborg, rektor vid Klagshamnsskolan, Malmö
