Hoppa till innehåll

Bokrecension

Tillbakablickar: En professors erinringar

Tillbakablickar: En professors erinringar

Lars Engwall. Ekerlids förlag, 2022.

Recension av Signe Jernberg

Tillbakablickar: En professors erinringar

Tillbakablickar: En professors erinringar

Lars Engwall. Ekerlids förlag, 2022.

Recension av Signe Jernberg

I personregistret i Lars Engwalls nyutkomna memoarer finns 1397 människor upptagna, om jag räknat rätt. Eftersom boken är 462 sidor lång exklusive personregister så innebär det att jag fått bekanta mig med drygt tre nya personer per sida under min läsning. Lars Engwall har inte samarbetat med alla dessa 1397, varken Swedenborg, Marilyn Monroe eller William Wordsworth, men många av dem har han haft samröre med. Det här är memoarer som handlar om nätverk och kollektiva ansträngningar.

Strukturen som valts för boken är dock utifrån de roller Lars Engwall haft i sitt studie- och yrkesliv. Han skriver underfundigt, med klädsam självironi, men utan blygsel för att lyfta fram egna prestationer om livet han levt i rollen som student, doktorand, doktor, professor, ledningsledamot, utvärderare, grans­kare, stiftelseledamot, managementforskare, organisationsforskare, akademiledamot och emeritus. 1961 tar Engwall studenten, därefter kommer en exposé över hans liv, uppdrag som granskare vid forskningsråd, ledamot i stiftelser och akademiska sällskap, interna uppdrag på universitetet, doktorander, forskningsnätverk, forskargrupper och konferenser, ofta internationella sådana. En aldrig sinande ström av aktivitet och engagemang fram till i dag då han fortfarande är aktiv i stiftelser och akademier, och kommer till institutionen i Uppsala för att delta i seminarier, är på plats.

Om professorns roller bildar varpen i den gobeläng över livet som vävs i boken, så är människorna inslaget som ger berättelsen liv, mönster och bilder. Den stora massan träffar han och samarbetar med i externa sammanhang, professorer, politiker, företagsledare, kulturarbetare och många and­ra. Han berättar ofta med ömhet i rösten men ibland lite bitskt om människorna han arbetat med. Ömheten står ofta i relation till kunnighet och skicklighet hos den andra. Genom människorna tydliggörs att organiseringen av vetenskapen ofta är informell, ett nätverk leder till ett annat. Boken skildrar hur vetenskap är organiserad utanför universiteten, hur beslut fattas, vad syftet med verksamheterna är, hur människor väljs in, och vilka människor som väljs in. Dessa är till största delen vita män med socialt och kulturellt kapital, men i bokens kronologi kan skönjas att det sakta håller på att ändras.

Återkommande i boken är dråpligheter som drabbar professorn i mötet med alla dessa människor. Professorns fru Gunnel Engwall, tillika professor, är ofta inblandad i dråpligheterna. Läsaren tas med på segelbåtsturer som går snett och till den gång då Lars och Gunnel tappar ett berg med kiwifrukter på golvet i en flott hotellobby i Rom.

Jag roas av myllret av människor, miljöerna och dråpligheterna, men ibland hade jag hellre läst fördjupade beskrivningar istället för att möta figurer som mer är statister än aktörer. Många intressanta händelser svischar förbi lite väl snabbt. För mig som företagsekonom är de delar som handlar om företagsekonomi intressanta, genom boken får jag ytterligare inblick i ämnets historiska utveckling. Det är ju en av professorns många paradgrenar men tyvärr är inslagen av själva ämnet inte så stort, jag hade gärna läst mer.

I mina ögon är det här en bok skriven för unga forskare och universitetslärare, den ger en bild av vad det innebär att ta ansvar som disputerad, som möjligen håller på att gå förlorad. Visst har Lars Engwall tyckt att det varit roligt och säkert blivit smickrad av alla uppdrag, men att över lång tid utföra saker i de här miljöerna kräver uthållighet och förmåga att bita ihop som varken smicker eller roligt kan uppbåda, det krävs ansvarskänsla. Engwall skriver själv en del om vetenskapens tilltagande individualisering, som inte kommer av själviska individer utan av granskningssystem. Om vetenskapen ska behålla sin legitimitet och relevans behöver det individualistiska kompletteras med orientering mot det kollektiva. Visst kan jag fnissa lite åt det digra personregistret, och förfasas över alla män av börd, men i det finns också något fint: människor som tar ansvar tillsammans. Jag tänker att det behövs fler som Lars Engwall som tar hand om vetenskapen tillsammans med andra, och att många unga inom vårt skrå kan ta intryck av hans tillbakablickar.

Av Signe Jernberg

Signe Jernberg är universitetslektor i företagsekonomi vid Högskolan i Gävle.

Dela denna artikel

I Organisation & Samhälle har du som är företagsekonom chans att använda dina specialkunskaper för att skriva om centrala samhällsfrågor inför en bred publik. 

De texter vi publicerar är artiklar, bokrecensioner, bok- och filmkrönikor och debattinlägg.

Fler recensioner

Bok- och filmkrönikor

Rum utan utsikt

Att nörda in sig på saker är ofta ett signum för nutidsmänniskan. Detta märker inte …

Tänk som ett träd

”Jag ligger och tittar ut genom fönstret på trädet i min trädgård. Hela dagarna, många dagar. …

Följ oss på Facebook och Twitter