Daniel Ericsson har skrivit en koncis bok om metod vars ambition är att synliggöra och problematisera några av de mer framträdande myterna om metod, samt erbjuda alternativa sätt att tänka som går bortom dessa. Med myter avser Ericsson ”begrepp vars betydelser anses vara så pass självklara att de inte behöver diskuteras” (s. 5). Boken är organiserad runt åtta myter, vilka kontrasteras med alternativa synsätt. Dessa kontraster formar åtta relaterade diskussioner, vilka representerar bokens nyckelkapitel och som kortfattat kan sammanfattas enligt följande:
(1) Myten om universitetet: Är universitetet enhetligt och grundat på ett enda paradigm, eller inhyser det flera paradigm? (2) Myten om vetenskapen: Är forskning positivistisk och värderingsfri, eller är den tolkande och bejakar att forskaren och hennes förkunskaper påverkar den kunskap som produceras? (3) Myten om teori: Handlar teori om universella påståenden som kan förutspå framtiden eller om ett språk som används för att begripa världen bättre? (4) Myten om forskningsmetod: Handlar valet om metod om kvalitativ eller kvantitativ metod, eller handlar det om att låta sig influeras av forskningstraditioner som i sin tur kan inrymma såväl kvalitativa som kvantitativa metoder? (5) Myten om empiri: Kan empiri samlas in och betraktas som färdiga fakta eller konstrueras empirin av analytikern? (6) Myten om problemet: Handlar ett forskningsproblem om att identifiera ett ”glapp” mellan teori och empiri, eller handlar det om att skapa utrymme för att bidra till ett pågående samtal om ett empiriskt fenomen? (7) Myten om forskningsprocessen: Är forskningsprocessen en linjär steg-för-steg-process, eller handlar den om att söka ledtrådar som skapar mening? (8) Myten om skrivande: Är skrivandet en neutral avrapporteringsprocess, eller är det kontextualiserat berättande?
Själva myterna utgörs av det första ledet i punkterna 1–8 ovan, medan det andra ledet utgör alternativen till myterna. Det är alltså det enhetliga universitetet, den positivistiska forskningen, teori som universella påståenden etc. som är myter. Som jag läser boken förespråkar Ericsson generellt en hållning som bejakar både myten och alternativet. Detta kommunicerar han genom föreställningen om ”diversitetet” som inhyser flera paradigm (snarare än universitetet vars namn ger vid handen att bara ett skulle vara tillåtet). Samtidigt är författarens förkärlek för alternativet tydlig. Det är ju framförallt myterna som problematiseras, medan alternativen framställs som vettigare.
Överlag är Ericssons bok upplysande och tar upp viktiga och intressanta diskussioner. Själv fick jag allra mest ut av att läsa om punkt 6 ovan. Kapitlet heter ”Myten om problemet”, men handlar lika mycket om vad som kan utgöra ett bidrag i en studie. Ericsson belyser denna fråga förtjänstfullt genom att prata om hur man kan konstruera ett bidrag genom att belysa ett känt empiriskt fenomen från ett nytt teoretiskt perspektiv eller med hjälp av en ny metod, eller genom att studera ett nytt empiriskt fenomen. Detta kapitel torde vara mycket värdefullt för studenter som undrar vad som avses med att ”göra ett bidrag”.
För en forskare eller för den delen en masterstudent framstår myterna nog i bland som något överdrivna. Vem tar för självklart att universitetet bara inrymmer ett paradigm eller att ”Kunskap kan bara bli till på ett enda sätt” (s. 19)? Ganska få forskare, och även få masterstudenter, gissar jag. Även framställningen av positivismen som förgivettagen framstår som något överdriven – bland organisationsforskare i Sverige framställs positivism ofta närmast som ett skällsord, tänker jag.
Samtidigt har Ericsson en poäng i att vi behöver tala om dessa frågor, myter eller ej. Och boken riktar sig inte främst till forskare utan till studenter. Att sätta boken i händerna på studenter tidigt i utbildningen kan säkert undvika många missförstånd kring vad universitetet, kunskap och forskning är för något. Dessutom kan jag konstatera att jag också lärde mig en del och påmindes om mycket matnyttigt genom att läsa boken, trots hyfsat lång erfarenhet inom universitetet. Jag tänker att jag skall låta mig inspireras av Ericssons upplägg när jag designar introduktionsföreläsningen till min metodkurs.
Jens Rennstam är docent vid Företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet.
