Debattartikel av Fanny Forsberg Lundell

Välkommen att skicka in inlägg och kommentarer på publicerade debattartiklar. Dessa får innehålla högst 3000 ­tecken inklusive blanksteg och skickas till redaktionen.
Vi ­kommer att publicera utvalda kommentarer i anslutning till artikeln.

Vår värld och våra samhällen har gått igenom en rad förändringar under de senaste årens coronakris. Förutom effekter såsom en överbelastad vårdapparat, växande psykisk ohälsa och en snabbspolad digitalisering, tror (eller i alla fall hoppas jag!) att en del människor har fått en förändrad syn på vetenskap och politik. Det faktum att olika länder valt olika vägar i sin hantering av coronaviruset har visat att forskarvärlden inte kunnat bidra med ett entydigt svar. Om det är något positivt vi lärt oss under pandemin är det att policyrekommendationer inte hand­lar enbart om forskningsrön, utan att värderingar också har ett avsevärt inflytande. Därtill kommer också praktiska ställningstaganden, som har att göra med till exempel genomförbarhet och realpolitiska hänsyn. 

Som forskare funderar man väl alltid på – vissa mer än andra, beroende på vad man forskar om – hur ens forskning skulle kunna omsättas i praktiken. Detta aktualiseras mer och mer, inte minst på grund av den större vikt som nu läggs vid samverkan och samhällspåverkan. Frågan blev alltmer brännande för mig själv under åren 2014–2017, då jag var med och startade något så ovanligt som en tankesmedja för ett helt vetenskapligt fält (ett kamikazeuppdrag, kan man tycka!) – en tankesmedja för humaniora – som fick namnet Humtank. Som en reaktion mot Svenskt Näringslivs utfall mot hobbykurser inom humaniora, som inte ansågs vara varken samhällsekonomiskt hållbara ­eller nyttiga, drog några dekaner i gång ett slags motrörelse. 

Tanken var att dels motverka negativa tongångar inom det egna skrået gällande den eviga krisen inom humaniora, dels nyansera förenklade uppfattningar om humanioras relevans i det omgivande samhället. Vi var ett gäng högt specialiserade forskare som helt plötsligt fick fundera på hur vi skulle kunna formulera humanioras värde och användbarhet, och det på ett sätt som skulle kunna övertyga fler att detta forskningsfält faktiskt fått oförtjänt lite resurser under åren och att humaniora i själva verket är oundgängligt för samhällsutvecklingen. 

Ett av de områden vi började fundera på var beslutfattande och policyarbete. Vi kunde enas om att humanistisk forskning borde beaktas mer i policyarbete – men exakt vilken humanistisk kunskap? Det hade vi nog mer oklara idéer om. Där och då började jag begrunda den problematiska – men mycket spännande – relationen mellan forskning och policy. 

Det var dock inte förrän 2019 som jag fick tillfälle att fundera på frågan på allvar. Januariavtalet, som presenterades i början av det året, innehöll en reform som länge figurerat i den politiska debatten: språktest för medborgarskap. Denna heta potatis, som lanserats av dåvarande Folkpartiet 2002, skulle nu bli verklighet. Direkt sattes en debatt i gång, och språkforskare gick ut och hävdade att språktest ”var en dålig idé” ut­ifrån forskningsläget. Som kollega till dessa språkforskare, dessutom i närliggande fält, undrade jag febrilt vilken forskning de grundade sig på, när de tvärsäkert avfärdade reformen. Jag skrev en debattartikel, som till slut utmynnade i att jag skrev en rapport om forskningsläget rörande språkkrav för tanke­smedjan Timbro (2020). 

Efter en djupdykning i forskning från bå­de språkvetenskap, nationalekonomi, stats­ve­tenskap och ekonomisk historia stod det klart för mig att det fanns två olika dimensioner som debatten handlade om. Dels hade vi den empiriska sidan, som handlade om språktest och dess påverkan på språk­inlär­nings­benägenhet, som i förlängningen borde leda till bättre integration av olika slag. Dels hade vi den normativa sidan, som handlade om hur vi från ett politiskt-filosofiskt perspektiv kunde betrakta språkkrav som symbol. 

En av mina slutsatser blev att den empiriska forskningen om utfall på integration var otillräcklig. Det fanns några få studier, men resultaten var inte entydiga. När det gällde symbolfrågan kunde man givetvis se olika på den utifrån olika politiska perspektiv. Precis som att vissa kan anse att ett språktest är exkluderande, kan andra sätt att betrakta medborgarskapet innebära att det är bra att stärka och skydda demokratin genom ett slags ”inträdesprov”. Dessa ståndpunkter är normativa – inte baserade på empirisk forskning. 

Då jag konstaterade denna brist på större kvantitativa studier som rörde utfallet av reformen insåg jag det svåra i att, utifrån ett forskningsperspektiv, föra fram en tydlig uppfattning om den föreslagna policyns giltighet. Det fanns mindre, kvalitativa studier, fall­stu­dier och framför allt ideologiskt färgad diskursanalys av policydokument, men den kvantitativa språkforskningen om språktests faktiska påverkan på språkfärdighet och motivation lyste med sin frånvaro. 

Det blev därmed uppenbart att argument för eller mot policyn ofta handlade om symbolfrågan och inte om utfallet. Våra olika forskningstraditioner fyller olika funktioner, men om vi vill påverka beslutfattande och bidra till genomförande av reformer är kvantitativa studier en oundgänglig komponent. Genom sådana resultat kan vi vägleda beslutsfattare om möjliga utfall, och de får sedan kalibrera dessa i förhållande till de värden som de väljer att prioritera.