Det finns ett stort antal multinationella industriföretag med liknande produkter som konkurrerar med varandra i många länder – man talar om att företagen är utsatta för ”global konkurrens”. Detta begrepp har spritt sig även till andra områden. Inom utbildningsområdet hör man ofta påståendet att universitet är utsatta för global konkurrens; universitet i Sverige antas konkurrera med universitet på andra sidan jorden. För en oskyldig betraktare är nog sådana påståenden inte alldeles självklara och kan till och med verka lätt bisarra. Varför och på vad sätt skulle Lunds universitet konkurrera med ett universitet i Shanghai? 

Konkurrens mellan multinationella företag sker på marknader. Och konkurrens blandas ofta ihop med just marknader. Men att det finns konkurrens är långtifrån liktydigt med att det finns en marknad. Marknader kan definieras som ­system för utbyten under konkurrens. Men konkurrens kan finnas på snart sagt alla livets områden utan att vare sig utbyten eller marknader är inblandade. Det faktum att svenska universitet inte agerar på marknader är alltså inget princi­piellt hinder för att de skulle kunna konkurrera med utländska universitet. Konkurrensen kan i stället likna den som finns mellan idrottare och mellan idrottslag inom sporten, ett annat område med global konkurrens. Men för att förstå hur det skulle gå till måste vi först definiera vad vi menar med konkurrens. 

Konkurrens är ett begrepp som ofta används i samhällsdebatten och i samhällsforskningen men som sällan förklaras. Konkurrens kan definieras som en situation där flera personer eller organisationer önskar komma åt något som inte alla kan få. För att konkurrens ska uppstå krävs alltså såväl knapphet som en önskan om något, och dessutom några som önskar. 

Vad som är knappt och önskvärt varierar. På marknader konkurrerar företag om kundernas pengar. Politiska partier i demokratier konkurrerar om mandat i parlamentet. Framför allt i många romaner och men också i verkligheten förekommer det att män och kvinnor konkurrerar om samma potentiella partner. Syskon kan konkurrera om föräldrarnas uppmärksamhet, och i ett samhälle fullt av medier verkar just uppmärksamhet vara något nutida människor och organisationer ofta konkurrerar om. Inom sporten konkurrerar del­tagarna om status; status som exempelvis den bästa löparen eller det bästa fotbollslaget. Information om vem som ska anses bäst presenteras ofta i tabeller där utövarna listas i rangordning från bästa till sämsta. 

Ibland kan framgång i konkurrens om en sak leda till att man också får andra saker. Exempelvis kan framgång i konkurrens om pengar ge inte bara rikedom utan också hög status i samhället. Och även om tidiga organisatörer av sport länge kämpade för att konkurrensen där bara skulle handla om status, så kan numera den höga status som framgångsrika idrottare får även användas för att tjäna pengar, genom att den till exempel förknippas med vissa varumärken. 

Vem bestämmer om det föreligger konkurrens? Många ekonomer tycker att de själva kan bestämma om andra är utsatta för konkurrens eller ej. Men intressantare är vad de tilltänkta konkurrenterna själva tycker. Många situationer i livet kan uppfattas som konkurrens, men behöver inte göra det. Att en person uppfattar en situation som konkurrens behöver inte betyda att någon annan i samma situation gör det. 

Vad får enskilda personer eller organisationer att anse att de är utsatta för konkurrens? En bidragande faktor kan vara alla de jämförelser och rankningar som numera blivit ytterst vanliga i medierna. Det är länge sedan rankningar nästan bara fanns på tidningarnas sportsidor i form av tabeller. Nästan allt kan rankas. Tidningen Forbes publicerar listor över vilka företag som är mest kända för sitt ansvarstagande. Svenska lärarförbundet rankar alla kommuner för att utse ”Bästa skolkommun”. Stater rankas i ”arbetslöshetsligan”, den lista över europeiska länders arbetslöshet som svenska politiker ofta refererar till. 

Gemensamt för sportens tabeller och de nya rankningarna är att de pekar ut några personer eller organisationer som bättre än andra. Vissa personer eller organisationer kommer högt på listan, andra längre ner. Därmed uppfylls ett krite­rium för konkurrens: knapphet. Alla kan inte få en bra plats på listan. 

Men att rankningar skapar knapphet räcker inte för att det ska uppstå en konkurrenssituation. Det måste också finnas några konkurrenter, alltså sådana som vill och kan göra något åt sin position i rankningen och som också har en önskan om att få en bra plats. En rankning av vilket landskap i Sverige som har den vackraste naturen skapar ingen konkurrens efter­som det inte finns några konkurrenter, det vill säga någon person eller organisation som kan göra något åt saken. En rankning av de tre sämsta kommunerna i Sverige skapar tro­ligen inte heller någon konkurrens därför att det inte finns någon som önskar att de var med på listan över huvud taget. Och det finns ingen anledning att önska sig en hög placering på en rankning som ingen bryr sig om. Så det är långtifrån ödesbestämt att rankningar leder till konkurrens. 

Också universitet rankas. Årligen publiceras ett stort antal rankningar där hundratals universitet över hela världen jämförs och rangordnas efter hur bra den rankande organisationen tycker att de är. Olika rankare sätter olika kriterier för vad som är bra, och resultatet blir något olika listor. Men gemensamt för dem är att vissa kända universitet, såsom Harvard, Cambridge och Oxford, alltid placeras högt, medan andra placeras långt ner efter de flesta andra. Eftersom listorna ofta är begränsade till de ledande hundra eller kanske femhundra universiteten, är majoriteten av världens universitet aldrig ens nära att bli rankade. 

De som rankar universitet talar sällan om att de vill åstadkomma konkurrens. Rankningarna är i stället tänkta att vara ett informationsunderlag för dem som är i färd med att välja vid vilket universitet de ska studera. Åtminstone är det så rankningar motiveras. För det mesta är rankningar dock ett ganska dåligt underlag för sådana beslut, både för att de inte ger någon specifik information om enskilda program eller om vad som lärs ut, och för att det är få som verkligen kan välja mellan alla världens universitet. Den överväldigande majoriteten av världens studenter studerar inte vid något av de rankade universiteten. 

Ändå kan rankningar användas för att övertyga andra om att universitet är utsatta för global konkurrens. Den som vill argumentera för denna idé kan lätt peka på den knapphet som rankningarna erbjuder, både i form av listplatser och i möjligheten att alls bli rankad. Det är svårare att argumentera för att universitet borde hysa någon särskilt stark önskan om en bra plats på listan. Man kan försöka övertyga om att effekten kan bli densamma som i sporten, att en bra plats ger upphov till status – att människors värderingar av olika universitet styrs av rankningarna. Utanför sportens värld är det dock ofta ganska svårt att offentligt hävda att status har ett värde i sig. Man kan därför vänta sig att den som vill argumentera för att universitet bör sträva efter hög status undviker att beskriva status som ett mål i sig utan i stället hävdar att status är en ”resurs”, något som ska leda till mer accepterade mål. Man kan till exempel försöka göra troligt att hög status leder till att universitetet tilldelas mer pengar eller till att det blir lättare att rekrytera bra personal och studenter. Detta är vanliga sätt att motivera intresse för olika rankningar. 

Men det behövs också konkurrenter. Rankningarna pekar ut universitet som potentiella konkurrenter. Men det är inte självklart att universitet är enheter som kan konkurrera om placeringar på rankningslistor. Universitet är inte organisationer i vanlig mening och absolut inte några centralstyrda industriföretag eller sammansvetsade fotbollslag, utan en benämning på en mängd mycket olika, osammanhängande och i stor utsträckning icke koordinerade aktiviteter. Det finns en central enhet, men den styr inte verksamheten utan kan snarast betraktas som en serviceenhet som tar hand om viss gemensam administration. Vad forskarna och lärarna på ett universitet gör påverkar placeringen på listan, men det är långt ifrån självklart att universitetet som enhet kan styra dessas verksamhet. 

Den som vill argumentera för global konkurrens har emellertid hjälp av ett slags dold effekt av rankningarna. Genom att rankningarna avser just universitet skapar de lätt en bild av att universitetsorganisationer och deras ledningar är vik­tiga. Det är ju någon som uppmärksammar dem, snarare än bara de eminenta forskare och intressanta forskningsrön som vanligtvis hyllas och redovisas av medierna. Och om väl idén om global konkurrens har etablerats kan idén om universitet som viktiga enheter stärkas ytterligare och också deras ledningar. Vem ska ta hand om den starka konkurrensen med andra universitet om inte just universitetsledningen? En­skilda lärare och forskare har inte det mandatet, och de brukar dessutom sakna intresse för alla dessa universitetsrankningar.

En sådan utveckling stämmer i så fall med en vanlig effekt av konkurrens: att den enhet som anses konkurrera stärks. I företag kan bilden av en hotfull, ökande konkurrens an­vändas som argument för att anställda eller olika avdelningar inte ska käbbla inbördes utan måste slå sig samman och ­värna helheten. I valrörelser finns det inte mycket utrymme för ­intern debatt i politiska partier. Och i fotbollsmatcher gäller det för spelarna att värna laget och dess framgång snarare än att briljera med egna färdigheter. Bilden av ett externt hot i form av konkurrens stärker den enhet som antas konkurrera.

Rankningar kan alltså vara ett viktigt instrument för den som vill hävda idén att universitet är utsatta för global konkurrens, och föreställningen om konkurrens kan i sin tur förstärka uppfattningen om universitet som organisationer där ledningen har till uppgift att styra verksamheten så att ”deras” universitet har framgång i konkurrensen. 

Om föreställningen om global konkurrens slår igenom kan det få också andra, inte självklart positiva, konsekvenser. Universitetsledningar kan se det som nödvändigt att omfördela pengar för forskning och utbildning till att anställa särskild personal som bevakar just rankningarna och deras kriterier. I vissa rankningar räknas det som positivt att ledningar har vissa typer av strategier, och det är risk att ledningar lägger ner tid på att skapa sådana. Rankningarna kan också leda till att vissa delar av verksamheten uppmärksammas och prio­riteras medan andra glöms bort eller får mindre resurser. Forskningsresultat är lättare att mäta och väger därför tyngre i rankningar än utbildningens innehåll och utformning. Ironiskt nog kan därför rankningar som ytterst avser att mäta utbildningens kvalitet medverka till att utbildning nedprioriteras på världens universitet. 

Sammantaget kan föreställningen att universitet är utsatta för global konkurrens leda till att akademisk verksamhet i viss utsträckning styrs av dem som utformar rankningar – inte sällan medieföretag och deras journalister och konsulter. Det är en utveckling som strider mot de klassiska idéerna att akademisk verksamhet bör stå fri från yttre påtryckningar, vare sig de kommer från journalister eller andra. 

När man talar om global konkurrens mellan universitet är inte förebilderna hämtade från marknader utan från sportens värld. I sporten är konkurrens själva syftet och den är till för att skapa underhållning och spänning. Forskning och utbildning har inte samma syfte och det är inte säkert att dessa verksamheter främjas av uppfattningen att universitet är utsatta för global konkurrens. Det må vara underhållande med rankningar av alla de slag, men effekterna av dem är ibland vare sig oskyldiga eller ensidigt positiva. 

Nils Brunsson
Professor i företagsekonomi och arbetar vid Uppsala universitet och Score.

Linda Wedlin
Professor vid Företagsekonomiska institutionen, Uppsala Universitet.

Litteratur
Om universitetsrankningar, se L. Wedlin (2014). How global comparisons matter: The ”truth” of international rankings. I W. Blockmans, L. Engwall & D. Weaire (2014), Bibliometrics: Use and abuse in the review of research performance. London: Portland Press.
Om universitet som organisationer, se L. Wedlin & J. Pallas (2017). Det trötta universitetet. I L. Wedlin & J. Pallas (red.), Det ostyrda universitetet. Göteborg: Makadam.
Om effekter av konkurrens, se S. Arora-Jonsson, M. Blomgren, A. Forssell & C. Waks (2018). Att styra organisationer med konkurrens. Lund: Student­litteratur.