Debattartikel av Carl Olsmats, Högskolan Dalarna.

Välkommen att skicka in inlägg och kommentarer på publicerade debattartiklar. Dessa får innehålla högst 3000 ­tecken inklusive blanksteg och skickas till redaktionen.
Vi ­kommer att publicera utvalda kommentarer i anslutning till artikeln.

Rollen för högre utbildning och forskning har i takt med ökad handel, konkurrens och hållbarhetsutmaningar snabbt kommit att förändras. Idag finns höga förväntningar på vad universitet och högskolor kan bidra med vad gäller kunskapsspridning och innovation. Att samverka med näringsliv och samhälle var förr sällan ett krav, möjligen med undantag för tekniska högskolor och handelshögskolor. Nu är samverkan en viktig uppgift för alla högre lärosäten, och man kan lite förenklat se det som att universiteten inte bara är en leverantör av utbildad arbetskraft och kunskap, utan även tillhandahåller tjänster när kunskapen ska implementeras. Man skulle kunna säga att universiteten har rört sig framåt i en värdekedja för innovationer, där råvaran är kunskap som tas fram genom grundforskning. Denna råvara förädlas sedan successivt genom att delas och tillämpas i utbildning, forskning, produkt- och tjänsteutveckling till teknologier och system, som kan implementeras baserat på innovativa (och hållbara) affärsmodeller i olika sammanhang. Universiteteten verkar idag i princip längs hela denna värdekedja.

Förutsättningarna i annan industriell verksamhet är förstås annorlunda, men kanske kan universiteten ändå ta intryck från andra branscher. Många industriföretag har rört sig från produktion mot mer marknadsnära service och tjänster. Apple tillverkade förr datorer, men har nu rört sig framåt och tillhandahåller även en mängd tjänster, me-dan tillverkningen i hög grad outsourcas. Universiteten däremot, har i högre grad behållit produktionen av kunskap uppströms samtidigt som man rört sig mot marknaden, dvs. specialiseringen här är inte lika tydlig.

Universiteten finns idag således på många olika ”marknader” där man försöker attrahera olika kundsegment såsom studenter, regioner, företag och forskningsfinansiärer. För att vara konkurrenskraftig inom re­spek­tive segment, krävs i allt högre grad excellens, såväl i ett nationellt som i ett internationellt perspektiv. Det krävs sannolikt också helt olika marknadsstrategier för att vara framgångsrik och attrahera duktiga, ”lättförädlade” studenter på massmarknaden för utbildning jämfört med det relationsbyggande med betydligt färre aktörer som krävs på de professionella marknaderna för forskningsanslag, uppdrag och samverkan. Klarar universiteten att samtidigt vara framgångsrik på dessa väsensskilda marknader i ökande global konkurrens?

Idag strävas efter att utveckla sammanhållna kompletta akademiska (ämnes)miljöer som ett medel för att knyta ihop utbildning, forskning och samverkan. Jag upplever att det många gånger finns en tendens till övertro på att alla delar i de sammanhållna miljöerna ska bedrivas i egen regi, liksom var fallet i de gamla bruksföretagen. Dagens specialiserade industriföretag där­emot verkar i hög grad i nätverksliknande sammanhang med många partners och hög andel outsourcing för att uppnå konkurrenskraft och flexibilitet. Det är oftast lättare och snabbare att byta ut en leverantör än att byta process i den egna produktionen. Verksamhet i egen regi kan också verka konserverande, det blir trögt och svårt att byta riktning. Akademiska miljöer på lärosäten kan försvaras just för att de är kompletta, medan andra delmiljöer ifrågasätts bara för att de inte är kompletta, oberoende av kvalitet. Jag menar att även icke-kompletta miljöer kan fungera väl om de ingår i adekvata försörjningskedjor och -nätverk, och t.ex. rekryterar studenter och/eller utnyttjar forskning från andra lärosäten. Mobilitet mellan lärosäten kan även ge mervärden.

Kanske bör det enskilda lärosätet i ökad utsträckning specialisera sig och ingå i lämpliga försörjningsnätverk med partnerskap och outsourcing för att skapa dynamik och vara konkurrenskraftig. Vad gäller forskningen så ställer de flesta anslags­givare redan krav på spetskompetens, och att relevanta konsortier skapas genom samarbete över lärosätes- och landsgränser. När det gäller samverkan kan specialisering för lärosätet innebära att konkurrensfördelar av geografisk närhet används och att kunskap om speciella regionala behov hamnar i förgrunden när nätverk skapas.

Vad beträffar utbildningen så kan en ökad samproduktion av utbildningsprogram och kurser mellan lärosäten vara en möjlighet, där en kurs utvecklas på ett lärosäte och där kurstillfällen eller licenser säljs till andra lärosäten. Det finns redan kommersiella aktörer (t.ex. FEI – Företagsekonomiska Institutet) som i samarbete med universiteten erbjuder akademisk utbildning till främst yrkesverksamma människor i karriären ute på företagen. Kanske behöver universiteten partners i ökad utsträckning, med kunskap inom marknadsföring, för att paketera framtidens tjänster inom högre utbildning mot olika marknader. I dessa paket kan ju även sådant som bostad och sociala aktiviteter ingå.

Kanske ska vissa lärosäten specialisera sig mer såsom underleverantör av forskning eller utbildning till andra universitet, institut och företag, medan andra kanske ska satsa mer på att erbjuda program av olika slag och jobba mer tillämpat och kundnära. Oberoende av roll så tror jag att det är viktigt för universiteten att ingå i relevanta nätverk för att härigenom med specialiserad och begränsad egen produktion bli delar av ”kompletta” miljöer som kan skapa slagkraftiga erbjudanden inom både utbildning, forskning och samverkan.