I tider av alternativ kunskap, postsanningar och kunskaps­resistens blir frågor om varför den vetenskapligt producerade kunskapen är hotad – eller rent av håller på att krackelera – aktuella och viktiga.

Ur akademins perspektiv betraktas vanligtvis hoten mot den vetenskapligt producerade kunskapen som något som kommer utifrån – från dem som misstror vetenskapen. Tydliga exempel är ifrågasättandet av huruvida klimatförändringar verkligen äger rum, idéer om att mässlingsvaccin orsakar autism och förintelseförnekare. Ytter­ligare ett exempel, som kanske är ännu vanligare, är före­ställ­ningen om att organisationer inte får stå stilla – då dör de (!) – utan ständigt måste omorganisera sig (och anamma de senaste managementtrenderna). Tilltron till ”alternativa fakta”, egenkonstruerade sanningar eller gruppens åsikter väger då tyngre än den vetenskapligt beprövade kunskapen. Grupptänkandet antar en form av kunskapsresistens, snarare än sund skepsis, vilket visas i boken Knowledge resistance: How we avoid insight from others.

Men – och detta diskuteras alltför sällan – hoten mot den vetenskapligt producerade kunskapen skapas även av forskarsamhället självt. I tider av fokus på mätbarhet och där styrning av den högre utbildningen ställer krav på att den vetenskapligt producerade kunskapen ska vara både nyttig, relevant och mätbar – hålla god vetenskaplig kvalitet – skapas beteenden som ytterligare riskerar att spä på misstron mot vetenskapens roll i samhället.

Jakten på mätbarhet och att publicera sig i vetenskapliga tidskrifter – och bli citerad av andra forskare – riskerar att skapa ett beteende där forskare enbart riktar sig till likasinnade och bidrar med texter som enbart den egna lilla gruppen kan förstå. Utvecklingen mot en allt snävare specialisering inom forskarsamhället medför en tendens att enbart se det egna specialistområdets kunskap som intressant och relevant. Detta bidrar till en kultur som snarare än att öppna upp för andra perspektiv föder ängslighet och en vilja att bekräfta den egna gruppens teorier. Kunskapsresistens finns alltså inte bara bland de grupper där alternativ kunskap och postsanningar dominerar världsbilden. Även forskare kan hamna i kunskapsresistens. En välkänd metafor för det, som dessutom ytter­ligare spär på misstron mot vetenskapen, är forskaren som sitter i sitt elfenbenstorn, föga intresserad av samhället i övrigt.

För att råda bot på denna nidbild av forskaren hörs därför rop om att forskarsamhället behöver kommunicera den vetenskapligt producerade kunskapen till allmänheten – göra den begripbar, nyttig och relevant. Det tar sig ibland uttryck i en motsatsbild, där forskaren i stället beskrivs som en saluförande på ett marknadstorg. Men i strävan efter att få genomslag – nå igenom bruset – skapas en annan typ av beteende och ängslighet. Krav på nyttiggörande och genomslag höjer andra varningsflaggor. I viljan att vara ”populär” och kommunicera ”populärvetenskapligt” riskerar forskaren att drabbas av populism, och därmed styras av andra gruppers tänkande. Att nå ut och konkurrera om allmänhetens tid och uppmärksamhet kräver nämligen också anpassningar till medielogikens krav på förenkling, dramaturgi och konflikt. Konsekvensen blir att tvärsäkra och polemiska kunskapsresultat premieras, medan forskningsprocessen – kunskapandet – och den komplexitet som kännetecknar kunskap osynliggörs.

Kanske är det inte alltid så enkelt att vara sunt skeptisk, ens bland forskare själva. Försöken att leva upp till stundtals motstridiga krav om att vara både smal och bred – det vill säga hålla hög inomvetenskaplig kvalitet och samtidigt vara nyttig och relevant för samhället i stort – är ett balansnummer, där ett misslyckande riskerar bidra till ytterligare misstro mot den vetenskapligt producerade kunskapen.

I ett försök att bidra till sund skepsis och skapa förståelse för frågan om kunskap och vetenskap, har vi – en serieskapare och tre forskare – därför tagit initiativet till essäsamlingen Kampen om kunskap – Akademi och praktik. Genom att låta vetenskapen möta seriekonsten ville vi utforska nya format för hur vi kan kommunicera forskning för att fånga allmänhetens och makthavares intresse och uppmärksamhet. Initia­tivet ska ses i ljuset av – och hämtar inspiration från – andra försök att nå ut med den vetenskapligt producerade vetenskapen, men syftet är också att bidra till en diskussion om att samhället är i behov av mer kunskap och bildning för att möta hoten om kunskapsresistens. Som exempel kan nämnas Handelshögskolans ”Art initiative”, Stockholms universitets ”Accelerator”, samarbetet mellan Nobel Prize Museum och Dramaten med ”Performance lectures”, och Lunds universitets samarbete med Moderna museet och utställningen ”Sensing nature from within”.

Seriebild ur Kampen om kunskap: Akademi och praktik av Brechensbauer m.fl. (2019). Serieskapare: Axel Brechensbauer.

Seriekonsten är särskilt intressant att möta vetenskapen med eftersom den kan bidra till att förenkla, utan att förminska, och samtidigt öppna för att det antydda och icke-skrivna blir synligt. Genom att låta en vetenskaplig essä speglas i en seriebild genereras en ingång till den vetenskapliga texten som är mer emotionell och intresseväckande – ambitionen är att locka in läsaren i essäistens tankevandring, men också att öppna för egna tankar kring seriebilden. På så sätt etableras ett slags dialog med läsaren när hen närmar sig den vetenskapliga texten genom bilden. För även estetiken är alltså en viktig källa till kunskap. Dess syfte, så som filosofen Alexander Gottlieb Baumgarten har beskrivit det, är att utforska och beröra våra sinnen och inte enbart människans kognitiva förmåga. Genom konsten, och i vårt fall seriekonsten, kan vi gestalta det som inte ryms i explicita ord och nå andra sinnen. Förespråkare för konstbaserade metoder menar också att det erbjuder möjligheter att nå ett djupare engagemang för att kunna både ifrågasätta och agera, och inte bara kritisera och konstatera.

Med inspiration från konstbaserade metoder har vi också dragit viktiga lärdomar av att låta mötet genomsyra vår egen process och vårt kunskapande. Vi har i diskussionerna kring essäerna och seriebilderna – likt rumpnissarna i Ronja Rövardotter – ställt frågor till varandra om ”vaffor då då?”. Vårt möte och vår process har stimulerat till frågor och nya tankar, och vi har på så vis luckrat upp våra egna föreställningar. Före­språkare för mötet mellan vetenskap och konst menar att mötet är ett sätt att åstadkomma ett reflexivt lärande. I vår process blev det också tydligt att vi läste in olika saker i essäerna, och i samtalet om seriebilden kunde vi se andra saker i texten. Genom seriebilden blev det svårare att undvika insikter från andra.

Mötet mellan vetenskap och konst har hittills främst diskuterats som ett sätt att kommunicera forskning – som ett sätt att nå ut med forskningsresultat till allmänheten. Men med lärdomar från vårt eget försök menar vi att mötet också kan – och bör – ses som ett sätt att värja sig mot kunskaps­resistens. Därför bör mötet i större utsträckning genomsyra också själva kunskapandet, vilket också diskuteras i Samverkan: Om konsten att veta och skapa tillsammans. I skärningspunkten mellan konst och vetenskap skapas möjligheter att nå bortom grupptänkandet genom att det öppnar för nya tankar och dialoger. Det kan ses som ett motmedel och trick för att inte drabbas av kunskapsresistens, men också som ett sätt att tala om det.

Forskare inom humaniora och samhällsvetenskap, men även samhällsengagerade medborgare, har på sistone höjt rösten om behovet av mer kunskap och bildning för att förstå vår samtid och varför vi ser en ökad skepticism gentemot vetenskapens roll i samhället. Det är en reaktion mot de ideo­logiska röster som ofta uppfattas vilja avväpna det demokratiska samhället. Genom att söka förklaringar till hoten både utanför och innanför akademin kan vi bättre förstå vår samtid och få en bättre bild över hur vi tillsammans kan stå upp för vetenskapens roll i ett demokratiskt samhälle.

Att oliktänkande kan skapa nödvändig friktion för att tänka eller göra på nya sätt har sagts många gånger förut, men tål att upprepas. Att mötas och låta sig inspireras av andra gruppers tänkande, och samtidigt uppleva att inspirationen är ömsesidig, kan dessutom bidra till den lust och energi som den egna gruppen kanske inte alltid lyckas förmedla i jakten på att vilja veta mest och vara bäst i gruppen.

Axel Brechensbauer
Konceptdesigner och serieskapare, verksam vid Grow AB

Maria Grafström
Docent i företagsekonomi och organisationsforskare på Score vid Handelshögskolan i Stockholm och Stockholms universitet.

Anna Jonsson
Docent i företagsekonomi vid Lunds universitet och organisationsforskare vid Score.

Mikael Klintman
Professor i sociologi vid sociologiska institutionen, Lunds universitet.

Litteratur

Brechensbauer, A., Grafström, M., Jonsson, A. & Klintman, M. (2019) (red.). Kampen om kunskap – Akademi och praktik. Stockholm: Santérus.
Jonsson, A. (2020). Samverkan: Om konsten att veta och skapa tillsammans. I: H. Rahm (red.). I Pallas Athenas huvud: Hundra år av humaniora. Göteborg & Stockholm: Makadam.
Klintman, M. (2019). Knowledge resistance: How we avoid insight from others. Manchester: Manchester University Press.