Debattartikel av Nils Brunsson, Uppsala universitet och Score.

Välkommen att skicka in inlägg och kommentarer på publicerade debattartiklar. Dessa får innehålla 4000-6000 ­tecken inklusive blanksteg och skickas till redaktionen.
Vi ­kommer att publicera utvalda kommentarer i anslutning till artikeln.

I Hjalmar Bergmans burleska roman Markurells i Wadköping från 1919 beskrivs hur värdshusvärden Markurell oroar sig för hur det ska gå för sonen i studentexamen. På den tiden och fram till 1968 bedömdes gymnasisternas kunskaper av tillresta professorer från universiteten. Inte sällan hände det att någon kandidat underkändes. Markurell får idén att bjuda censorerna på en överdådig lunch innan beslutet om godkänd eller ej ska fattas – ett mutförsök  som väcker skandal i hela Wadköping. Numera är vi inte lika känsliga för korruption.

I vår tid är det ungefär lika många som tar doktorsexamen som de som tog studentexamen i mitten av 1900-talet och de är många fler än studenterna 1919. Men det är ytterst sällan någon underkänns av de betygsnämn­der som dyker upp på disputations­dagen; i företagsekonomi känner jag inte till något fall under 2000-talet. Det kan ju bero på att det bara skrivs bra avhandlingar i vårt ämne. Det kan också bero på hur examinationen går till.

Examinationen utförs av en betygsnämnd som i bästa fall innehåller endast ledamöter som inte arbetar vid doktorandens institution (att någon från den egna institutionen är med är vanligt men svårmotiverat). Betygsnämnden förväntas fatta beslut om godkännande eller ej vid ett kort sammanträde direkt efter disputationen. I det läget är det svårt att inte godkänna avhandlingen. Ett underkännande innebär antingen att fyra års arbete varit förgäves eller att hela disputationen får tas om vid ett senare tillfälle med allt arbete det innebär. Det har också blivit tradition att doktoranden redan i förväg bjudit in släkt och vänner till en fest för att fira sin nya titel (en variant på Markurell som är tradition och därför inte väcker samma reaktioner som innovationen i Wadköping). Ett underkännande i det läget blir närmast en social katastrof. Det hela öppnar för korruption – det blir extremt mycket lättare för betygsnämnden att godkänna än att underkänna avhandlingen.

Som förspel till detta förekommer det till och med att de som tillfrågas att delta i betygsnämnden först granskar avhandlingen och om den är för dålig tackar nej till att delta, varefter nya mer positiva ledamöter kan rekryteras.

Systemet ger lätt akademin dåligt rykte hos utomstående. Jag har på många disputationsfester träffat föräldrar eller andra släktingar som sagt sig förstå att det här med disputation och godkännande är en tom ceremoni. Många av dessa möter för första gången akademin eller återser den många decennier efter de att de själva tagit grundexamen. Och vad möter de – inte en spänstig, kritisk miljö med höga kvalitetskrav – utan av vad de med viss rätt uppfattar som gamla ceremonial. Tala om att försvara akademins ära och heder (eller varumärke som det kallas numera)!

Varför har vi då ett så egendomligt sy­stem? Den ordning som jag beskrivit ovan beslutades inte av akademin utan av riksdagen på 1980-talet i tron att den skulle skärpa granskningen av avhandlingar – ett exempel på att det är skillnad på amatörers vackra förhoppningar och en mer komplex verklighet. Riksdag och regering har dock se­dan länge släppt denna detaljreglering och det är numera vi själva som får besluta om hur examinationen ska gå till. Men som så ofta annars har det visat sig att professionen inte klarar av att fatta beslut utan fastnar i gamla dåliga traditioner; för att fortsätta som förut anses det ju inte behövas något beslut.

Om vi inom akademin för en gångs skull skulle fatta ett beslut i denna viktiga fråga – hur skulle det se ut? Mitt förslag är att göra som en del andra ovana beslutsfattare – satsa på imitationslogik och härma våra kollegor i våra grannländer Norge och Danmark.

Också där granskas avhandlingar av utomstående bedömare. Betygsnämnden utses innan avhandlingen är klar och den enskilde bedömaren kan därför inte tacka ja eller nej utifrån någon närmare kunskap om avhandlingen; bedömarna anlitas för att de förväntas förstå ämnet för avhandlingen. Nästa steg är att avhandlingen när den är färdig skickas till nämnden, som ska besluta om huruvida den ska framläggas vid disputation. Vid ett positivt besked äger disputation rum. Vid ett negativt besked kan doktoranden få ett antal månader eller ett halvår på sig att förbättra avhandlingen. Nämnden motiverar sitt beslut men håller distansen till doktorand och handledare – det är viktigt att nämnden inte blir några slags ­extra handledare. Nämndledamöterna får heller inte bytas ut inför nästa granskning.

Detta system gör det lika lätt för nämnden att godkänna som att underkänna avhandlingar. Det leder till att avhandlingar faktiskt blir underkända; dessutom till att dessa underkännanden inte blir särskilt dramatiska. Prövningen blir på riktigt, korruption undviks och akademins heder behålls.

Införande av ett sådant system behöver inte innebära särskilt dramatiska steg. Det är ändringar som kan införas på institutionsnivå. Inget i nuvarande regler hindrar att man inhämtar betygsnämndens besked om de tycker att avhandlingen ska läggas fram innan man spikar datum för disputationen.

Men det är klart: de som vill bevara nuvarande ordning har ju tillgång till det tyngsta argument som finns i akademin: ”så har det alltid varit så varför ska vi ändra det” (även om ”alltid” brukar betyda sedan personen började sina akademiska studier). Då behövs inget jobbigt beslut. Eller så kan väl någon annan fatta beslut – riksdagen, UHÄ, eller administrationen på det egna universitetet – så slipper vi. Och ska dessa instanser besluta kan vi vara ganska säkra på att det hela fortsätter som vanligt.