Hoppa till innehåll

Prestationsmätningar leder till frustration och cynism?

Debattartikel av Elin Funck, Ekonomihögskolan, Lunds universitet

Välkommen att skicka in inlägg och kommentarer på publicerade debattartiklar. Dessa får innehålla högst 3000 ­tecken inklusive blanksteg och skickas till redaktionen.
Vi ­kommer att publicera utvalda kommentarer i anslutning till artikeln.


Vi människor omges dagligen av siffror av olika slag. Det handlar om allt från stegräkning, pulsmätning och hur många kalorier vi förbränner till börskurser, IVA-inläggningar och antalet OS-medaljer som erövras. Siffror är svåra att undvika. I dagens samhälle ses siffror som sanningen. Denna sanning styr oss och formar hur vi är som människor. I boken Sifferdjur: hur siffrorna styr våra liv går Mi­cael Dahlen och Helge Thorbjørnsen så långt som till att beskriva utvecklingen som en ”sifferdemi”, det vill säga en epidemisk utveckling av sifferanvändning i samhället i stort. Universitetssektorn är inget undantag. Även här har siffror blivit viktiga, och prestationsmätningar av olika slag används i dag för att styra och kontrollera det akademiska arbetet. Flera studier har visat hur införandet av prestationsmätningar har lett till att universitetsanställda i dag upplever en ökad press att ­prestera. För att förstå effekterna av denna ökade press och hur den påverkar de universitetsanställda genomfördes en enkätstudie vid fyra svenska och tre finska universitet åren 2019 och 2020. Enkäten, som besvarades av 1 727 personer, pekar på nio anledningar till att universitetsanställda upplever press och uttrycker cynism som resultat av den utbredda ”sifferdemin”:

1 Pressen att publicera i (högt rankade) internationella tidskrifter var den anledning som nämndes oftast. Vad som publicerades hade mindre relevans än var det pub­licerades. Innehållet var med andra ord av sekundär betydelse.

2 Pressen att välja ”rätt” publikationstyp handlar om att vissa publikationskanaler upplevs som finare än andra. Flertalet universitetsanställda ansåg att mätningar av olika slag gjorde det meningslöst att skriva monografier och populärvetenskapliga artiklar. Det enda som räknades var vetenskapliga artiklar i internationella tidskrifter.

3 Pressen att sänka kvaliteten på forskningen beskrevs som en direkt effekt av kraven på snabba resultat. Såväl svenska som finska universitetsanställda uttryckte att de själva eller nära kollegor på ett sy­ste­matiskt sätt hade börjat undvika osäkra och riskfyllda forskningsprojekt. På grund av mätningar och siffror var det klokare att välja forskningsämnen som för tillfället var populära. Originella och mer innovativa och därmed mer riskfyllda projekt försökte man undvika. 

4 Många respondenter förklarade att prestationsmätningar skiftar forskningens fokus från lång till kort sikt. Mätningar som görs på årlig basis visar inte prestation på ett rättvisande sätt. Granskningsprocessen, framför allt i de högst rankade tidskrifterna, tenderar att dra ut på tiden. Externa finansiärer önskar se snabba resultat i form av publikationer, gärna innan projekttiden löper ut. De korta tidshorisonter som årliga utvärderingar och externfinansierade projekttider ger gjorde det praktiskt omöjligt att satsa på publicering i de högst rankade tidskrifterna.

5 Siffror får universitetsanställda att satsa på fel saker. En återkommande synpunkt var att kärnverksamheten i akademin – undervisning och forskning – är svår att mäta. Införandet av siffror och mätningar innebar således att fel saker betonades. Många respondenter ansåg att mätningar inom universitetssektorn är dysfunktionellt, naivt eller till och med idiotiskt. Trots detta förklarade flertalet att pressen att prestera var så hög att mätningarna inte gick att bortse från. 

6 Prestationsmätningar sänker kvaliteten på undervisningen. Såväl de svenska som de finska kollegorna uttryckte att universiteten i dag framhäver forskning framför undervisning, och det finns två anledningar till detta. För det första har forskningsresultat en större påverkan på finansiering och rankning. För det andra är det svårare att mäta framgång i undervisning. Många angav att undervisning därför framstod som sekundär och något som kunde skötas ”med vänster hand”. Några av de mer cyniska universitetsanställda noterade att detta beteende inte heller medförde några direkta sanktioner. 

7 Rapportering ökar byråkratin och minskar tiden för akademiskt arbete. Flertalet universitetsanställda uttryckte att rapportering av prestationer var både frustrerande och tidskonsumerande. Att fylla i formulär och kryssa i rutor i olika databaser var både tidsödande och deprimerande. Dessutom tog all rapportering tid från det ”verkliga arbetet”, det vill säga forskning och undervisning. 

8 Ett ytterligare återkommande tema bland svaren var pressen att erhålla extern finansiering. Även om många framhöll att denna press var självförvållad och att erhållandet av externa forskningsmedel låg i det egna intresset, bidrog den till ökad sammantagen press och cynism. 

9 En utbredd känsla av att vara otillräcklig. Både svenska och finska universitetsanställda uppgav att prestationsmätningar fick dem att känna sig otillräckliga. Mätningar och den ständiga jämförelsen med andra innebar att många tyckte att inget dög. Flera uppgav också att de kände sig misslyckade när de inte lyckades publicera tillräckligt mycket eller publicera i de rätta kanalerna. 

I den ”sifferdemi” vi lever i kan prestationsmätningar sporra oss att prestera bättre och motivera oss till att nå högre mål. Samtidigt är det tydligt att prestationsmätningar har en mörkare sida som i värsta fall kan leda till att cyniska attityder och beteenden börjar gro bland universitetsanställda – attityder och beteenden som inte är förenliga med våra professionella värderingar. Om vi vill värna våra akademiska värderingar om fri, nydanande och nyfikenhetsbaserad forskning är det hög tid att börja fundera på vad vi mäter och hur vi utvärderar prestationer inom universitetssektorn.